En superpedagog bör bjössa på chokla och vara gla..?

Publicerad 21 februari, 2011

Är en smula ilsk. Kanske mer än en smula. Nog vet jag att TV-konceptet kräver sina vinklar. Att sanningen måste knådas och formas för att passa formatet. Men Herre Gud i Jösse namn vilken fullkomlig dynga Klass 9 a är. I alla fall om man är lärare och inne i verksamheten. Inte nog med att det är pinsamt att se superpedagogerna klappa sig själva på axeln flera gånger per program. Man ska också stå ut med att ens yrke minimerats till ordning och reda i ett klassrum och fullkomlig betygshets. Från lärarhåll!  Inte ett ord om lärandet i sig, hur det sker, olika pedagogiska metoder eller hur man skapar lust och passion till ämnet. Betyg handlar det om. BETYYYG. Superpedagogerna tjatar ju mer om detta än mina elever efter ett prov. Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att Björklund producerat skiten.

Några saker jag funderar över:

1. Varför coachas inte de ordinarie lärarna i programmet? Var det inte det som var meningen? Istället förpassas de raskt till ett klassrumshörn (skamvrån?) medan superpedagogen håller låda där framme under pampiga tongångar av Europahymnen för att förstärka framgångssagan och elevernas behov av auktoritär ledning.

2. – Jä mäj två tiiimar mä däj och om du inte far minst VäGä jag sluttarr såm lärarä! säger Stavros segervisst till en ”buslessen” elev i en stimmig korridor. Eleven sitter alltså snällt och lyssnar  i två timmar medan en hyperenergisk Stavros springer fram och tillbaka och förklarar matematiska problem för henne  (vi TV-tittare får inte höra vad han säger eller hur han förmedlar kunskapen ) ackompanjerad av en pampig Europahymn. Eleven får MVG! Superpedagogen slipper sluta som lärare. Vilken tur! Men hur gick det till? Ingen vet. Bara superman…förlåt… superpedagogen. Själv har jag jobbat i tio år som lärare och måste nog vara världens uslaste pedagog för jag har aldrig efter enbart två timmar lyckats få en elev från IG till MVG i svenska. Borde kanske testa med en bandspelare som vrålar ut Europahymnen i klassrummet när jag kör mina genomgångar av hur man skriver en debattartikel…? Det är nämligen den enda pedaogiska idé jag fått under programmets gång.

3. – Nu ska vi ha ett LITTERATUUUURPROJEKT! väser superpedagogen Gunilla skarpt till Klass 9 a. -Hurra, vad roligt, nu får jag verkligen lust att läsa böcker, tänker eleverna… nog inte! Var är superpedagogernas passion till ämnet? Klippte SVT bort detta av utrymmesskäl? Vilka i klass 9 A kommer att få en varm känsla i magen när de ser en bok i framtiden. Att läsa böcker är som att stiga in i andra människor, få tillgång till nya världar och fantastiska möten. Men inte i klass nio A så vitt jag kan se. Där handlar skönlitteraturläsning om att öka elevernas läsförståelse som är en katastrof för nationen. Där ser man… Det var det böcker handlade om för en superpedagog.

4. – Vi är så himla besvikna på skolan och lärarna. Alltså, om man inte hör något från skolan då tror man ju att allt är bra, säger mamman till eleven Ludvig som har stora problem med matten och har haft så sedan årskurs 1. Vid varje utvecklingssamtal (en gång per termin) har mamman fått höra att Ludvig inte klarar matten och att skolan försöker sätta in stödresurser för att hjälpa honom. Ändå är det en fullkomlig överraskning för henne att så är fallet när TV intervjuar henne. -Varför har inte skolan GJORT något? undrar mamman ilsket. Själv undrar jag snarare varför inte mamman inte gjort något. Det är ju liksom hennes son. Men efter varje utvecklingssamtal där hon som förälder fått svart på vitt att det här går inte bra det, har mamman gått hem och tänkt att detta är ju för bövelen skolans ansvar, inte mitt. DET tycker jag känns oerhört märkligt i synnerhet med tanke på att varje handledare har 16 ungar att hålla reda på och mamman med största sannolikhet inte har fler än säg fem.

Jag försöker med hela min person att försöka förstå vad det är som händer där inne i klassrummet men jag får liksom inte riktigt grepp om det, så fjärran är det. Hur kan superpedagogik plötsligt handla om absolut ordning och reda, en massa moralkakor, mätning av resultat  och ibland litet kexchoklad som variation. Och plötsligt mitt i allt detta obegripliga får eleverna höga poäng på proven. Fast det går ändå för långsamt liksom och superpedagogerna är oroade. Ska de lyckas?

Det hela känns mystiskt. Och ganska redigerat. Och på något vis väldigt långt ifrån den verklighet jag själv befinner mig i. Men den numera ganska tjatiga beskrivningen att det är lärarna och endast lärarna som är ansvariga för elevernas dåliga resultat känner jag i alla fall igen mig i.

Kanske borde jag helt enkelt kolla på Top Model i TV3 istället. Där får man ju i alla fall litet motiveringar av juryn till varför modellerna lyckas eller inte.

