Och ändå ställer vi oss frågan hur detta med Riccardo Campogiani kunde hända….

Publicerad 2 augusti, 2008

Nu ska jag försöka att inte vara orättvis. Jag ska verkligen försöka att inte generalisera och uttala mig om saker jag inte vet något om. För jag vet nämligen ingenting om gymnasieskolan ”It college of Sweden”. Bara att den har sina lokaler i samma byggnad som Didaktus. Och att elever från dessa två skolor i går kväll var inblandade i knivslagsmål där en 17-årig pojke blev skadad. Och så vet jag hur (den sjukskrivne) rektorn reagerade när han blev informerad om händelsen:

– Vi har ingen skolgård så allt utanför skolbyggnaden är allmän mark och det som händer där är polisens sak.

Har man ingen skolgård behöver man med andra ord inte bry sig, om skolans elever bär kniv på skoltid och använder dem. Så länge det sker på ”allmän mark” vill säga.

Nej, jag vill verkligen inte raljera över det besynnerliga och obetänksamma svaret. Men det är med ilska och upprördhet jag läser om alla dessa ungdomar som upplever att vuxenvärlden sviker. Det är inte utan att man måste ge dem rätt ibland. Naturligtvis är det inte skolans fel när en elev blir knivskuren av en annan. Men vad som händer mellan ungdomarna innan dessa tragiska händelser inträffar, är fasiken allas vårt ansvar att våga se och ta tag i!

Och det är när man läser eleven Niklas märkliga berättelse som man börjar misstänka att något inte riktigt står rätt till. Det är historien om en elev som säger sig ha blivit misshandlad och hotad till livet av gymnasister på ovan nämnda skola. En elev som har polisanmält händelserna mer än en gång utan att skolan reagerat, allt enligt hans egen utsago, skall tilläggas. En elev som nu läser sina kurser på distans för att han är rädd för att gå till skolan samtidigt som samme rektor beskriver en dem som hotat Niklas som ”litet argsint”, en kille som ”kan slänga ur sig allt möjligt”, och att man inte ”ska ta allt han säger på allvar”.

”Man ska inte ta allt han säger på allvar. ”Frågan är hur vi vuxna hade reagerat om vår chef och våra kollegor reagerat så efter ett hot mot oss. Gissa om undertecknad i samma situation hade rusat till facket, och polisen med för den delen, fortare än den rektorn släppt sin första morgonfjärt!

En ung människa som upplever sig inte kunna gå till skolan är verkligen något att ta på allvar. En ung människa som hotar någon till livet, må vara i vredesmod, är verkligen något att ta på allvar.

Kanske är det någonstans här, i attityden till det som hänt, i attityden till ungdomarna, som vi finner förklaringen till varför det kan gå så långt. Och mina stora och raka frågor är därför: Hur är det möjligt att en elev säger sig bli hotad utan att något görs från skolans håll, om nu detta stämmer? Hur är det möjligt att en elev tvingas läsa på distans utan att alla resurser sätts in för att gå till botten med det som ligger bakom att han inte är i skolan? Hur är det möjligt att man kan avfärda en elev – han må vara en bråkstake eller mytoman – med att den som hotade nog inte riktigt menade vad han sa?

På min skola skulle en bråkdel av detta vara mer än nog för att starta en utredning!

Nu kritiserar tidigare personal privatskolan och menar att ledningen bryr sig mer om pengar än om eleverna. Samtidigt som Skolverket 2006 bedömde att verksamheten vid "It college of Sweden" var av god kvalitet och mötte nationella mål och riktlinjer.

Kanske är det så enkelt som så: för stora elevgrupper där det inte finns tid, plats och ork för en personlig kontakt mellan elev och lärare och en oengagerad skolledning utan känsla för vad skolans uppdrag är? Jag vet inte. Det jag vet är att jag är förbannad över att det får gå så långt, hur skolans struktur än ser ut. Det jag vet är att jag skall skriva en bättre och mer välformulerad krönika om skolpolitiken i Sverige, om vuxnas bristande engagemang, om rektorers anmärkningsvärda uttalanden och om urfåniga och innehållslösa floskler på skolors hemsidor. Detta när ilskan har lagt sig litet. Till dess säger jag bara: Ord, ord, ord!

Kuriosa: ”It college of Sweden” vill att eleverna ska ha ”The time of your life” under skoltiden. ”Att ha roligt under gymnasiet handlar ju inte bara om vilka kurser man går. För de flesta är det lika viktigt att man får träffa en massa nya kompisar och att lärarna är schysta.” Skolan marknadsförs med parollen: ”Ta ett försprång ut i världen” och eleverna hälsas välkomna till ”skolan som öppnar världens möjligheter för dig”.

 

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.