Ämnet är viktigare än fria arbetsformer! Ett inlägg från en ”förhatlig? akademiker”.

Publicerad 23 januari, 2010

  

Bild: stock.xchng

 

Jag har med intresse och bävan följt debatten och kommentarerna angående "Rektors" inlägg om bra och dåliga lärare som publicerats här på Dagens Skola. Vi får hoppas att f.d. rektor förblir före detta. Hur kan man utveckla en nästan hatisk inställning till ett lärarförbund och dess medlemmar när ens uppgift är att leda, uppmuntra, stimulera …. lärare. Vi får hoppas att rektorsansvaret inte omfattade alltför många LR-medlemmar.

 

Rektor – dina invektiv och förutfattade meningar om signaturen Jannes arbetsinsatser är inte värdiga en skolledare. Janne skruvar sina inlägg, men mycket av det han säger stämmer enligt min mening.

 

Själv är jag en, sen några år pensionerad, ”förhatlig akademiker” med lång och gedigen utbildning. Jag envisades med att förbereda mina lektioner in i det sista trots att detta inte anses särskilt viktigt i skolledarkretsar. Den som tror att dessa förberedelser kan ersättas av lärarlag eller av annan kollektiv verksamhet inom skolans ramar vet inte mycket om förutsättningarna för lärande. Det är läraren personligen som ska väcka intresse hos eleverna, som personligen ska föra dialog med eleverna, som personligen ska utforska och korrigera elevernas begreppsuppfattning och förståelse, som personligen ska se till att det finns en röd tråd i undervisningen etc. Utan denna personlighet är lektionen död! Förberedelserna sker med fördel i kammaren och då förslår inte 10 h för unga och oerfarna lärare med brister i ämneskunskaper från nuvarande lärarutbildning.

 

Ämnesdidaktiskt och ämnesteoretiskt samarbete mellan lärare är viktigt. Inte minst eftersom ämnesfortbildning är en bristvara vid gymnasiet. Mc Kinley-rapporten, framtagen i samband med internationella kunskapsmätningar, pekar på att enbart ämnesdidaktiskt och ämnesteoretiskt samarbete mellan lärare ger mätbar positiv effekt på elevers lärande. Min erfarenhet av lärarlag och annan kollektiv verksamhet vid gymnasiet är att det handlar om allt annat än det Mc Kinley-rapporten anser viktigt.

 

De överdrifter av fria arbetsformer som tillämpats i ökad omfattning de senaste 20 åren har inneburit att svenska elevers resultat vid internationella kunskapsmätningar i matematik och naturvetenskap försämrats dramatiskt. Nu senast hamnade svenska elever på NV –och T-programmen på 9:e plats av 10 deltagande länder i matematik. Rapporter strömmar nu in som säger att skälet till detta är att lärarna inte diskuterar matematik med eleverna. Den didaktiska metoden är för närvarande att läraren är en bakjour i elevernas eget räknande. Detta har vi stofiler påpekat under mycket lång tid, men då betraktats som ”bakåtsträvare”.

 

Som jag ser det är friktionen från bakåtsträvare en av få krafter som motverkar det fria kunskapsfallet i den svenska skolan. Vilken löneutveckling får dessa bakåtsträvare, som ännu inte kastat ut katedern (såvida skolledningen inte har gjort det)?

 

 

Pensionerad lärare

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

12 kommentarer till “Ämnet är viktigare än fria arbetsformer! Ett inlägg från en ”förhatlig? akademiker”.”