Filippa Mannerheim

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

28 kommentarer till “En superpedagog bör bjössa på chokla och vara gla..?”

  1. Micke Gunnarsson

    1000 tack för ett viktigt inlägg i skolförvirringen:)

  2. Mats

    Dålig stil av dig att skylla på föräldrarna. Det är väl ändå lärarna som har ansvar för lärarnas inlärning, inte föräldrarna? Antagligen har skolan satt in felaktiga eller otillräckliga stödresurser. Skolan måste väl ha ett ansvar för alla eleverr, även ansvar för de elever som inte har tillräckligt föräldrastöd hemifrån eller är skolan bara till för de elever som har föräldrar som har tid och tillräckligt engagemang?

  3. Mattias Axelsson

    Jag blir så glad när jag läser din text. Håller med dig till 100%

  4. Filippa

    Tack Micke och Mattias!

    Och Mats: (tänk, tre på M som kommenterar på raken :-) ) Självklart är det så att skolan har ansvar för alla elevers lärande. Tillsammans med föräldern!!!

    Det jag ständigt förvånas över är hur lätt det är för en förälder att bara skjuta över sin egen del på skolan, sitta som en fågelholk i media (jo, det har hänt förr) och bara säga: Fy vad dumma skolan är som inte gör något för min son Pelle!

    Det är attityden jag verkligen retar mig på. Många föräldrar idag anser på fullaste allvar att de inte har något ansvar alls för sina barns utveckling.

    Jag har varit med om elever som får stödåtgärd på stödåtgärd, åtgärdsplaner skrivs och skrivs om och nya skrivs igen, eleven struntar i att gå på extratimmarna som lagts enkom för honom eller henne, jag som lärare lägger in nya resurstider (naturligtvis obetalt och utanför min arbetstid) eleven kommer sporadiskt, föräldern hörs inte av förutom för att skälla på oss lärare att vi inget gör, nya åtgärdsplaner skrivs, nya tider läggs in och ingenting händer.

    Ärligt talat vet jag inte vad mer jag som lärare kan göra. Men om du har ett tips på hur du vill ha det så att ni föräldrar blir störtnöjda utan att röra ett finger själva så kom gärna med förslag. Det tages tacksamt emot… :-)

  5. cwasteson

    Tack för ett jättebra inlägg!

    Det är jobbigt med program som tar upp så viktiga och svåra frågor och sedan så grovt förenklar dem till ett enda svar: Varför har du inte gjort så att alla dina elever får minst G i dina ämnen och i ditt lärarlag?

    Inte är allt som inte fungerar i skolan varken lärarnas eller föräldrarnas fel! Har inte eleverna själva något ansvar? Och skolledninen, tjänstemännen och politikerna? (Vi är många som måste samarbeta för att det ska bli bra och allt är varken svart eller vitt.)

    Inte känns det som att lärarna får det stöd som de har rätt till och behöver för att kunna göra ett bra jobb. Jag hoppades precis som du att lärarna skulle handledas av superpedagogerna och att vi som följde dem också skulle lära oss något, istället för att man skulle skylla alla problem på de ordinarie lärarna.

  6. lottan

    Kunde inte sagt det bättre själv! Visst är det fantastiskt trevligt att se ungdomarna lyckas, oavsett anledning. (Den största anledningen är nog att tv är där, och då får man lägga mannen till) sedan får man väl hoppas att lärarna får mer handledning än det verkar. En idé till tv är att göra en klass 9a för lärare med det bortklippta materialet och utan europahymnen och sända på ur. Men finns det inte mer än det vi ser kan jag känna att man borde låtit samma produktionsbolag som gör Big Brother ta sig än programmet. Då kanske ungdomarna hade tittat på det och blivit lite inspirerade att plugga… för de har inte ens hört talas om 9a.

  7. Rektor

    Filippa!
    Intressant inlägg. Jag själv reagerade på två saker på avsnittet igår. Dels föräldern som verkade tro att allt löser sig bara skolan försöker sätta in stöd (det kan ju vara TV-makarnas redigering som fick det att framstå så). Så enkelt är det ju inte.

    Det jag främst irriterade mig på var dock ”superpedagogen” Stavros vansinniga tanke att vägra en elev vara i undervisningen. Eleven med matematiksvårigheter skulle ut ur klassrummet för att få hjälp. Jag skulle blivit mycket irriterad på en sådan lärare som inte vill jobba med elever som behöver stöd. Jag känner i och för sig till att det går till så på Rinkebyskolan där Stavros arbetar till vardags.

    Nej, titta i stället på hur det fungerar när man satsar på rätt sätt: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1262061/Nar-skolan-ar-som-allra-bast.html#

  8. Filippa

    Rektor! Jag måste ha missat något viktigt här. (I och för sig pausade jag programmet typ 90 gånger och satt och röt till min stackars make under tiden så det är nog så det skett.)

