Bild: stock.XCHNG 

Det är märkligt det där med betyg. I Sverige har ordet nästan numera fått en magisk klang. Tidigare, innan Folkpartiets hysteriska omdömestjat i media, sågs betygen snarare som ett ganska trubbigt och motbjudande instrument, en utgallrande kravpiska för våra barn. Idag associeras det snarare med god moral, och den enda säkra garantin för goda studieresultat. Bara eleverna får betyg och det så fort som möjligt, kommer deras resultat skjuta i höjden, deras ångest inför prov och läxförhör minska och stressen likaså. Dessutom kommer ungdomarna att sluta slå sina lärare om de får betyg. Ingen vill ju få IG i uppförande, liksom. Ja, tänk vad fantastiskt det hela är!

I Dagens nyheter kan vi idag läsa om att svenska tonåringar känner sig mycket mer stressade än övriga europeiska ungdomar och har svårare att hantera högstadiets många och plötsliga påfrestningar. I intervjun med de två tonårstjejerna Linnea och Saga, säger de båda flickorna att de fram till sjuan endast var i skolan för att träffa kompisar. Och så kom plötsligt betygen. Och allvaret. Och ångesten. Hu!

Jag förstår så väl att studien och artikeln i sig kan användas som ett lysande belägg för varför det är så viktigt att våra småknoddar i åk 1 skall få betyg. Se vad som händer annars – magsår för hela slanten när de kommer upp i högstadiet och huvudstupa kastas in i det som kallas ”skola”.

Är det verkligen så illa, att det enda som får våra barn att förstå varför vi har skolplikt i Sverige, varför vi vuxna anser skolan vara så viktig, varför vi vill att de ska studera hårt och lära sig mycket, är att vi hotar med det där högtidliga som kallas betyg? I så fall har vi nog grundligen misslyckats med våra intentioner att framföra budskapet om utbildningens och kunskapernas värde i sig. I sig!

Kanske är det också här vi skall lägga våra framtida satsningar, istället för att ständigt mala på om de där gravallvarliga bokstäverna vi kallar betyg.