  1. fd Rektor

    Ja vi får väl se vad framtiden inbringar. Just nu skapar jag ett framgångsrikt företag – det skulle vara intressant att få chansen att skapa en framgångsrik skola.
    För där är vi överens -det ser inte speciellt bra ut för den svenska skolan just nu. Alldeles för många högstadieskolor fungera oerhört illa. Många elever tappar intresset redan på mellanstadiet – detta gäller framförallt pojkarna.
    Vad göra? Ja inte hjälper det med överord och invektiv – jag har tex aldrig uttryckt något hat mot LR och dess medlemmar. Det som upprör mig och förvånar mig är hur ett fackföbund som skall organisera så viktiga personer som högstadie- och gymnasielärare kan ta en så uppenbart reaktionär ståndpunkt som man nu gör i arbetstidsfrågan.
    De barn och ungdomar som vi nu har att göra med är av en annan fason än den vi sett tidigare. Moderna tiders barn är lust- och relationsorienterade.
    Skolans uppgift är då att möta dessa elevers behov av utmaningar inom lustområdet. Och lust behöver inte innebära att allt måste vara roligt – det viktigaste för en lustorienterad ungdom är att densamme utmanas känslomässigt. Man gör inte något för att vuxna bestämt det, men om de vuxna förmår att lägga fram uppgiften med en bra, gärna känslomässigt förankrad, motivering, kan man komma hur långt som helst.
    Vidare har många ungdomar ett mycket stort behov av att prata om viktiga saker. Dvs saker som är viktiga för ungdomar. Där har varje anställd inom ungdomsskolan en oerhört viktig uppgift i att finnas där som bollplank, lyssnare och förklarare. Det är idag helt naturligt för många ungdomar att prata med sin lärare om såväl brustna kärlekar som himlastormande förälskelser.
    Därtill har vi ett accelerande stort antal tjejer som mår dåligt. Dessa vänder sin ångest inåt så att den sedan tar sig uttryck som självsvält och andraformer av självplågeri. Det finns också en signifikant ökning av popjkar som visar samma beteenden. Hemmasittare – dvs elever som överhuvudtaget inte visar sig i skolan – ökar också mycket kraftigt.
    För att klara dessa uppgifter måste lärarna finnas till hand under hela dagen – det går inte an var och en sitter hemma på sin kammare och förbereder sig.
    Så min käre “stofil” – du har säkert gjort ett väldigt bra arbete under dina år som aktiv, men det är andra tider nu – helt andra.
    Vi genomgår just nu en lika stor omvälvning som övergången från bondesanmhälle till industrisamhälle.
    Det nya kommunikationssamhället bryter fram med stor kraft just nu. Detta nya kräver en helt ny skola – hur den skall se ut vet vi inte ännu. Men det är väldigt bråttom med att söka skapa detta nya.
    Det mogna industrisamhället fick sent omsider sin grundskola – konservativa krafter – särskilt inom lärarkåren – fiörsenade denna nya skola alttför länge den gången.
    Tyvärr ser vi samma sak just nu – detta är allvarligt. Alla underbara elever och de många duktiga lärare som finns ute på våra skolor behöver få chansen till något bättre än det som finns idag.
    Det fria kunskapsfallet kräver radikala åtgärder – inte bakåtsträvares drömmar om sin guldålders återkomst. För nu är historiens gång sådan att det gamla skall ersättas av nytt fräscht.

    Jag avslutar med några ord från en som stod mitt i striden när vi startade marschen från bondesamhället ini det nya:

    Esplanadsystemet
    Där gamla kåkar stodo tätt
    och skymde ljuset för varandra,
    dit sågs en dag med stång och spett
    en skara ungfolk muntert vandra

    Och snart i sky

    stod damm och boss,

    då plank och läkt

    de bröto loss.

    Det ruttna trät,

    så torrt som snus,

    det virvlar om

    med kalk och grus.

    Och hackan högg

    och stången bröt

    och väggen föll

    för kraftig stöt.

    Och skrapan rev

    och tången nöp,

    att taket föll

    och skorsten stöp.

    Från kåk till kåk

    man sig beger,

    från syll till ås,

    allt brytes ner.

    En gammal man går där förbi

    och ser med häpnad hur man river.
    Han stannar; tyckes ledsen bli,

    när bland ruinerna han kliver.

    — “Vad skall ni bygga här, min vän?