    Skulle eleven med mattesvårigheter ut ur klassrummet? Hur då? Via extrastöd? Av vem? Snälla förklara, jag missade nog den delen… :-(

    Ska läsa artikeln i Sydsvenskan – spännande! :-)

  9. Maria

    Håller absolut med Mats om att skolan måste ta sitt ansvar när det gäller elever som har stora problem i vissa ämnen. Mamman som intervjuades i Klass 9A om sin sons svårighet i matte berättade om utvecklingssamtal på utvecklingssamtal där hon varje gång fått löften om hjälp och extra stöd – och litat på det. Och det tycker jag sannerligen föräldrar ska kunna göra – lärare och skolledning har ju den professionella kunskapen. Förstår inte hur F. Mannerheim tänker här.

  10. Rektor

    Filippa!
    Ang: att smita från sitt ansvar som ”superpedagog”.

    När Stavros talade med rektor så kritiserade han att det ej fanns något stöd till eleven med matematiksvårigheter. Då sade han att om han hade jobbat på skolan hade han knackat på dörren till rektor 100 gånger för tills dess eleven fick stöd. En sådan elev kunde han inte undervisa. (se ca 23:40 in i programmet och ca en minut frammåt).

  11. Filippa

    Rektor! Okej. Vad märkligt. Han är ju superpedagogen???

    Och Maria! Du får jättegärna följa med mig i mitt gigantiska jättejobb med att varje år ”se till ” att de 3-15 elever per årskurs som fick IG av mig förra året nu ska bli godkända av mig. Det är nämligen så att de elever jag underkänner i en kurs också blir mitt härliga ansvar att få godkända nästa år, sådär litet vid sidan om mina åtta ordinarie klasser med 30 elever i varje. Kanske förstår du nu varför så många lärare av ren desperation, nervöst visslande, puffar upp sina elever på ett oerhört godtyckligt godkänt istället för att ge IG.

    Lägg då till att de elever som inte fått godkänt och nu är mitt ansvar nästan aldrig tar emot den extrahjälp de får eftersom de är så fruktansvärt omotiverade. Jag har ingen aning om hur Ludvig i programmet tog emot sitt extrastöd. Kanske gick han på resurstimmarna. Troligtvis inte.

    Som lärare kan jag bara erbjuda eleverna hjälp och extrastöd, antingen hos mig eller genom skolans resurslärare. Jag kan inte lära ÅT eleverna, även om föräldrarna ofta önskar detta.

    Här behöver jag föräldrarnas hjälp att motivera och stötta, eftersom jag bara träffar eleven högst två gånger i veckan och föräldern förhoppningsvis har mer kontakt med sitt barn än så. Det är märkligt att så få föräldrar vill samarbeta med skolan i detta arbete? Nog borde ens eget barns lärande vara viktigare än att man skjuter hela ansvaret på skolan (också det som handlar om att stötta sitt eget barn, fråga barnet hur det går i skolan, vilja veta, hjälpa till, ha kontakt med läraren osv)???

    I ärlighetens namn är jag evinnerligt trött på att sitta och skriva åtgärdsplaner, göra extraplaneringar, sitta i stödsamtal med eleven OCH elevens föräldrar, sitta på EVK och arbeta många, många, många timmar obetalt åt elever som är fullkomligt omotiverade och skiter i hela grejjen. När detta enorma extraarbete är utfört utan att varesig elev eller förälder lyft ett finger för att hjälpa till, får man som lärare en redig utskällning av föräldrar och rektor! för att man inte lyckats som pedogog.

    Tur att det finns så himla många elever som faktiskt vill lära och föräldrar som är intresserade av sina egna barn. Annars skulle jag nog byta yrke, tror jag tralala! :-)

  12. Helena von Schantz

    Fint att se att vi var många som spottade och fräste i går kväll. :) Gossen med matematikproblem var utredd, hade haft problem ända från första klass och fått massor av stöd. Jag undrar om inte det är en del av problemet. Han har säkert suttit i liten grupp med fjantuppgifter från första klass. Men när mamman säger att mentorn inte har sagt något är det rent skitsnack. Man måste ha förälders godkännande för utredning och man måste ha det för stöd. Nu såg inte ut som en omotiverad gosse utan snarare som någon som har dyskalkyli eller något annat inlärningshandikapp och då undrar jag över utredningen. Har sett en och annan märklig sådan i mina dar.

  13. Janne Tikkanen

    Jag tycker Stavros verkar vara en otroligt duktig pedagog; han lyfter eleverna både kunskapsmässigt och som människor. Titta hur hans ögon lyser när han förklarar ämnet som han själv anser vara ”magiskt.” Tro fan att den inspirationen och engagemanget smittar av sig på eleverna!
    Vem försöker vi lura? Det är väl klart som korvspad att betyget för en nionde klassare är oerhört viktigt och centralt. Men vad en skicklig pedagog gör är att inspirera och göra ämnet så intressant så att betygshetsen glöms bort av eleverna. De har roligt på lektionerna och ur det följer goda resultat, alltså det betyg som eleven vill nå.

    En lärare som brinner för sitt ämne och sitt yrke och som har en benhård tro på sina elevers förmåga kommer att bli den lärare som eleverna i vuxenålder kommer att minnas.

