Alla mot rektorn! (Det kan han ta, med den lönen!)

Publicerad 15 september, 2008

 

Bild: Stock.XCHNG

 

– Hej, Kalle! Den här funkar inte sade läraren och höll upp fjärrkontrollen till Dvdn.

 

– Ehh, Jaha? Svarade jag men jag förstod att läraren ville att jag skulle fixa problemet då hon lämnade fjärrkontrollen på mitt skrivbord för att återgå till sin lektion.

 

Jag gick förbi lärarens arbetsrum några timmar senare (efter 3 EVK) och lämnade tillbaks hennes fjärrkontroll tillsammans med en Post-It med texten ”Har du prövat att byta batterier?”

 

Scenen ovan har hänt mig. Jag lovar. 100 % sanning.

 

Vad säger den då? Jag tolkar det som att åtminstone den läraren inte hade koll på vad en rektors (då biträdande rektor) uppgifter är. Kanske trodde hon att en rektor var en väl avlönad vaktmästare. Det var (är) nämligen vanligt att jag får den typen av kommentarer. Lampan i det klassrummet är trasig. Kopiatorn funkar inte. Och så vidare.

 

Är hon ensam om detta? Knappast! Jag tror att det är mycket vanligt att man som lärare inte har full förståelse för rektors uppdrag. Det kan vara detta som göra att när debatten om skolutveckling i allmänhet eller, just nu, (kurs)utvärderingar i synnerhet rasar så står skolledare på ena sidan och lärarkollektivet på den andra. Skolledarna är positiva till kursutvärderingarna medan en stor majoritet lärare är negativa till det de tolkar vara utvärdering av läraren.

 

Men är det inte väldigt ofta så? Lärarna har sina uppfattningar och skolledarna har, inte sällan, helt motsatt uppfattning. Då blir lätt känslan att all personal är mot rektorn. Några exempel;

Fortbildning: Lärarna vill ha fortbildning. När man talar med en lärare så är fortbildning det samma som att de vill ha kurser och utbildningar inom sina ämnesområden. Ibland kan de också acceptera en väldigt inspirerande föreläsare av mer allmän inriktning. Därefter finns det, för många lärare, inte något annat som är fortbildning. Rektorerna å sin sida tycker att lärarna normalt sett kan sitt ämne tillräckligt och vi vill att man skall fortbilda sig i utförandet av lärarrollen. Pedagogik, didaktik och liknande. Vi är också förtjusta i att planera fortbildning om organisation och kommunikation.

 

Arbetslag: Lärare kan acceptera att man arbetar i arbetslag om det är detsamma som att en gång i veckan ha ett möte med sina kollegor som undervisar samma elever. Därefter vill man komma tillbaks till sitt arbetsrum och samtala med sina ämneskollegor om det senaste inom sitt eget ämne och undervisningen däri. Rektor däremot tycker ju att svenskläraren, samhällskunskapsläraren och matematikläraren som alla undervisar samma elever också borde sitta tillsammans för att man då talar om eleverna och deras situation i skolan.

 

Utvärderingar: Lärare tycker ofta att det är självklart med utvärderingar. De utför sina utvärderingar med sina grupper och arbetar individuellt med dessa. Rektor däremot tycker ju att utvärderingarna ingår i skolans kvalitetsarbete och vill att alla utvärderar samma saker så att det blir jämförbara siffror. Därför tycker rektor att alla utvärderingar skall granskas av skolledningen.

 

En annan sak som jag personligen finner mycket intressant är det att lärare ofta i debatten efterlyser de pedagogiska ledarna. De pedagogiska ledarna som är ute i verkligheten och inte sitter på sitt kontor med dörren stängd och jobbar med ekonomi, arbetsplaner och annan administration. Den typen av skolledare verkar vara mycket eftertraktad. Eller?

 

I verkligheten finns det inte någonting så skrämmande för en lärare som en pedagogisk ledare. En ledare som kommer in på dina lektioner och funderar på hur, när och varför. En ledare som helt oanmält går på lektionsbesök och antecknar vad du gör för att senare fråga läraren varför denne gör på det viset istället för på ett annat vis. En pedagogisk ledare tittar på dina kursgrupper och ser att du hade 20 % IG förra läsåret. En naturlig fråga bli då; Hur gör du i år för att det inte skall bli så igen. En pedagogisk ledare träffar eleverna som säger att denna vecka är det gör djävligt då vi har 4 prov och en inlämningsuppgift. Då frågar jag mina lärare om det inte talar med varandra.