    Skall här bli nya Villastaden?”

    — “Här skall ej byggas upp igen!

    Här röjes blott för Esplanaden!”

    — “Ha! Tidens sed: att riva hus!

    Men bygga upp? — Det är förskräckligt~”

    — “Här rivs för att få luft och ljus;

    är kanske inte det tillräckligt?”

    August Strindberg

    PS
    Denna dikt hittade jag på nätet – jag hade förstås aldrig hittat den om jag inte utmanats av min svenskalärare och förebild som pedagog, Carl-Fredrik Gyllenhaak.

  2. Janne

    F.d Rektor!

    Sällan har jag läst en sådan mängd floskler i ett och samma inlägg. Din historiesyn gränsar till revisionism och syn på lärarens arbetsuppgifter ter sig rent löjeväckande.

    Hemmasittande och självgisslande ungdomar med brustna hjärtan måste väl ändå vara uppgifter för psykologer, kuratorer och föräldrar.

  3. Filippa

    Jag vill bara hoppa in i debatten och säga att jag inte alls håller med Janne i denna fråga och blev nästan litet putt faktiskt. (Nästan alltså…:-)) Vad menar du med “hemmasittande och självgisslande ungdomar med brustna hjärtan”? Skulle DU Janne, vilja ha en chef som såg på dig och dina förutsättningar/personliga problem/möjligheter/intresseområden/åsikter på det viset? “Jag skiter i dig och vem du är bara du presterar!” Nej, det tror inte jag.

    Och fd rektor – en fantastiskt fint skriven kommentar! Jag blev plötsligt mycket lycklig och stolt över att vara lärare när jag läste den. Hoppas verkligen att du är ute och föreläser i skolor idag – vi behöver det verkligen! TACK!. 🙂

  4. Janne

    Filippa!

    Med de problem som f.d rektor beskriver så är väl profesionell hjälp som måste till. Självskärande och annan allvarlig problematik är INTE lärarens sak att reda ut. Det som ankommer läraren i dylika situationer är att att göra en anmälan eller rapportera hem.

    Föreläsa? Jag lyssnat på många föreläsare som förespråkar f.d rektors evangelium. Alla har de berättat vad som kännertecknar en bra lärare. Däremot har de aldrig berättat HUR det ska gå till eller instruerat vid skarpa lägen.

    Däremot skulle jag tycka att det vore på plats att f.d rektor förlägger en lång praktikperiod och aktivt visar hur skall gå till när vi lärare ska ta hand om brustna och förtvivlade hjärtan, åka hämta studieblyga ungdomar och lyssna på oförtående föräldrar! Sedan vill jag se hur f.d rektor tar hand om det praktiska lärararbetet, som rättning, skriva prov och planering. Kom ihåg att det skall vara INSPIRERANDE lektioner så att elevernas LUST väcks!

    Nä, Filippa. Jag går inte till min chef för lösa eventuella problem eller fysiska åkommor. Jag tar hjälp av proffs.

  5. Kettil

    Janne, jag tror du delvis missuppfattat uppdraget – i skolans styrmedel framgår tydligt att vi även ska ägna oss åt fostran – alltså inte bara undervisning. Centralt i fostransuppdraget är förstås de fem värdegrunderna varav en är solidaritet med utsatta…Sen är det ju så att det är vi lärare som är de vuxna som är med ungdomarna/barnen hela dagen och det i säg medför förstås ett särskilt ansvar för dem alldeles oavsett paragrafer och förordningar. Skiter man i elevvården gör man inte sitt jobb.