    Alla kan kanske bli lärare/pedagog, men jag är övertygad om att alla inte kan bli bra lärare. Och då menar jag vad eleverna anser vara en bra lärare. För att bli en bra lärare krävs ett otroligt engangemang som resulterar i djupa och bredda kunskaper i sitt ämne/ämnen. En bra lärare är lärare 24 timmar om dygnet. En bra lärare har sitt yrke, sitt ämne som fritidsintresse.
    En bra lärare har en naturlig ledarskapsförmåga. En bra lärare har en utstrålning som fyller hela klassrummet. En bra lärare får energi av att stå framför en grupp barn/ungdomar och ger tiofalt av positiv energi tillbaka.
    En bra lärare har självkännedom, en förutsättning för social kompetens, medkänsla, tolerans och tålamod.

    Med andra ord; läraryrket är ett kall! Som lärare har du nästan ett lika stort ansvar för eleverna som föräldrarna har.

    En bra lärare andas, lever och sover för att kunna ge de bästa förutsättningar för att eleverna ska uppnå sin fulla potential intellektuellt och känslomässigt.

    Om du känner att du inte kan leva upp till detta så är det bara att byta jobb. Du har inte vad som krävs för att förtjäna elevernas förtroende att leda dem mot sina drömmars mål.

    Därför; inför personligt lämplighetstest på landets lärarutbildningar. Vi måste få in personer av det rätta virket.

    Det är enda, och jag menar enda, sättet att höja landets barn -och ungdomars kunskapnivå och för att skapa individer som tänker självständigt och kritiskt, som har självkännedom, som ser sig själva i sina medmänniskor och som vågar följa sitt hjärtas röst.

    En bra lärare plockar fram elevens inre motivation, lusten till att lära, får eleven att inse att kunskap och bildning är coolt. På sätt ”glömmer” eleven betyghetsen och prestationsångesten. När det är roligt att gå till lektionen så ökar chansen dramatiskt att också nå högsta betyg.

    Detta kan inte förlängd lärarutbildning, betyg i allt lägre åldrar, ”mössan -i-handen” attityd från elev mot lärare att skapa.

    Endast lärare som är beredda att gå 100 extra mil för att plocka fram elevens fulla potential och få eleven att prestera mer än vad hon/han trodde var möjligt kan vända kurs på skutan vi kallar skola.

    Och bibehålla det engangemanget och passionen år ut och år in.

    Lärare är inget vanligt yrke. Det är ett sätt att leva.

    Tack för ordet.
    / En blivande lärare.

  14. Andreas

    @Filippa: Det ligger mycket i dina iakttagelser, även jag har letat med ljus och lykta för att höra eller se ”superpedagogernas” metoder. Utan resultat.

    @Janne: Att leva sitt yrke är inget jag skulle rekommendera någon i något yrke, men vi är alla olika. Du använder starka ord och uttryck för hur en lärare bör vara. Antingen är du övertygad om att så är faller, eller så vill du provocera fram en diskussion. Att du sedan beskriver hur en ideal lärare bör vara, utan att själv ha arbetat (skulle jag gissa) en längre tid som lärare får stå för dig. Jag hoppas för din egen framtida lärarroll att du kommer att ”förtjäna elevernas förtroende att leda dem mot sina drömmars mål.” Lycka till med den långa promenaden.

  15. Janne Tikkanen

    Ja, det är jag igen. Ni får ursäkta, men jag blev så engagerad av Filippas inlägg och jag kom på fler saker jag vill ventilera med er.

    Innan jag går in på mitt egentliga inlägg så vill jag göra klart att jag inte håller med om allt som ”superpedagogerna” gör och säger. Självklart har de en fördel av att tv-kamerorna är med i klassrummen. Dessutom har det ett psykologiskt övetag i det att eleverna förmodligen känner till dem sedan innan och att eleverna därför har viss respekt o förtroende för pedagogerna på förhand.
    Som tittare kan vi inte heller vara säkra på hur regisserat och konstrurerade vissa av situationerna är. Det ska ju trots allt bli ”bra TV.”

    Nu till mitt egentliga ärende. Jag skrev i det tidigare inlägget att en lärare bör se sitt yrke mer som ett sätt att leva än som ett verktyg för brödfödan. Detta gäller naturligtvis för alla vuxna som huserar på skolan. Dock gäller det i synnerhet rektorerna. Idag verkar de flesta rektorer vara överallt annars än på sina skolor. Det är inte deras fel; det handlar om politik och kommunledningens synsätt, som i sin tur får direktiv från Stockholm.

    Detta leder in mig på utbildingsministern och dennes medarbetare. Vilka forskare och experter lyssnar Björklund och co på? Vilka forskningsrapporter tar utbildningsdepartementet del av?

    Nästan all seriös forskning visar att betyg inte är den främsta metoden att höja våra barn och ungdomars kunskapsnivå. Så varför då införa betyg allt lägre ner i åldrarna?

