DN:s Johannes Åman har svårt att förstå de kunskapsmål som skolverket formulerar. Han är inte ensam. Skolminister Jan Björklund har samma problem. Det är i sig ett mått på den sjunkande läsförståelsen här i landet. Har man gått på universitet i fyra-fem år ska det varken vara några problem att förstå eller förklara skolverkets mål och betygskriterier för den större delen av allmänheten.

Åman exemplifierar svårtyddheten med den fjärde och sista punkten i Skolverkets förslag till mål för ämnet svenska: "Eleven skall kunna använda någon estetisk uttrycksform för att nyansera, vidga eller konkretisera muntligt eller skriftligt berättande." Vad är det som är svårt att förstå i detta? Är det begreppet ”estetisk uttrycksform” som upplevs vara för abstrakt? Menar Åman att skolverket istället ska räkna upp allt vad detta kan innebära? ”Eleven skall med hjälp av bildspel, film, dans, sång, dramatisering, keramik, mim, etc”. Det skulle bli digra styrdokument i sådana fall. Skolverket gör klokt i att lita på att lärarna har läsförståelse nog att kunna konkretisera begrepp och beskriva vad de rymmer för såväl elever som föräldrar.

Om styrdokumenten är levande och lärare och elever har en kontinuerlig dialog kring dem så blir det i sig en träning i abstrakt tänkande. Att konkretisera målen är att sänka ribban ytterligare för vad eleverna ska kunna klara av. Elever måste tränas i att sortera begrepp under varandra, att få en begreppshierarki. Vi måste våga förvänta oss mer av eleverna.

Att alla elever helt utan hjälp direkt ska förstå målen är utopiskt. Sådan extrem lättbegriplighet skulle kräva målformuleringar som är så konkreta att de saknar relevans. Torftigt och tomt på betydelse. Att tillgodogöra sig den och den specifika romanen är inte detsamma som att kunna redogöra för bärande tankar i skönlitterära verk. Åmans synpunkt – att målen ska konkretiseras – kommer ju precis som han själv skriver att leda till att exemplen blir normerande.

Bakom konkretiseringsivern finns en längtan tillbaka till en tid när kunskap var stoff och när kunskap var mätbar. När staten pekade ut vilka fakta som var de centrala. Är det en ordning som liberala DN förespråkar? Att kunna placera Lagan, Nissan, Ätran och Viskan på en karta är en bra start men det säger ingenting om elevens förståelse för geografiska samband.

Till syvende och sist kvarstår det centrala problemet: Endast kvantitativ kunskap är mätbar och konkret, medan kvalitativ kunskap, s.k. tankekvaliteter är abstrakta till sin natur och måste bedömas, värderas, diskuteras och beskrivas med ord.