  6. Rektor

    Pensioinerad lärare!
    Jag menar att arbetsformer på intet vis är nödvändigt viktigare än ämnet. Ämnet i sig är naturligtvis extremt viktigt för elevens måluppfyllelse. Men, det är också viktigt att vi tittar på de olika elevgrupperna vi har och identifierar på vilket sett dessa reagerar bäst på undervisningen. Vissa elever reagerar klart bäst på traditionell katederundervisning. Då skall vi syssla med det. Men andra reagerar inte alls bra på det utan behöver annat. Då händer det att en ämnesvurmande lärare kan få problem om denne ej sammarbetar med andra lärare i andra ämnen.
    Det som måste råda är att maximerar elevernas resultat. Arbetsformerna skall utgå från elevgruppen ej från lärares traditioner och vanor eller rektorers “hitte på”.

  7. Janne

    Kettil!
    Jag har inte missuppfattat uppdraget. Däremot måste de olika professionerna på en skola hålla sig till sina yrkesområden. Kuratorns huvudsakliga uppgift är inte att undervisa utan att hjälpa elever med bekymmer och lärarens är just att undervisa. Jag utgår från att föräldrar tar sitt ansvar att uppfostra sina barn så att de kommer till skolan och gör sitt jobb, att lära sig saker och ting. Visa solidaritet eller empati som lärare och medmänniska betyder ju inte att vi ska reda ut kärleksproblem och andra saker i en människas liv. Vilken lärare mäktar med i längden? Gör du?

    Rektor!
    Hur gör man rent praktiskt när man utgår från elevgruppen? Ska jag som lärare vara beredd på 10-15 olika arbetssätt för varje elevgrupp jag undervisar? Du får gärna ge mig ett exempel på detta förhållningssätt med en helt vanlig klass bestående av 25 elever, varav fem har uppenbara läs-och skrivsvårigheter, fyra killar som sitter uppe nätterna igenom och spelar dataspel och sover i skolan av ren utmattning, tre som alltid är försenade till lektionerna och ytterligare fyra som aldrig har med sitt material. Resten-tack och lov- sköter sig. Vi säger att ämnet är religion och det är en månad kvar av läsåret och klassen skall slutbetyg i ämnet. Till förutsättningarna bör jag tillägga att läraren och elevvårdsteamet har haft otaliga möten och upprättat oräkneliga åtgärdsprogram och eleverna har lovat om bot och bättring. Vad och hur skulle du göra? Jag är öppen för förslag från den pedagogiska ledningen.

  8. pensionerad lärare

    f.d. rektor

    Grundskolan har självklart ett elevvårdsansvar. De pubertetsproblem du beskriver är inte något nytt. Det nya är att, av olika skäl, skolan fått ta över mer och mer av elevernas fostran. Jag går inte in på hur ansvaret ska fördelas mellan olika personalkategorier – det är den kompetente rektorns uppgift. Sett ur ett internationellt perspektiv är svenska elever tryggast i världen. Jag tror att vi har en bra elevvård och att den inte är problemet i den svenska skolan. Däremot arbetar elever och lärare i en mycket stökig miljö där lärandet stundtals i det närmaste är omöjligt.
    Du skriver att barn och ungdomar är av en annan ”fason” i dag – de är lust –och relationsorienterade. Det låter som att skolan tar emot en färdig produkt som den har att anpassa sig till. Det är ju en uppgiven syn på skolans uppgift! Jag ser det på ett annat sätt. Förskolan tar emot pigga, nyfikna och formbara 6-åringar. Skolans uppgift är väl att just forma eleverna så att de trots det stundtals tråkiga arbetet behåller sin nyfikenhet därför att de ständigt får svar i form av nya kunskaper. Verkliga kunskaper dyker inte upp på nätet med en knapptryckning (som vissa tycks tro) utan är resultatet av en process där hårt arbete är en av ingridienserna.
    Du jämför utvecklingen av informationsteknologin med industrialiseringen och kryddar med en gammal bakåtsträvare enligt Strindberg. Båda dessa utvecklingar var möjliga tack vare grundforskning i framför allt fysik och kemi, d.v.s. en utveckling ur de grundläggande färdigheterna läsa, skriva och räkna. Kvantmekaniken gav transistorn och därmed möjlighet att utveckla informationsteknologin. Med detta vill jag ha sagt att IT inte ändrar behovet av de grundläggande skolkunskaperna. Däremot erbjuder den unika möjligheter för lärandet med rätt användning.
    Du använder en massa diffusa utsagor utan förklaringar eller exempel – det skulle inte eleverna acceptera. ”Det är andra tider nu”, ”det är en annan fason på eleverna”, ”Vi behöver en helt ny skola”, ”det gamla ska ersättas av nytt och fräscht”. Som ”stofil” (med erfarenhet) har jag möjlighet att se bakåt och jämföra med idag. Jag ska kort beskriva mikrodatorernas första revolution i mitten på 1970-talet. Det handlade om teknisk användning av datorer för styrning och mätning av tekniska och naturvetenskapliga processer. Gemene man märkte knappt av detta trots att det ledde till en enorm automatiseringsvåg inom industrin. Lärare i tekniska ämnen vid dåvarande 4-årig teknisk linje och en del lärare i fysik hängde med i denna utveckling. Detta var möjligt genom att lärarna kunde använda en kombination av förtroendetid och fritid för vidarutbildning, antingen på egen hand eller i samarbete med kollegor. I flera år höll jag, i skolans regi, kurser för verksamma ingenjörer. Skolan kunde alltså t.o.m. ligga med i frontlinjen tack vare en framsynt rektor.
    Du har rätt i att skolan måste hänga med i IT-utvecklingen. Det symptomatiska är att du inte inser att det är lärarna som måste ta detta steg. Skälet är att i din värld och många andra skolledares värld är lärarens uppgift, vid sidan av stipulerade lektioner, något helt annat än att planera undervisningen och att utveckla den egna kompetensen. Strindbergs bakåtsträvare är alla de som fjättrar lärarnas möjligheter att bli kreativa!