    Jag lyssnade på en föreläsning av Peter Gärdensfors, professor i kognitionsvetenskap på Lunds Universitet. På ett väldigt oakademiskt och befriande sätt sa han om betyg som motivationsmedel; ”Äh, det är skit.”
    Han betonade den inre motivationen, dvs lusten till att lära som kommer inneifrån individen.
    Jag kom då att tänka på hur människan börjar sitt liv. Som barn är vi alla små ”amatörforskare; ” nyfiket och självmant undersöks omgivningen. Allt ska undersökas med alla sinnen. Det bits, tuggas, tas på, luktas på och gärna kastas så att det låter, och till föräldrarnas fasa, och går sönder.
    När vi sedan blir några år äldre och knäckt språkkoden så blir vi dessutom filosofer och ställer alla möjliga och omöjliga frågor, åter till föräldrarnas fasa. ”Varför finns det moln?, Hur gör man barn, Varför heter det lampa?, Vad händer när jag dör?, Varför finns det krig?” Precis samma tankesätt och inställning som en akademiskt utbildad filosof.

    Men någonstans på vägen försvinner denna inre motivation, nyfikenhet och lusten till att förstå världen. Hur kan en sådan naturlig drivkraft dämpas eller fås att försvinna helt?
    Och det är inte endast människan som har denna drivkraft eller nyfikenhet på världen. Alla som har eller har haft hundvalpar och kattungar vet vad jag pratar om.

    Så varför går ”överheten” i Stockholm emot ledande forskare och auktoriteter på inlärning och motivation?

    Vi har alla gått i skolan, vi har alla mött bra och mindre lärare. Jag har haft turen att få möta många lärare som varit passionerade inför sitt ämne och läraryrket. Det är en av anledningarna till att jag vill bli en lärare, förhoppningsvis en bra lärare. Jag vet vilken skillnad en människa kan göra i en annan människas liv. Jag vet hur genuin omtanke, genuint intresse och respekt för en enskild elev/ människa kan göra underverk på alla plan; intellektuellt, emotionellt och själsligt.

    Att kunna leda en människa till bättre självkänsla, till att tro på den egna förmågan, till en känsla av kontroll över det egna livet och framtid, handlar inte så mycket om att pedagogiska och didaktiska val eller medvetenhet. Även om det är viktiga verktyg för en lärare att behärska.
    Nej, det handlar om att vara medmänniska. En vuxen som vågar vara just vuxen. Det handlar inte om att bli den populäraste läraren på skolan. För det handlar inte om oss lärare. Det handlar om barn och ungdomar, det handlar om deras drömmar och liv.
    Ibland krävs ”tuff kärlek.” Som lärare handlar det om att se det långa perspektivet för varje enskild elev. Det handlar om att ge människor en tro på sig själv, en självkänsla och ett förnuft som gör att en människa känner att hon/han har kraften och makten att bli sin egen lyckas smed.

    Därför måste vi börja med att få in personer på lärarutbildningarna som har de egenskaper och förmågor som kan ge andra människor den största gåvan av alla; tron på den egna förmågan, att känna sig som en människa värd att tas på allvar.

    Jag tycker en jämförelse med antagningen till landets teaterutbildningar är på plats. Juryn letar inte efter färdiga skådespelare. De letar efter oslipade diamanter som har kvaliteter som krävs för att klara ett så utsatt yrke.
    Många gånger går juryn på magkänsla, en slags intuition som känner av den där svårfångade känslan av att denna personen är av det rätta virket.
    En kunnig och erfaren jury har ofta en god sådan magkänsla.

    Så jag efterlyser ett liknande på landets lärarutbilndingar. Erfarna, kunniga och allmänt erkända duktiga pedagoger ska få leta och sålla bland de som vill bli lärare. De kommer att känna igen de oslipade diamanterna. Ämneskunskaper kan du läsa dig till utanför högskolor och univeristet. Ät du intresserad av ditt valda ämne så kommer du att göra det.
    Vad som däremot är svårare att lära sig är tex att vara en god ledare, social kompetens vilket innebär både intra -och interpersonell intelligens, att vara inspirerande och bekväm framför 30 st tonåringar.
    Visst kan man lära sig det mesta. Det tror jag helt och fullt på. Men det måste finnas en VILJA, ett ENGAGEMANG och INTRESSE.

    När jag tittar på en del av mina studiekamrater så undrar jag vad de gör på utbildningen? De sitter med sina Iphones o laptops och går in på facebook.
    Vi andra som faktiskt vill och är engangerande att bli så bra lärare vi kan hoppas för barnens och ungdomarnas skull att dessa så kallade lärarstudenter aldrig kommer ut på någon av landets skolor.

  16. Janne Tikkanen

    Andreas: Du har rätt i att jag ännu inte har erfarenhet av att arbeta som lärare. Det är min fulla övertygelse att en bra, god, skicklig lärare i mångt och mycket måste leva sitt yrke. Men jag vill förstås också provocera fram en diskussion.
    Jag menar inte att du som lärare inte kan ha andra intressen än ditt yrke, tvärtom är det en nödvändighet för din mentala hälsas skull och för att orka vara en god lärare/pedagog dag ut och dag in, termin efter termin.

    Dessutom visar bla forskning inom kognitionsvetenskap att ”snilleblixtar” och kreativa problemlösningar ofta kommer när du sysslar med något annat. Hjärnan fortsätter att processa vad det nu är man ägnat sin tid o energi åt, och till synes orelaterade aktiviteter kan skapa fusioner man inte kan förutse.

