Bild: Stock.XCHNG

Karin vägrade att tala inför klassen. Under de tre år jag hade henne i svenska räckte hon aldrig upp handen, höll aldrig ett muntligt föredrag, varken ensam eller i grupp, och naturligtvis smet hon från alla muntliga, mer spontana inslag i undervisningen. Varje gång jag ställde en fråga – givetvis inte inför helklass utan bara då en eller två elever var närvarande – blev hon knallröd i ansiktet och tittade tyst ned i bänken.

Tjat och gnat hjälpte inte. Kompisarnas stöd och uppmuntrande ord hjälpte inte. Inte heller alla de långa och många samtal vi hade efter lektionstid. Aldrig i livet att hon skulle klara av att säga något inför fler än en person! Knappt ens det, förresten.

Uppenbart mådde flickan oerhört dåligt av det hela och av olika skäl lät vi lärare henne göra det, utan att gå vidare med det hela. Vad skulle vi göra, liksom? Vi kunde ju inte tvinga henne?

När det var dags för nationella provet i svenska var hon och jag dock tvungna att hitta en lösning. För att få godkänt i svenska krävs att man talar inför grupp, inte endast för läraren. Lisa vägrade, trots risken för IG i slutbetyg.

Slutligen, efter oändligt många samtal lyckades hon, gömd bakom katedern och några handsvettskrynkliga papper, stappla fram något under tre minuter, inför mig och två av sina kompisar. Efteråt var hon blek och trött.

Och mycket lycklig.

Många gånger har jag tänkt på hur illa vi lärare skötte det hela. För hur orimligt fel är det inte att en elev lyckas studera tre år på gymnasiet utan att lära sig att tala inför grupp? Misslyckandet var vårt, inte Karins.

Det finns ett sätt att bli av med sin blyghet och det är att träna bort den, hävdar Charlotte Alm, Fil. doktor i psykologi vid Linköpings Universitet, som forskat om blyghet. Skolans uppgift borde således självklart vara att se till att ge Karin alla möjligheter i världen att göra just detta – öva, öva och åter öva! I stället fungerade vi pedagoger som medhjälpare till ett handikapp som efter tre år närmast förvandlats till en identitet för Karin.

Självklart borde vi, skolans pedagoger, ha gedigen kunskap om, och framför allt gemensamma verktyg för, detta inte helt ovanliga problem. Min erfarenhet är dock tyvärr en helt annan. Min erfarenhet är helt ärligt att många lärare inte tar elevers blyghet på allvar och istället sopar problemet under mattan. Det tar ju sådan tid annars.

Karin är inget undantag. I stort sett varje dag möter jag blyga, rädda, nervösa elever som ibland hellre skolkar än ställer sig inför klassen. Pedagogiska redskap och fortbildning är jag övertygad krävs för att vi som arbetar i skolan skall kunna vara behjälpliga och ge alla elever den utbildning som formuleras i den svenska läroplanen.