  9. Rektor

    Janne!
    Du måtte ha en mycket god argumentationstekning för jag måste erkänna att jag känner mig mycket provocerad av det du skriver. ALLT är svart eller vitt i din värld. ALLT är överproblematiskt och svårt. Livet är verkligen inte roligt i din värld. Jag skulle nog återigen tänka på mitt yrkesval om jag vore du. När det är så eländigt så borde nästan vilket jobb som helst vara bättre. För dig! För dina elever! Ja, antagligen för alla.
    För att svara på de frågor du ställde mig:Skall du vara beredd på att individualiserar till alla elever (du skriver 10 – 15)? Svar ja! Det står nämligen så i våra styrdokument. Du och jag och alla andra som jobbar i skolan skall vara så snälla och lyda våra politiker. Det är liksom det som är meningen i en demokrati. Längre ner i din text svarar du dock själv delvis på frågan när du räknar upp en 4 grupperingar sådär. Ungefär så är det i praktiken. Du har en planering och individualiserar till de som är i behov av det. I ditt fall de tre negativa grupperna du listade (de som hänger med av sig själv är antagligen grunden för din planering. Men, Ja! du måste planera ALLA lektioner. Inte ta en gammal planering och slentrianmässigt återanvända dem).
    Din andra fråga: Var och hur med mera. Fortsätt att jobba med eleverna. Skapa om det är nödvändigt nya åtgärdsplaner. GE INTE UPP!

  10. Janne

    Rektor!

    Jag gav dig ett mycket verklighetstroget och konkret exempel men du kan fortfarande inte redogöra HUR du skulle göra i det läget.Det är otroligt lätt att säga VAD en lärare skall göra. Men jag vill veta HUR. Med tanke och hänvisning till demokratin så borde DU redogöra HUR man skall göra. Väntar fortfarande på förslag från den lydiga pedagogiska ledningen. Kom ihåg frågeordet HUR. VAD jag är ålagd att göra vet jag redan.