    Om du läser om eller lyssnar på personer som är eller har varit riktigt bra på det de gör, så framkommer det i nästan samtliga fall att de varit smått ”besatta” av sin sysselsättning.

    Thomas Edison sa att genialitet beror på ”1% inspiration and 99% perspiration.” Detsamma kan sägas om att bli framgångsrik oavsett sammanhang.

    Och vi vill väl alla bli bra och framgångsrika lärare?

    Som sagt, jag är ingen erfaren lärare ännu. Men jag har haft liknande roller och ledaruppdrag, bla som fotbollstränare för både herr -och damlag. Läraryrket handlar väldigt mycket om att ”coacha”, enligt mig.
    Du måste få olika personligheter och viljor att fungera tillsammans och sträva mot samma mål, och samtidigt måste du se och bekräfta varje enskild individ. De måste veta och vara klara över vad du kräver och förväntar dig av dem, och du måste ge dem verktygen och de bästa förutsättningarna för att de ska uppnå detta.

    Likt alla goda ledare bör du veta hur man motiverar människor till att prestera sitt bästa, du bör veta vad som driver varje individ du är ansvarig för. Du är först på plats och den siste att lämna platsen. Du är alltid väl föreberedd men har också förmågan att improvisera och anpassa dig efter spontana situationer som alltid uppstår med en grupp av människor.
    Du är en i gruppen, men ändå inte. Du kan prata med och anpassa dig efter alla typer av personligheter, men utan att förlora din egen personlighet, egna värderingar och integritet.
    Framför allt lever du som du lär; du är ett levande exempel på vad du kräver att dina spelare/ elever ska göra.
    Du kräver inte av andra vad du inte själv kan leva upp till.

    Men vem är jag att tala om hur en ideal lärare bör vara? Jag går bara andra terminen på lärarutbildningen.

    Dock har jag av en den tuffaste juryn fått ett visst erkännande att jag inte är helt ute och cyklar angånde yrkesval och vad jag anser vara en god lärare/pedagog/ledare:

    De nionde klassare jag haft lektioner för på min VFT fick skriva omdömen om mina prestationer på lektionerna. Det var förstås frivilligt och anynonymt för dem.

    Under förutsättningen att de var ärliga med sin kritik och sitt beröm, så framkom mycket av det jag hoppades på och som jag är övertygad om krävs av en lärare. Några kommentarer var, och nu tar jag förstås bara upp det positiva =) :

    ” Du är sjukt engagerad i ditt ämne.” Du har gjort religionslektionerna roliga och intressanta.” ”Du har haft väldigt mycket nytänkande på dina lektioner och fått oss att tänka till.”
    ”Jag tror du har det som krävs för att bli en väldigt bra lärare.”

    Gissa om jag växte ett par decimeter? Naturligtvis fanns det också kritik, vilken egentligen är viktigare och nyttigare för mig att läsa.

    Framför allt blev jag väldigt glad o rörd över de kommentarer som sa att jag brydde mig om eleverna och att jag verkade tycka det var viktigt att alla förstod under lektionerna.

    Nu ska det sägas att jag är på en ganska tacksam VFT- skola; många elever har föräldrar med akademisk bakgrund och är sålunda studiemotiverade. På gott och ont. Elevsammansättningen på skolan är ganska homogen. På gott och ont. I de klasser jag har haft är det få ”stökiga” och ”coola” ungdomar.
    Så jag är medveten om att jag inte har satts på prov ordentligt. Det är lätt att vara en glad, engagerad och inspirerande lärare när det mesta fungerar som det ska.
    Men hur skulle jag fungera i en ”problemklass?” Vilken slags lärare/ människa skulle jag vara i en klass med omotiverade, pratiga elever med auktoritetsproblem och problematiska hemförhållanden?

    Jag var själv en av de där ”stökiga” killarna med väldigt lite respekt för lärare eller andra vuxna som på något sätt hade en maktposition.
    Men vissa lärare hade jag respekt för. Vissa lärare lyssnade jag intresserat på trots att det inte var ett ämne jag fann roligt.

    Vad hade dessa kvinnliga och manliga lärare som inte de andra lärarna hade? Enligt mig som elev? Som jag minns det var de oerhört intresserade och kunniga i sina ämnen. De gick utanför läroböckerna och berättade allt möjligt intressant som inte stod i läro eller ämnesplanen. Dessutom var de inte bara insnöande på sina ämnen. De kunde dra paralleller till andra ämnen och på sätt få oss elever att bättre förstå sammanhang och se den större bilden.

    Framför allt tog de oss på allvar. I deras ögon såg vi respekt, omsorg och medkänsla för oss elever. De var intresserade av våra liv, tankar, känslor o drömmar.

    De hade humor och kunde växla mellan allvar och skoj utan att tappa varken kontroll över klassen eller respekten som ledare.

    Kan detta läras ut? Kan vem som helst bli en sådan lärare? Naturligtvis kan man vara en bra lärare på många olika sätt, och så ska det vara. Men jag tror det finns vissa egenskaper och förmågor alla lärare bör ha i mer eller mindre utsträckning.

