Kärleksplikten viktigare än skolplikt i Sverige

Publicerad 26 september, 2008

 

Bild: Stock.XCHNG 

 

Det är så vackert – så fint.

 

Och jag som inte ens visste att den fanns!

 

Kärleksplikten.

 

Har ni hört om den? Ja, det har ni säkert om ni har varit i den svenska skolan nyligen. Själv har jag ju gått i skolan i Danmark och mina barn likaså tills för ett par år sedan. Och i Danmark finns inte Kärleksplikten. De har inte ens skolplikt, bara undervisningsplikt.

 

Första gången jag hörde om kärleksplikten var av min äldste son när han hade råkat i diskussion med sin gymnasielärare för att han ville att denna skulle använda mer av sin tid på att undervisa och mindre tid på att tala enskilt med eleverna om deras plikt att tycka om honom.
Jag förstod inte alls vad min son bråkade om. Jag tyckte det var jättefint att hans lärare tog sig tiden, att individuellt förklara både för min son och de andra eleverna hur viktigt det är för lärarens känslor och psykiska välmående att barnen tycker om och ja, kanske till och med älskar honom. Kärlek är ju så mycket viktigare än de kunskaper som undervisning annars brukar innehålla.

 

För kärlek är vacker.

 

Då trodde jag att det bara rörde sig om en enda fantastiskt varm och go lärare. Jag hade inte insett att det i verkligheten gällde alla barn och alla lärare. Att Kärleksplikten var en naturlig del av den svenska skolgången.

 

Denna insikt fick jag inte förrän häromdagen när jag blev kallad till samtal på andra sonens skola eftersom hans lärare ansåg att vi hade ett mycket allvarligt problem och att han nog inte kunde fortsätta med att undervisa sonen. Det visade sig att läraren inte kunde känna min sons kärlek och tillgivenhet. Fruktansvärt!.
Jag förstår så väl att läraren nu känner att han inte kan undervisa min son och jag erkänner att jag felat som mor. För jag har inte lyckats få min son att ens tycka bara lite om läraren. Vad jag än säger så vägrar sonen förstå hur viktigt det är att han uppfyller sin del av kärleksplikten. Han tycks för evigt vara indoktrinerad av sin danska skolgång där undervisning är den enda plikten.

 

Faktiskt är det så illa att han inte ens vill inse hur jobbigt det är för läraren att inte vara älskad!

 

Jag gjorde naturligtvis vad jag kunde för att trösta läraren eftersom jag inser att också detta faller under min moderliga plikt. Lika lite hjälpte det. Läraren mår helt enkelt inte bra och kan inte ge fullgod undervisning så länge sonen inte vill uppfylla sin del av den fina vackra svenska kärleksplikten.

 

Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Det är klart att jag måste kunna hitta ett sätt att förklara för mina barn att kärleksplikten naturligtvis är mycket bättre än den vanliga tråkiga sakliga undervisningen.

 

B. Harning, Författare & Specialpedagog

 

Läs mer av B. Harning på: http://harning.wordpress.com/

 

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

5 kommentarer till “Kärleksplikten viktigare än skolplikt i Sverige”

  1. Filippa

    Du har verkligen en poäng med din krönika, som för övrigt är spetsigt och roligt skriven. Som lärare känner man sig träffad.

    Jag tror att svenska lärare (mig själv inräknat) arbetar så hårt för att få eleverna att tycka om dem, eftersom det är en del av den mentalitet vi lever i. Vi VET att en elev som “tycker om” sin lärare jobbar så mycket bättre. Vi lägger ned stor kraft och stort engagemang med att skapa en bra relation till våra elever, då det förväntas av oss, inte minst från eleverna och föräldrarnas håll.

    Du ska veta att det inte alls är ovanligt att mina elever (och deras föräldrar) hävdar att de inte kan lära sig något på mina eller andra lärares lektioner eftersom de “hatar” läraren ifråga. En djupt inrotad kultur alltså.