  11. pensionerad lärare

    Rektor

    Du är orolig för att ”traditionell katederundervisning” kan leda till problem i vissa elevgrupper. Det stämmer säkert om man med katederundervisning avser det som belackarna stämplat den med – ”läraren håller låda och eleverna håller tyst”. Därmed menar jag inte att du ser det så men det finns många som gör det.
    Nej, sammanhållen klassundervisning kan vara mycket elevaktiv med dialog, diskussion, debatt, reflektion, sammanfattning etc. etc. …Enligt min mening är denna arbetsform helt avgörande för att föra lärandet framåt på rätt väg mot målen. Forskningen pekar på att det är avsaknaden av denna arbetsform som försämrat kunskaperna i matematik och naturvetenskap i den svenska skolan – särskilt för de svaga eleverna. För att verkligen tillägna sig kunskaperna måste eleverna ägna stor del av tiden åt arbete i ämnet på egen hand eller i grupp, men den sammanhållna arbetsformen måste ofta inflikas – ju svagare grupp desto oftare.

    Jag borde inte ge mig in i den pajkastning som du och signaturen Janne ägnar er åt. Eftersom du är rektor och i den maktpositionen har en stark inverkan på skolan tänker jag ändå kommentera.
    Det verkar som att du inte tar Jannes beskrivning av situationen på allvar – tror du inte på den? Jag är väl uppdaterad på situationen i gymnasiet eftersom jag då och då rycker in som vikarie. Kollegornas beskrivning av problemen i en del elevgrupper förskräcker och kan vara betydligt värre än det Janne beskriver. På de flesta studieförberedande programmen är situationen hygglig, men påstå inte att den är bra – då skulle resultaten vara betydligt bättre. Du är pigg på att referera till skolverkets riktlinjer. Du har dock inte tagit med den röda tråden i skolverkets skrivningar: ”Huvuduppgiften för de frivilliga skolformerna är att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna ska tillägna sig och utveckla kunskaper”. Den rent fostrande uppgiften är alltså nedtonad i gymnasiet jämfört med grundskolan.
    Du svarar obetingat ja på Jannes fråga om sin undervisning i ämnet religion: ”ska jag vara beredd på 10 – 15 arbetssätt för varje elevgrupp?”. Därefter föreslår du en gruppindelning efter beteende utan att nämna ordet religion, som rimligen påverkar utbudet av arbetssätt. Ditt förslag är inte annat än förvaring och kallar du det individualisering så har du inte förstått innebörden i begreppet. De sovande eleverna har sovandet gemensamt men kan ha helt olika förutsättningar för lärandet.
    Grundtanken med individualisering är väl att anpassa arbetsformerna till elevernas förutsättningar att ta till sig kunskaper. Vilka arbetsformer som står till buds har inte med elevkategorier att göra utan bestäms av ämnesområdets karaktär, målbeskrivningar, skolresurser, lärarkompetens ….Inte ens skolverkets kriterier (som inte sällan innehåller motsägelser) kan kräva det du påstår om individualisering. Däremot säger skolverket att eleverna ska få pröva olika undervisningsformer, men det är läraren med sin professionalitet (4-5 års utbildning) som avgör i vilken omfattning individualisering är möjlig.
    De gymnasister som faller ur ramarna och inte tar ansvar för sitt lärande (som skolverket säger att läraren ska utgå från att de gör) är inte ett fall för anpassade undervisningsformer. Däremot är det en uppgift för en handlingskraftig skolledning i samarbete med lärare och annan personal.
    Är det rimligt att de elever som tar ansvar för sitt lärande ska påverkas negativt av den situation Janne beskriver? Du hävdar väl att det får det inte göra – läraren ska ha alternativa arbetsplaner och jobba vidare med åtgärdsplaner. Dessutom vill du att de ska undervisa mer och, kan man förutspå om det blir som du vill, jobba vidare med åtgärdsplaner på förtroendetiden.

  12. Janne

    Strålande beskrivet pensionerad lärare! Jag själv väntar jag på Rektors replik. Kanske har han gjort som kråkorna över Vansbro. Vänt ryggen åt problemen.

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.