    Dess egenskaper och förmågor tror jag inte en 5,5 år lärarutbildning kan få fram. Mitt lärarspår blir alltså efter 1 aug i år ett år längre.
    Och då sitter vissa av oss lärarstudenter och undrar vad vi ska göra på lärarhögskolan i 4.5 år.

    Till råga på allt ska en blivande lärare efter 5.5 år göra ytterligare ett år för att få sin legitimation. Men en person ska väl inte behöva leva i illusionen att de valt rätt yrke och leva med den illusionen i 4,5 år för att sedan under sin lärarlegitimationstid få veta att man inte kommer att fungera som lärare?

    Nej, herr Björklund och andra anhängare av lärarlegitimationen som en status – och kvalitethöjande metod för läraryrket är, milt uttryckt, på fel planhalva.

    Inför istället personligt lämplighetstest, intervjuer för sökande till lärarutbildningen.
    Kunskapskraven för att komma in på lärarutbildningen måste också höjas. Idag är de ett skämt, och därför är lärarutbildningar ofta ett föremål för skämt och andra icke positiva omdömen från resten av högskolan.

    Innehållet och hela upplägget på utbildningen till lärare skulle kunna göras effektivare, mer relevant och verklighetsnära. Jag ska bli lärare på gymnasie/vuxen nivå, som i tid innebär minst 4,5 år. Den skulle utan problem och inverkan på kvalitet kunna kortas ner ett år.

    Men vad vet jag? Jag säger som Sokrates: ” Jag vet att jag ingenting vet.”

  17. frekar06

    Rektor:

    Det är bedrövligt hur Stavros agerade mot den eleven som hade svårigheter med matematik. Det Stavros säger är i praktiken att han inte tänker följa Skollagen och Läroplanen där det uttryckligen står att vi har ett särskilt ansvar för elever i behov av särskilt stöd. Dessa formuleringar går inte att misstolka.

    Dessutom säger Grundskoleför. 5 kap 5 § (lite osäker på exakt paragraf) att man inte får inrätta särskilda undervisningsgrupper om det inte finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan inte vara att en lärare, som Stavros, inte vill arbeta med elever i behov av särskilt stöd. Så Stavros saknar juridiskt stöd för sitt agerande.

    Filippa:

    Jag håller med Maria om att vi som lärare har ett stort ansvar, särskilt för elever i behov av särskilt stöd, men också för de elever som vill ta nästa steg på betygsskalan. Även de duktiga eleverna har vi ansvar för att ge möjligheten att nå högsta betyg om de så vill. Samtidigt har du en poäng Filippa. Är väldigt kluven här för närvarande.

    Frekar06

  18. Morrica

    @Janne Det är underbart att du är så entusiastisk inför yrket, så jag skulle vilja ge dig ett tips på vägen – en god pedagog lägger då och då band på sin egen svada, lämnar utrymme för andra att säga sitt, avvaktar tills de hunnit formulera sig, plockar upp det som sägs och forsätter samtalet med samtalspartnerns inlägg i tanken.

    @Filippa Jag har också reagerat på det du tar upp – var inte själva poängen med programmet att de ordinarie lärarna skulle coachas och de lärare som ivrigt bänkar sig framför TVn skulle få tips och inspiration? Det tycks visserligen som om svenskläraren håller sina lektioner som vanligt medan Hammar Säfström seglar in lite då och då, och matteläraren tycks jobba parallellt med Louca, att döma av de ögonblick när han glimtar förbi, men vad får de för coaching? Vad får de för feedback på vad de gör och vad får de för tips? Och den arma NO-läraren har ju placerats i ett hörn, vad lär hon sig där? Det lät inte särskilt inspirerande det hon hade att berätta i senaste avsnittet.

    Var är tipsen? Var är inspirationen?

  19. Janne Tikkanen

    Morrica: Uppfattat, och tack för tipset. Hade vi suttit i en verbal samtalssituation så hade jag som god samtalspartner förhoppningsvis gjort allt det du räknar upp om en god pedagog.

    Frekar 06: Om Stavros beslut att plocka ur killen med mattesvårigheterna från den vanliga undervisningen är pedagogiskt rätt/smart/önskvärt, vågar jag inte uttala mig om. Däremot anser jag att det finns försvarbara skäl att göra så i just detta fallet. Så som fallet framställs i programmet så verkar Ludvig? ha så pass stora svårigheter att det inte verkar meningsfullt eller behjälpligt för honom att vara med på de vanliga mattelektionerna.

    Men varför tar Stavros inte sig an Ludvig(?) ? Se där en utmaning att sätta sin yrkeskarriär på spel för! Om jag ska göra en välvillig förklaring till att Stavros inte tar Ludvig under sina vingars beskydd är att han inte anser sig vara kompetent för att kunna hjälpa Ludvig. Stavros kanske anser att det i Ludvigs fall krävs ovanligt särskilda åtgärder i form av diverse specialpedagoger och nya kognitiva utredningar för att komma till rätta med elevens problem?
    Om det som sägs om vilka åtgärder som tidigare satts in för Ludvig stämmer, och att inga av dessa har hjälpt honom, så har han troligen sådana luckor i grundläggande mattekunskaper att dessa inte kan lösas på en termin eller två.

