”Det finns en övertro pÃ¥ vad skrivna planer, omorganiseringar och sammanträden kan göra för välfärden” skriver skolkuratorn Kerstin Bengtsson-Norén i en träffande och välskriven debattartikel i AB idag. SÃ¥ oerhört skönt att nÃ¥gon äntligen tar bladet frÃ¥n munnen.

Själv har jag suttit på evinnerliga Elevrådskonferenser med SYV, kurator, skolsköterska och ett par rektorer samt olyckliga och arga föräldrar och trulig och motvillig tonåring. Mötena brukar med litet variation se ut som så att vi vuxna diskuterar fram och tillbaka om HUR Putte ska göra för att sköta sig i fortsättningen, vilka ämnen han ska satsa på och hur stödet från oss lärare, handledare och elevvård samt skolledning skall se ut. Sedan skrivs allt detta ned på ett antal olika pappersblad med diverse underskrifter och när detta är gjort är det min uppgift att se till att Putte sköter detta.

Vilket han naturligtvis inte gör.

Och så gör vi om det hela efter några månader.

Om det nu vore sÃ¥ att det bara vore Putte i klassen, vore livet frid och fröjd. Men Putte har 31 klasskamrater och lycklig vore jag som lärare om jag fick ägna ändast hälften av min tid för att handleda dem och ge feedback pÃ¥ deras alster. Nu ser inte min arbetstid ut sÃ¥. Istället äts mestadelen av min och mina kollegors arbetstid upp av enorma jättemöten, lärarlagsmöten, stormöten, planeringsmöten, kollegiemöten, ja, you name it. När vi inte noterar och skriver ut närvarao, författar utvecklingsplaner, handlingsplaner, framtidsplaner, skolvisioner, reklamfoldrar till mässor… Ja, själv har jag faktiskt slutat att hänga med i skolkarusellens jättesnurr runt allt pappersarbete.

Men ibland – som idag – när mina duktiga killar i Ã¥rskurs ett efter handledning och diskussioner om stilnivÃ¥er och ordval stolt skrev ut sina fantasiska analyser av filmen Agora vi gick och sÃ¥g för tvÃ¥ veckor sedan för att visa för sina föräldrar – dÃ¥ känner jag att det nog var det här som var skälet till att jag blev lärare en gÃ¥ng i tiden.