Bild: Stock.XCHNG
Skrapa på vilken någorlunda erfaren lärare som helst, och det dröjer inte länge förrän du får höra en olåt som riktar sig mot erfarenheterna av ämnet pedagogik på lärarhögskolan. Du behöver inte ens agna frågorna, alla nappar beredvilligt och de instämmande nickarna är legio.
Då kan man fråga sig varför det är så här, varför det har gått så snett – det borde finnas förutsättningar för att göra pedagogik till ett intressant, väsentligt ämne. För vad handlar det om: vad är pedagogik? Är det så enkelt att det inte går att teoretisera kring något så svårfångat som vad det är som gör en lektion lyckad eller misslyckad? Frustrationen i sig borde vara lockande, leda till ännu mer granskande undersökningar. I stället känns det som att pedagogikämnet har gått i stå, står och stampar förvirrat utan att veta åt vilket håll det ska gå.
Att acceptera Oscar Wildes kända utsaga om att ingenting som är värt att lära sig går att lära ut innebär ett underkännande av undervisning överhuvudtaget, och ett ogiltigförklarande av alla lärares existens. Ofta misströstar jag som lärare: jag förstår ingenting av vad som sker när eleverna lär sig saker, och lika villrådig är jag när någonting inte fungerar. Jag kan inte svära trohetsed åt någon enskild lära som lärare – lektionerna är experimentella, oförutsägbara, omöjliga att planera på förhand. Oscar Wildes ord känns allt mer giltiga, där jag undrar vad det är jag håller på med, och varför det ibland går så himla bra, och ibland käpprätt åt helvete.
Det kanske är så enkelt: vi kan inte förklara hur inlärning går till. Min och andras erfarenhet av studier i ämnet pedagogik har mest handlat om att avlägsna sig från verksamheten, i allt luftigare luftslott, och en vurm för teoribyggande som saknar all kontakt med verkligheten. Det är troligen högst medvetet, och nödvändigt: i denna abstrakta sfär kan vad som helst yttras, och allt blir lika giltigt. Över allt svävar det mest obestämda av ord: ”lärande”, omöjligt att förklara.
Men vad har vi då ämnet pedagogik till? Hur länge ska vi lärare fortsätta raljera över dessa charlataner, som mest påminner om 1800-talets försäljare av mirakelmediciner? Under senare år har media gått hårt åt lärarhögskolorna, inte bara utifrån undermålig kvalitet på undervisningen – det torde bli allt svårare att slå de blå dunsterna i ögonen på allt mer kritiska studenter, tidigt fostrade i kritiskt tänkande. För det kan väl inte vara så enkelt (och illa) att lektorerna utnyttjar auktoritetsargumenten, lindar in sina diffusa lärdomar i akademisk mumbo jumbo för att undvika mothugg? Då kommer de alltid att befinna sig i överläge.
Björn Kohlström, gymnasielärare, Jönköping,
Läs mer av Björn på: http://bernur.blogg.se
21 augusti, 2008 - 09:32
SÃ¥ klockrent skrivet, Björn! (Önskar sÃ¥ att jag skrivit det själv. :-))Och det här är min själ nÃ¥got som vi pedagoger borde debattera mer, oftare och bestämdare. Visst finns det sätt att göra pedagogiken mer intressant och säkerligen mer relevant och begriplig. Tror jag i alla fall. Eller? Men tyvärr – jag vet inte en enda lärare som argumenterat för denna kurs’ existensberättigande. Varför är det sÃ¥? Och ännu mer underligt – varför finns den kvar som den är? Vad tror ni andra?
21 augusti, 2008 - 12:48
Bra skrivet. Jag har själv läst pedagogik på lärarutbildningen och kan inte annat än att hålla med dig i det du skriver. Det man läser om där är inte i närheten av vad verkligheten speglar, men det är som du skriver inte det ämne som heller är enklast att få grepp om. Kanske skulle det behöva göras en hel del förändringar inom den pedagogiska utbildningen.
21 augusti, 2008 - 08:14
Jag hade ocksÃ¥ önskat mer av pedagogikavsnittet – men samtidigt tyckte jag det var mycket intressant att läsa om olika kända pedagoger – och ta till sig saker man ansÃ¥g som rätt och riktigt, och tvärtom. Utan kursen hade jag t.ex. inte vetat mycket om Montessoripedagogik, och insikt i andra pedagiska arbetsätt som verkar i samhället i dag, känns viktigt.
22 augusti, 2008 - 08:34
Förvisso: men det gÃ¥r att hämta in den faktakunskapen frÃ¥n annat hÃ¥ll – det saknas inte goda genomgÃ¥ngar av pedagogikens historia. Vad jag saknade var vettiga diskussioner, givande samtal – jag fick menlöst prat om ditten och datten, och man kunde säga vad som helst och allt var lika bra. Av allt att döma verkar det inte vara nÃ¥gon unik erfarenhet …
23 augusti, 2008 - 01:09
Pedagogik är som religion. Profeterna kommer och går och alla tror sig ha svaren men efterlämnar en massa frågor. Det är väl som det bör vara, antar jag.
3 september, 2008 - 12:56
Utan att ens ha öppnat en bok om pedagogik så undrar jag ändå om det inte är så att lärare frågar eleverna alldeles för lite om hur de vill ha det? det tar tid, jag vet. Dessutom når de flesta elever gymnasiet utan att ha mognat in i elevdemokrati. De flesta högstadieelever skulle nog rösta för ledigt om de fick göra vad de ville en vanlig skoldag. Men jag skulle vilja att det gick att utnyttja elevinflytande mer och på så vis väcka lust och nyfikenhet.
15 augusti, 2009 - 10:23
Nu är det kanske så att en stor del av vår tid i början av en students utbildning är att bryta igenom de föreställningar man har om vad pedagogik är och som faktiskt kan hänga kvar långt in i utbildningen. Och det är oftast didaktiken man är inne på. HUR man undervisar. Inte hur man lär sig och vad som påverkar lärandet. Ofta får vi gå på det centrala på en gång på grund av brist på tid och då kan det uppfattas som luddigt, icke verklighetsförankrat mm.
Jag försöker dock att konkretisera de teorier som jag undervisar i och ge uppgifter som bidrar till att de i grupper får arbeta med frågan om hur dessa kan användas i den skolverklighet som studenterna kommer att verka i. Och det har visat sig att många kan inse fördelarna med att känna till gubbar som Foucault, Bourdieu, Dewey m.fl. när man som jag kopplar uppgifterna till verkligheten och deras framtida yrke. Detta för att studenterna blir medvetna om vad som kan hindra inlärning och varför läraren inte kan uppfylla målen med sin undervisning.