 

Den pedagogiska ledaren känner till verksamheten på ett sådant sätt att det för medarbetaren blir mycket svårt att inte arbeta på det sätt som man kommit överens om via arbetsplaner och så vidare (jag menar att det ofta skapas lokala arbetsplaner och så vidare som man sedan inte kommer ihåg utan man jobbar som man har gjort och är nöjd med det).

 

Vill lärarna ha det? Jag tror att det är vanligt att man vill det men, tyvärr, så tror jag också att det är lika vanligt att man vill ha en pärmbärande, batteribytande, arbetsplansskrivande ekonom som stänger dörren och håller sig undan. Man vill också att skolledaren till fullo skall acceptera alla olika varianter av pedagogik och arbetssätt i skolan. Ge mer beröm för sjutton!!!

 

Jag tror tyvärr att skolledaren som är allt annat än den pedagogiska ledaren fortfarande är mycket vanlig ute på skolorna. Det är kanske inte så att skolledaren inte vill vara pedagogisk ledare men han eller hon hinner inte. Har för mycket personal eller centrala uppdrag för att ha tid till att vara förtrogen med verksamheten som det så fint heter. Det är rektorernas arbetsgivares ansvar att se till att även rektorerna hinner med sitt uppdrag på 40 timmar i veckan.

 

Min ambition med mitt rektorskap är att jag skall vara mycket ute i verkligheten och där utöva pedagogiskt ledarskap. Verkligheten i mitt fall är elevernas verklighet, lärarnas verklighet, vårdnadshavarnas verklighet, övrig personals verklighet, skolans verklighet, samhällets verklighet och kanske också någonstans min egen verklighet. Jag lyckas inte alltid.

 

Jag har fått ett uppdrag av mina arbetsgivare (förvaltning och politiker) att leda arbetet på skolan. Då krävs att jag följer de lagar och regler som finns angivna av skollag och förordningar. Jag måste också följa min utbildningsförvaltnings direktiv och politikernas målsättningar med skolan. Detta måste jag få min personal att förstå. Det beror inte på att alla skolledare är elaka lärarplågare. Vi har våra uppdrag. Våra uppdrag betyder ibland att vi måste reglera er frihet. Våra uppdrag betyder att vi måste ta impopulära beslut.

 

Vad tycker alla ni lärare där ute? Kommer vi att kunna närma oss varandra eller är vi dömda att stå på varsin sida av skyttegraven?

 

Rektor i Stockholm

 

 

8 kommentarer till “Alla mot rektorn! (Det kan han ta, med den lönen!)”

  1. Filippa

    Jag tror att det allra viktigaste, vad vi än talar om, är HUR man blir behandlad av sin skolledning/chef. Jag har haft chefer som har lyssnat till mig, sökt tillmötesgå mina önskemål så långt det någonsin gått, trott på mig, visat det, varit mån om mig, OCH ändå tagit beslut jag inte hållit med om och tyckt varit felaktiga. Men respekten har funnits där. Och tron på att vi som arbetstagare är det viktigaste i världen för att få skolskutan att röra sig framåt. De har genom sin ledning skapat ett stort och viktigt “VI” som inkluderar elever, föräldrar, lärare och skolledare. Jag tror att det har med människosyn att göra…

    Och sedan har jag också haft chefer som pekat med hela handen, bestämt över mitt huvud, struntat i att meddela mig om förändringar och behandlat mig som skit och ingenting. Den skolan går det inte så bra för idag. Personalen är tilltufsad, ledsen och överkörd. Inte så konstigt kanske.

    Tog bara upp en tråd där. Många intressanta saker finns ju att diskutera i din krönika… Och kul att få en skolledares syn på saker. Det är oerhört viktigt, tycker jag.

