Ungdomar kan ta ”Smärtan” på allvar

Publicerad 13 augusti, 2008

 

Bild: stock.XCHNG

 

För några år sedan råkade jag se ett program i TV4. Det handlade om sms-språket, och under en halvtimmes tid diskuterade några personer olika betydelser i de tre punkterna, skillnaderna i ett ’jo’ jämfört med ett ’ja’, och så vidare, och det var så andefattigt och nedslående att jag blev deprimerad. Så började jag ta mig an en bunt skriftliga analyser av Södergrans dikt ”Smärtan”, skrivna av en klass måttligt litteraturorienterade gymnasieelever. Det var en epifani.

 

Eleverna bjöd frikostigt på kloka infallsvinklar, genomtänkta resonemang, intelligenta tolkningar – de hade tagit dikten på allvar, läst den noggrant, funderat, försökt och ansträngt sig. Det var givande på ett sätt som jag – desillusionerade lärare – inte hade kunnat föreställa mig, för det var ett vågspel att sätta den här dikten i händerna på dem, efter att så många gånger ha blivit besviken på deras bristande engagemang. Det allra mest förvånande var kanske just detta: deras engagemang i dikten, deras vilja att gå i närkamp med den, diskutera med den.  

 

Det uppträder gärna från politiskt håll en önskan att läraren ska möta eleven där eleven är. Vad innebär det då att möta eleven där den är? Befinner sig eleven verkligen alltid där vi förväntar oss – är det inte snarare så att våra förutfattade meningar kommer på skam? Vi talar gärna om ”ungdomskultur”: vad är det? Sådant som unga gillar: lättviktigheter. Till skillnad från vuxna då, som sysslar med viktiga saker. Ja, det vet vi ju, att vuxna är en enormt homogen grupp, och då är de unga förstås också det, och bör matas med det som inte utmanar, kan vara svårt. Det är inte snyggt med pannor i djupa veck – det blir rynkor av det.

 

Ska skolan vara del av underhållningsindustrin: ska vi ägna oss åt analyser av dokusåpor, läsa fantasy och titta på film, tolka sångtexter? Ja, i viss mån: men någon gång bör vi och ska vi våga oss på något som vi kanske inte går i land med. Misslyckandet har också något att lära oss. Jag menar inte att skolan enbart ska vara en bastion för det gammalmodiga, men den polarisering som har uppstått mellan strunt och seriositet tjänar ingen på.

 

Edith Södergrans dikt ”Smärtan” är avancerad, tar upp ett svårt ämne, och gör det på ett ovanligt, oväntat sätt. Hon tänker i paradoxer, provocerar och retas med läsaren. Jag påstår inte att just den dikten skulle vara ett universalmedel, men kanske vi oftare löper risken att underskatta våra elever än låta dem ta sig vatten över huvudet. 

 

 

Björn Kohlström, gymnasielärare, Jönköping,

Läs mer av Björn på: http://bernur.blogg.se

 

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

2 kommentarer till “Ungdomar kan ta ”Smärtan” på allvar”

  1. Filippa

    Så bra skrivet, Björn! Och visst är det väl jätteviktigt att vi lärare vågar utmana eleverna trots att det ibland är lättare att sticka “Pojken som kallades det” i händerna på dem. Och jag känner igen mig så när du skriver att vi lärare ofta underskattar eleverna. De kan så mycket mer än vi tror. Och vill så mycket mer också för den delen.

    Ibland misslyckas man fatalt. Men som du skriver: “Misslyckandet har också något att lära oss.” Just så är det. Det är oerhört viktigt att alltid bära med sig, som lärare, tror jag.

  2. Filippa

    Fler som gillade Björns krönika:

    http://metabolism.wordpress.com/2008/08/15/bloggen-dagens-skola/

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.