Är det ”sant” är det ”bra”. Även om det är dåligt.

Publicerad 13 januari, 2009

 

– Har du läst "Gömda"? frågar mig min 16-åriga elev med andan i halsen. Alltså jag bara ÄLSKAR Liza Marklund! Ingen skriver så bra, jag läste till två inatt, fattaru! Och jag som hatar att läsa böcker. OCH DEN ÄR SANN!!! Har du läst den, fröken?

 

Jo, jag har läst den. Jag har också läst "En blomma i Afrikas öken" och "Pojken som kallades det" och en hel del andra böcker med en "sann" historia bakom sig, för som svensklärare bör jag läsa och ta del av det mina elever läser. Och konceptet är rasande enkelt – ju äckligare historia desto bättre. Då säljer det. Hur skraltigt det än är litterärt. Och hur mycket man än "ändrat" och förfinat i källskyddets namn.

 

Som svensklärare är jag kluven till Se-och-hör-böcker där det värdelösa innehållet och det undermåliga språket kompenseras av anspråket att vara just… sanna. Som om "sanningen" i sig är kvalitet. För samtidigt som eleverna slukar dem, vräker i sig dem som chips, förfäras över dem, talar och diskuterar dem med ett sällan skådat engagemang, så är de för den sakens skull inte bra litteratur. Och diskussionerna mellan eleverna förs knappast med något mer djup än "fan va läskigt!".

 

– Det är ju faktiskt bra att de läser böcker överhuvudtaget, hävdade min kollega och ivrade för ett klassrumsuppsättning av "Pojken som kallades det".

 

Ja, det är det ju förstås. Men sedan då? Vad kräver vi av skönlitteraturen? 

 

Ibland beter oss vi lärare som föräldrar till barn som matvägrar – bättre att de äter sockerkräm än inget alls. Det är ledsamt tycker jag. I synnerhet som sockerkrämen var en bluff-kräm. Vad blir kvar då? Kanske en ingående klassrumsdiskussion om skillnaden mellan skönlitteratur och journalistik, något som till och med våra genreupplösande murvlar verkar ha stora problem med.

 

Kanske låter jag tråkig. – En roman som får en att gråta floder kan inte vara dålig, som min elev sammanfattade det.

 

Eller kan den det?

 

Filippa Mannerheim, gymnasielärare och journalist

 

 

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

5 kommentarer till “Är det ”sant” är det ”bra”. Även om det är dåligt.”

  1. Janne

    Sättet att sälja litteratur kanske avslöjar sättet att skriva litteratur. Pocketböcker säljs på samma sätt som lösviktsgodis, i bingar. Innehållet lämnar ofta samma motstridiga känslor av tomhet och mättnad.

  2. Filippa

    Kan bara hålla med dig Janne.. Fullkomligt. Bra skrivet.

  3. S.

    Jag blir faktiskt besviken. Är det verkligen sämre att läsa detta än inget? Hur är det då med Jackie Collins? Harry Potter? Eller det sämsta i världslitteraturen; sagan om isfolket? Alla dessa tre “fenomen” är det som fått mig att läsa. Jag läser oerhört mycket annat också – men fortsätter att älska mitt skräp. Och om dina elever nu börjar läsa “skräp” är det inte en väg in. Har för mig att du någon gång resonerat så.

  4. Filippa

    Åh “S”!
    Det här är en JÄTTEsvår fråga för mig! Jag har ju själv frossat i Isfolket-böckerna och njutit av Jackie Collins smaskiga kändisvärld. Och jag vill ju, precis som mina kollegor, att mina elever ska läsa, läsa, läsa.

    Kanske handlade inlägget mera om min frustration över att det allt som oftast inte blir så mycket mer än just “frosseri” och förfärande utrop efter en sådan läsning som “Gömda” ger. Men frosseri är inte alltid fel heller i synnerhet inte om det väcker något i en som gör att man vill fortsätta läsa böcker. Samtidigt är det ju oroväckande med böcker som utger sig för att vara sanna och därför samtidigt representerar en samhällsfråga, så att säga. I synnerhet när de inte är sanna.

    Himmel vad svårt detta är! Jag är dock mycket glad för din kommentar. Det var nog ett ganska surt och gnetigt inlägg ändå…

    SJÄLVKLART är det bättre att läsa än att inte läsa böcker!!! Tack för att du påminde mig om det “S”! 🙂

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.