  20. Anna

    Jag vill ställa en fråga:
    Dessa elever får aldrig se en film, ett program, lyssna på ett ljudprogram, en uppläsning, se teater elelr skapa själva! Har deinga datorer i denna skola. Informationssökning verkar inte någon kunnna stava till ens!
    Var finns det vidgade textbegreppet, stimulans(annan ään betyg) motivation, samarbete, lära av varandra, entrepenörsskap….
    Har de missat de senaste läroplanerna. Stackars elever med behov av förklarande bilder, aktiverade sinnen, skriv-och lässvårigheter…
    Hoppas någon annan kanal gör ett program som bättre speglar den undervisning som faktiskt pågår på landets skolor.

  21. Li

    Håller helt klart med, till stor del, 9a speglar så lite av verkligheten och hur det egentligen går till att det känns så vinklat också, när de intervjuar alla elever som alla ”viiill lära sig men läraren lååter dem inte”.

    Underligt.

  22. Sara

    Tack Filippa! Du satte precis ord på exakt det jag också känner för 9A!

  23. Mats

    Lite otrevligt med angreppen på en stackars förälder som vill sitt barn väl men inte vet hur. Och Filippa, jag tycker du är väldigt raljant i ditt svar till mig, hoppas att du inte är lika raljant gentemot dina elever.

    En del föräldrar har ett socialt och kulturellt kapital som gör att de kan ge sina barn stöd och kräva resurser av skolan (vilket inte alltid är så lätt att utverka som förälder). En del föräldrar har inte detta sociala och kulturella kapital och då är det viktigt att skolan även kan ge stöd till dessa barn. Föräldrarna kan ha sociala problem, de kan vara separerade och inte vara överens om vad som behöver göras, de kan ha en sådan familje- eller privat situation att de inte fixar det. Och även för dessa familjer och barn så har skolan ett ansvar.

    Sedan är det en annan sak om det är du som enskild lärare som måste ta hela detta ansvar eller om det faktiskt är skolan skall ta detta ansvar.

    Jag kanske skall tillägga att jag har en son som är autistisk och en son som har ADHD och dyslexi, så jag vet hur det är att försöka kämpa för att få det stöd och de resurser som mina barn har rätt till men som skolan inte vill ge. Jag vet också hur det kan vara totalt kaos hemma vilket gör att man som förälder inte fixar att ge det läxstöd och annat stöd som man borde ge sina barn.

  24. Filippa

    Anna
    Åh, så bra att du tog upp just detta. När jag tittar på programmet känns det som att stiga in i ett klassrum för 20 år sedan (när jag själv gick i skolan.) Ingenting har hänt! Som du skriver: filmer, program, radioinslag, uppläsning, teater, eget skapande, klassrumsdiskussioner, att lära av varandra, lyser med sin frånvaro. Vidgat textbegrepp – no way! OCH VAR ÄR DATORERNA? Jobbar lärarna över huvud taget efter LPO 94?

    Vi borde göra ett upprop där vi KRÄVER ett program som visar vår vardag som den är! I annat fall kräver jag att folk håller snattran om att uttala sig om skolan överhuvudtaget… Ursäkta utbrottet… :-)

    Och Mats. Förlåt om jag var raljant. Det menade jag verkligen inte. Jag vet själv hur jobbigt det är som förälder att vilja det bästa för sina barn, kämpa för att de ska utvecklas, må bra, få kompisar, klara sig i skolan. Har själv en 16-åring och en liten treåring på dagis – många utmaningar blir det. :-)

    Det jag är ilsk på är attityden hos många av mina elevers föräldrar. När jag som 20-åring jobbade i Danderyd som hemstjänstpersonal fick jag ligga på knä och kamma mattfransar med tandborste. Ibland känner jag mig litet så när jag får order på order av föräldrar som inte lägger två strån i kors för att deras barn ska kunna få en dräglig tillvaro i skolan. Istället är det mitt ansvar att Pelle inte äter, sover, spelar för mycket dataspel, inte vill gå till skolan, inte vill plugga osv.

    Med andra ord: Jag har tidvis lagt så oändligt mycket mer tid på mina mentorslever väl och ve än föräldrarna har. Sedan får jag skäll av föräldrar (och skolledningen) för att jag inte lyckats.

    Vi vuxna i skolan är där för barnen. Men vi behöver föräldrarna!

    Hoppas du förstår hur jag tänker, Mats.

  25. Stephanie

    Tack gode gud! du har besvarat mina böner. Äntligen någon som kan säga det jag tänker fast 100 gånger bättre!!

  26. Bertil

    Behöver du ytterligare ett perspektiv?
    Ditt bloggande låter som ett försvarstal — tycker du att det behövs?

    Hälsningar

    torestad.blogspot.com

  27. Filippa

    Hej Bertil!

    Jag förstår inte riktigt vad du menar med att mitt bloggande låter som ett försvarstal? Utveckla gärna.

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.