  2. Kettil

    Du sätter fingret på många av det motsättningar som finns mellan lärare och rektorer. Som gammal lärare kan jag ju säga att jag helt stödjer tanken att det är vikigare att samarbete kring eleverna än inom ämnena. Men då krävs en organisation och en schemaläggning som stödjer detta. Är dagarna och lokalerna låsta i ett rigoröst fragmentariskt schema där varje lärare endast möter eleverna i sitt ämne, under sina timmar blir det tungrott att samarbeta. Ska vi få se ett gediget pedagogiskt samarbete i lärarlaget, måste schemat brytas upp och ämnena delvis integreras. Rejält med fast tid för samplanering av pedagogisk verksamhet och elevvård måste också finnas.

    Däremot håller jag inte med dig om att lärare behöver fortbilda sig i pedagogik. I ett fungerande, diskuterande och reflekterande arbetslag fortbildar sig lärare alldeles utmärkt själva i detta. Det är ju det vi jobbar med dagarna i ända. Pedagogik är inte en vetenskap utan ett hantverk och är det något lärare inte behöver så är det käcka föreläsare, som nio gånger av tio är mindre insatta i skolans praktiska verklighet än de själva.

    Nej, det lärare behöver är fortbildning i ämneskunskaperna. Pedagogiken och elevvården jobbar de aktivt med även kvällar och helger, men de akademiska kunskaperna blir faktiskt lidande av den stora arbetsbördan. Man hinner helt enkelt inte hålla sig a jour med vad som händer, eller ens repetera det man fick med sig från universitetet. Umgås man med tonåringar och deras produkter huvudparten av sin aktiva tid så blir man en duktig pedagog men en sämre inspiratör i takt med att ämneskunskaperna tynar bort. Läser man mest elevuppsatser istället för tryckta böcker går intellektet ofrånkomligen tillbaka. Låt lärarna lära sig också!

  3. Rektor Stockholm

    Kettil!
    Jag håller med dig om att man som lärare behöver fortbildning (gärna akademsika kurser) inom sina ämnen. Absolut! Dock är problemet att denna typ av fortbildning inte är den enda. Jag ser gärna att min personal utbildar sig inom sina ämnen OCH i hantverket.
    De allra flesta lärare är mycket kapabla pedagoger, mentorer och kollegor. De som har problem i sitt yrkesutövande är inte de som har problem med sina akademiska kunskaper. Tvärt om. Dessa lärare vill vi ej ge upp utan försöka få med på banan. Då krävs fortbildning inom hantverket. Kanske coaching av specialpedagoger så att läraren blir på ett bra sätt medveten om sina brister.

    Det allra vanligaste i skolan idag är att det finns en mycket stor grupp lärare som VILL, VILL, VILL. Det är min uppgift som skolledare att släppa dessa krafter lösa och hålla ihop helheten. Men när jag släpper dem fria kommer oundvikligen vissa att hamna på efterkälken. Då krävs insatser så att arbetsplatsen inte blir ett vi och dom.

