Var det någon mer än jag som hajade till inför SVT: s något vingliga skolreportage på nyheterna 3 mars? Speakerrösten rapporterade stolt att hela åtta av tio svenskar har ganska stort eller stort förtroende för lärarkåren, allt enligt en rapport som SIFO gjort för Rapports räkning. Samtidigt illustrerades, märkligt nog, de glädjande höga siffrorna av en intervju med den bejublade kändisläraren Stavros Louca, från TV-programmet Klass 9A,som med bekymrad min, suckande förklarade hur uruselt detta resultat i själva verket var:

–  Det borde varit hundra procent!

Enligt Louca borde vi jämföra med förtroendet för läkarkåren. För vem skulle vilja lägga sig under kniven med bara 80 procents förtroende för den som håller i den?

Vi lärare har nu inga knivar som vi skär eleverna med, för att operera ut deras skoltrötthet eller matematikfobi och i stället opererar in litet multiplikationstabell. Inte heller är elevernas hela existens beroende av hur väl vi undervisar eller handleder. Tack och lov, får man väl utbrista, även om det ibland känns som om den aktuella skoldebattens proportioner, påvisar motsatsen.

Loucas jämförelse är bedrövlig men mycket talande för hur folk i gemen ser på läraruppdraget och det ansvar som följer med det.

Faktum är att vi lärare, till skillnad från kirurgen, opererar tillsammans med våra patienter. Våra klienter är inga nedsövda sjuklingar i händerna på oss. De är själva medskapande aktörer i den verksamhet vi gemensamt bedriver. Med det inte sagt att lärarens roll är betydelselös.

Louca själv framstår i programmet Klass 9A (som för övrigt sågs av 800 000 personer förra veckan) som en i högsta grad självgod men karismatisk lärare som lever för sitt arbete. Det är därför heller inte förvånande att han sticker ut hakan och gör gällande att det är lärarnas fel, när så mycket som var fjärde elev med föräldrar med utländsk bakgrund ej når målen i matematik. Att Louca själv anser sig som undantaget som bekräftar regeln kanske alla förstår.

Ändå är det allvarligaste den kommentar som han fäller i slutet av reportaget, rörande bristen på engagemang hos vissa inom lärarkåren.

– Är det bara ett jobb eller är det ett kall? frågar Louca högtidligt. Det är givetvis en retorisk fråga.

Och här är i sanning den springande pudelns kärnhus (som en känd föreläsare uttryckte sig.) För läraryrket får liksom aldrig ”bara” vara ett jobb. I stället förväntas vi med lidelsefullt engagemang – som ingen annan yrkeskår – ge oss hän, dag som natt, morgon som kväll. Vi förväntas se på vårt uppdrag just som en livsuppgift, och därmed vara beredda att offra allt för att lyckas, oavsett om det ligger inom vår tjänstefördelning eller ej.

Det är en inställning som bara kan leda till sjukskrivningar.

För läraryrket bör nu inte vara ett kall. Det bör vara ett arbete som vilket som helst som man med glädje och inlevelse går till på morgonen. Precis som vårdbiträdet gör, som polismannen gör, som receptionisten gör. Att kräva något annat är inte att se sunt på läraruppdraget som sådant och bidrar knappast till en bra arbetsmiljö och vettiga arbetsvillkor för oss pedagoger.

Däremot ska vi som jobbar i skolan ha i åtanke att vi, till skillnad från många andra, har fått förmånen att varje dag möta och vägleda unga människor som är mitt inne i ett av livets viktigaste skeden. Det är stort. Och häftigt.

Lika häftigt som att över 80 procent av sveriges befolkning tycker att vi gör ett himla bra jobb. Härligt kollegor!