Skolan ska ge något mer än ”Boken om mig själv”.

Publicerad 11 januari, 2014

(Krönikan har tidigare varit publicerad i Skolvärlden.)

”Du ska skriva en bok om en fantastisk, unik, underbar, fullständigt makalös person – nämligen dig själv. Det kommer att bli en suveränt bra bok, eller hur?!”

Igår kom också tonårssonen hem med denna klassiska skoluppgift.

”Boken om mig” cirkulerar runt bland Sveriges skolors alla pedagoger och får oräkneliga tummar upp på ”lektion.se”. Alla älskar den – elever som lärare. Så klart. Att berätta om sig själv, vad man gillar, hur man är, vad favorithamstern heter, är det roligaste som finns. Just av det skälet är det en fantastisk uppgift när man vill få igång ett lustfyllt skrivande i klassrummet. Själv brukade jag använda den när jag arbetade på en särskola med tjejer med stort behov av identitetsstärkande metoder. Där var den ett guldkorn.

Frågan är bara om uppgiften (ofta pyntad med blomsterramar och skriven i Words barnsligaste typsnitt Comic Sans) verkligen lämpar sig för den genomsnittlige högstadieeleven? När ungdomarna når tonåren borde väl ändå vi lärare sträva efter att få dem att lyfta blicken från det egna navelluddet och intressera sig litet mer för sin omvärld?

Varje elev ska givetvis se sig som viktig, unik och värdefull i skolan – jag menar verkligen inget annat – men lika bärande är insikten om att andra också är det. Kanske har vi tappat det där sista en aning, i detta tidevarv av fullfjädrad narcissism där ungdomar ständigt får det bekräftat, både i skolan och hemma, att ”vad JAG tycker är viktigt eftersom det är JAG som tycker det.” Med den utgångspunkten är det dock förtvivlat svårt för dem att anamma ett analytiskt förhållningssätt, att förstå att skriften faktiskt är ett kommunikationsmedel, att inse att målgruppen är viktig när vi talar och skriver och att ”Tre Pernillor av fem möjliga” i bokrecensionen är himla rart men knappast en acceptabel och väl underbyggd motivering.

Idag upplever jag det nästan som ett underförstått krav från elev- föräldra- och kollegiehåll att om vi inte lägger upp lektionerna utifrån hur eleverna själva känner och tycker så är inget av det vi arbetar med intressant: ”Vart upplever ni att vikingarna reste?” ger en direkt belöning i form av engagerade klassrumsdiskussioner. Men leder det någonstans?

Visst raljerar jag litet och visst är jag medveten om att många kommer att se resonemanget som konservativ och fantasilöst. Men faktum är att jag verkligen i hjärtat tror att vi lärare bör våga höja ribban ett snäpp och lita på elevernas förmåga att klara av en samhällsanknuten undervisning utanför det egna jaget . De kan! Frågan är: Kan vi?

Å andra sidan kommer jag nu sätta mig och skriva ett lååångt kapitel om hur underbar sonen är (för det är han!) som ett bidrag till boken. Och det kommer att bli jätteroligt. Ur ett föräldraperspektiv är det så klart fantastiskt för oss att ha den boken kvar som minne. Men som pedagog måste jag ändå hoppas att han nästa år får i uppdrag att skriva ”Boken om andra”. Han är såpass gammal nu, vår lillkille.

Filippa Mannerheim

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.