  4. Anna

    Hej!
    Spännande debatt! Jag kommer från kultursektorn men min kontakt med skolan har varit som elev, kulturpedagog och som skådespelare där vi ju gör korta gästspel på varje skola men där skolan är vår dagliga arbetsplats. Har funderat lite kring fortbildning då jag arbetade på en Kulturskola. Med min erfarenhet av ständigt grupp/ensemblearbete så tycker jag ibland att lärarens arbete känns ensamt. Och att man borde kunna använda sig av sina kollegor ifortbildningsyfte. Ja, eller varför inte av rektorn? I kulturvärlden har vi ofta något som kallas “open classes” (på engelska eftersom det ofta är med en internationell gästpedagog). De kan se olika ut men generellt så öppnar vi upp vårt arbete med instudering av en sång, en scen eller arbete med en regissör/pedagog inför våra kollegor och låter dem titta, se och lära av våra framgångar OCH våra misslyckanden. Det är läskigt men oerhört lärorikt och nästa gång är det jag som får titta. Jag har undrat varför man inte oftare i skolan gör något liknande i enklare form. Tex. skulle man kunna sätta ihop ett lärarlag bestående av lärare med så olika kvalitéer som möjligt och alla får i uppgift att göra det som rektor i Stockholm gör ovan. Nämligen besöka varandras lektioner 1 gång per termin och sedan samtala med varandra om detta. Inte för att göra ned varandra , utan för att se vad man kan lära av varann. Givetvis kräver detta att lärarna får tid till detta. Jag la fram detta förslag på kulturskolan där jag arbetade och flera lärare tycket det var intressant men allt stupade på brist på tid. Sedan var det också några som tycket detta var hur obehagligt som helst. de ville minsann inte bli värderade av sina kollegor.
    Detta leder till min andra fundering. I mitt arbete som skådespelare blir jag tränad i ständiga utvärderingar och i att ta kritik, positiv som negativ. Jag vet att det inte är MIG man utvärderar/kritiserar utan mitt ARBETE. Och att kritiken är tänkt att leda till UTVECKLING. Den är en HJÄLP. Jag har helt enkelt svårt att förstå rädslan för utvärderingar om de görs på ett vettigt sätt där man både talar om det positiva och det negativa. Och som förälder fövånas jag när en kort kommentar om något som inte fungerat praktiskt på förskolan och kan rättas till tas som djup personkritik och föranleder ett special möte. Istället för att man ser det som en möjlighet till förbättring av verksamheten. Men av den och några likande incidenter i andra sammanhang har jag förstått att det inte är självklart att uppfatta utvärdering, verbala reflektioner och kritik som en framåtrörelse, något som vill förbättra. Jag har också förstått att jag , om jag vågar komma med en reflektion igen, måste vara ännu tydligare med att jag talar om det praktiska arbetet, inte om DIG. Och jag önskar att fler fick träning i att skilja på vad som är jag och vad som är arbetet, hantverket.
    Som en bisats kan sägas att banker, läkarhögskolan och polisen använder skådespelare för just den typen av utbildning. I just “open classes” låter man läkaren leverera dödsbudet till en patient gestaltad av en skådespelare. Banktjänstemannen får försöka förklar fonder för en oinsatt låtatskund. Sedan talar man om det efteråt och analyserar. Skådepelaren kan förklara varför hon slutade förstå vi ett särskilt tillfälle. Gruppen kan komma med förslag på alternativa handlingsplaner. Man kan göra det igen och se om det går bättre. Kanske skulle den sortens kurser vara något för skolan och lärarhögskolan?
    Hmm. Fanns mycket mer intressant att tala om i Rektors i Stcokholms inlägg men det tar vi en annangång.

  5. Janne

    På skolfronten intet nytt!

    Alla vet väl hur en bra rektor ska vara, eller hur? Jag delar gärna vardagen med dig i skyttegraven om du lovar att du är rättvis, en god lyssnare, kan ta obehagliga beslut utan det kränker någon, ger obegränsat med beröm oavsett arbetsprestation, ser alla medarbetare, alltid är tillgänglig och ställer upp för personalen mot våra gemensamma fiender, politikerna och skolförvaltningen.

  6. Rektor Stockholm

    Anna!
    Kul att du som kommer från annan branch ser på sakerna från ditt håll. Min upplevelse är att många som inte är lärare ibland har svårt att förstå varför man är orolig för ex en sådan sak som utvärdering. Det är naturligtvis så att läraryrket under en oerhört lång tid har varit ett yrke där du helt själv får jobba och insynen har varit dålig. När vi nu öppnar dörrarna till klassrummen och andra instanser i skolan så kan flera bli överraskade av att det faktiskt finns ett intresse från allmänhet, media och andra. Vad etter värre är, det finns ofta också uppfattningar från denna allmänhet.
    Jag håller i stort med dig, Anna, om att vi i skolan måste bli mycket bättre på att ta kritik (detta gäller ju alla, inte minst skolledare som från tid till annan lider av hybris). Det är ju så att vi ibland hamnar snett i en relation till en grupp eller individ. Det betyder ju inte att hela vår gärning är utan värde.

  7. Rektor Stockholm

    Janne!
    Det är väl där en del lärare och skolledare skiljer sig åt. Jag ser ej politiker och förvaltningar som fienden. Jag har förlikat mig med att jag arbetar i en politikerstyrd organisation. Tidigare har jag arbetat på en friskola. INTE BÄTTRE! Allt annat du skriver kan jag skriva under på att jag och andra skolledare bör uppfylla (utom att ge beröm oavsett prestation, jag berömmer goda prestationer och förlåter/accepterar sämre prestationer då vi ju alla kan ha en dålig dag).

  8. Janne

    Jag beskrev bara de krav som många “experter” har på en bra lärare eller rektor. Tyvärr är det väl många lärare och rektorer som försöker vara alla till lags till priset att inte vara respekterad av någon.

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.