    Dock – mycket, mycket illa när detta överskuggar vårt egentliga uppdrag – att undervisa och lära. När lärarens bekräftelsebehov blir större än något annat. Din krönika gav mig en rejäl tankeställare.

    Jag kommer fortsättningsvis att försöka jobba för att få en bra relation mellan mig och mina elever då jag tror att det är grunden. Men kanske måste vi också inse – ibland fungerar det inte. Våra elever måste kunna jobba i alla fall, även om de ogillar mitt sätt, min stil, min undervisning. Och jag som lärare måste kunna undervisa alla – även om de inte älskar mig av hela sitt hjärta!

  2. Janne

    Kärleksplikten är nog ömsesidig. De skolledningar jag haft har det funnits ett outtalat krav att läraren skall tycka om alla elever och att läraren skall vara omtyckt. Annars är det något fel, på läraren.

    Givetvis har läraren ett stort ansvar och självklart måste han/hon gilla arbeta med barn och ungdomar. Men det betyder ju inte att man automatiskt gillar alla elever. Jag kan erkänna att jag har känt direkt motvilja mot elever. Lyckligtvis har de varit mycket få.

    Däremot oroar det mig att den s.k kärleksplikten har fått för stort utrymme. Upplever att för många skolledningar går enbart efter elevers och föräldrars “omdömen” om lärare. Kan det vara rädslan att förlora elever och därmed pengar som skolledningarna viker sig för föräldra- och elevdrev? Kanske har elever och föräldrar fått så stor makt att lärare tvingas till lissmande…

  3. Filippa

    Oftast är det ju att något har hänt, i relationen mellan lärare elev, som gör att man känner, som du skriver “motvilja”, Janne. När tid inte finns att diskutera igenom, kommunicera, förklara, mötas – ja, då kan problem uppstå.

    Min kollega var med om en händelse som inte var så trevlig. Två elever bråkade, skolkade och betedde sig illa. När hon kallade in dem för samtal, gick de ned till rektorn med klagomålet: “Hon tycker inte om oss”. Rektorn frågade min kollega om hon inte kunde anstränga sig litet mer för att visa hur mycket hon tyckte om dem.

    Jag vidhåller att det är oerhört viktigt att som lärare skapa sig en bra relation till sina elever. Men ibland misslyckas man. Ibland fungerar det inte, ledsamt nog. Det ska vi inte sticka under en stol med. Men lika illa är det när vi lärare “kräver” att bli omtyckta av våra elever.

    Snarare än det, borde vi odla mentaliteten att eleverna går i skolan för att lära sig. Om läraren är “sjuk i huvudet” eller inte – strunt samma. Eleven är där för sin egen skull. Och måste lära sig att göra det bästa av situationen. Så fungerar det nämligen i arbetslivet. Herre min Gud så många kollegor och chefer man haft som man inte “tyckt om” genom åren… Men arbeta på gjorde man ju ändå… Eller?

  4. Janne

    Varken lärare eller elever kan kräva att bli omtyckta. Däremot kan man kräva ömsesidig respekt. Kommer vi så långt har är hälften vunnet men dit har vi mycket långt.

    Argument som “läraren är sjuk i huvet” är ju inget lärare eller skolledning borde ägna något tid åt. I bästa fall är det ett utfall av dåligt samvete eller i värsta fall ett kvitto på bristande ansvarstagande från studieblyga elever. Inte blir det bättre när föräldrar försvarar sina barns taskiga beteende. Får de dessutom
    “stöd” från skolledningen krävs det en hel del mod och energi för att stå emot.

    En radikal och nödvändig förändring vore att ta bort skolpengen. Därmed skulle skolledningarna inte behöva fjäska för elever som missköter sig. Dessutom skulle vi som arbetar på grundskolan slippa det korsdrag som råder då elever byter skola när det inte passar,
    för att tre terminer senare komma tillbaka.

  5. Kärleksplikten « Harning

    [...] Også bragt i Dagens Skola [...]

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.