Hemtama skolfuxar glider runt och myser med självgående elever

Publicerad 6 april, 2009

 

 Bild: stock.xchng

 

Krönika publicerad i Skolvärlden, mars – 09 

 

Under de sju år jag har varit lärare har jag jobbat med en mängd olika elevgrupper. Gissa i vilka klasser min pedagogiska och ämnesmässiga kompetens verkligen satts på prov!

 

Det är en klisterseg myt att det bara är de duktiga och ambitiösa eleverna på högre nivåer som är i behov av lärare med djupa ämneskunskaper, hög utbildning och lång erfarenhet för att lyckas. Visst kan det vara oerhört inspirerande för högpresterande ungdomar att undervisas av en stoffutsprutande och ämneshängiven Peter Englund, men litet hårddraget kan du faktiskt placera en ur läroboken högläsande elevassistent bakom katedern – de ”duktiga” eleverna kommer garanterat att glida långt över G-gränsen ändå. Nej, ”elitlärarna” behövs någon annanstans.

 

Faktum är att jag aldrig haft sådan glädje av mitt kunnande i litteraturhistoria, svenska och journalistik som när jag undervisade mina VVS-killar. I det här fallet talar vi om ynglingar som aldrig hade hållit i en klassiker förutom Kalle Anka. Den verkliga utmaningen är ju – och det här vet varje lärare med någon undervisningserfarenhet – de elever som inte är särskilt duktiga eller studiemotiverade.  I sådana klasser är det absolut nödvändigt att du som lärare har en delikat pedagogisk fingertoppskänsla, en stor ämneskompetens och en diger faktabank att ösa ur. Detta för att över huvud taget klara av att utforma ändamålsenliga lektioner och adekvata uppgifter. Kan du inte din Strindberg, blir det svårt att välja vad i den gamle mästarens verk som kan fungera för en 16-åring utan läsvana.

 

Men så resonerar vi inte när det blir skarpt läge. Snarare tvärtom faktiskt. Varje år, vid oroväckande många skolor, är det istället de nyutexaminerade, oerfarna och unga lärarna (eller obehöriga vikarierna) som får på sin lott att tampas med de svårflörtade och tungrodda eleverna med svag drivkraft.  ”Låt 21-åriga Sara ta historian på IV-programmet – eleverna där märker ändå inte att hon inget kan. Och förresten vill inte erfarne Arne ha dem för det är för besvärligt.” 

 

För mig är denna tysta regel obegriplig, ja, fullkomligt ologisk. Rätt man på rätt plats för bövelen!

 

Än värre är att hög status och hög lön liksom självklart är kopplat till de som undervisar de mest lätthanterliga och självgående eleverna, istället för tvärtom. Idag glider välutbildade och hemtama skolfuxar runt och myser i klassrummen tillsammans med flitiga ungdomar från trygga akademikerhem medan orutinerade korttidsanställda slits mellan hopp och förtvivlan i elevgrupper med helt andra förutsättningar. Uppochnedvända världen!

 

Själv är jag oerhört tacksam att jag hade ämneskunskaper att falla tillbaka på under mitt år med mina kreativa men svårjobbade VVS- gossar. Synd bara att jag då var helt ny i yrket, därtill obehörig. Och synd att det var min kollega, en erfaren svensklärare på samma skola, som satt med de skötsamma och högpresterande klasserna.

 

Fast jag förstår honom. Han fick ju lika mycket pröjs ändå och dessutom högre status på köpet. Märkligt nog.

 

Filippa Mannerheim är gymnasielärare och journalist.

 

 

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

En kommentar till “Hemtama skolfuxar glider runt och myser med självgående elever”

  1. Lagledarn

    Jag känner igen mig precis. Det är samma visa varje år. Nybörjarna får de tuffaste klasserna, medan de erfarna tar hand om de duktiga klasserna. Bra rutet!

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.