Evin Rubars dokumentär ”Syndabockarna” var en slående illustration av hur illa underbyggd och ytlig analysen bakom folkpartiets skolpolitik är. Att ”hårdare tag” skulle vara vägen framåt är en primitiv uppfattning. Rena stenåldern. Det är ingen nyhet att den som blir slagen själv slår. Att en uppfostran med slag eller ”hårdare tag” som medel att lösa konflikter, leder till att barnet handlar likadant är grundläggande psykologi.
Dokumentären visade dessutom något som man helst inte bör knysta om i skolans värld: I nio fall av tio är det föräldrarna som är problemet, eller i alla fall den grundläggande orsaken, när en elev stör och bråkar i skolan. Det här vet alla som arbetat någon längre period som lärare. Det är föräldrarna som lär barnen att slåss. Det är föräldrarna som lär barnet att det inte är värt ett ruttet lingon, vissa andra föräldrar göder istället en destruktiv narcissism hos barnet. Det är också oftast föräldrar som lär barnet tycka illa om vissa grupper, som lär barnet att vissa människor inte förtjänar deras respekt. Endast i något specifikt fall är det så att barnet hamnat i en kompisgrupp med destruktivt beteende.
Det är dock av någon anledning ett tabu i vårt samhälle att ha synpunkter på föräldrarnas inverkan. Ett standardmantra i vårt postfolkhem är att vi inte ska känna skuld. Så tröstas många föräldrar vars barn har problem. Därför skulle det anses som oerhört integritetskränkande om jag som lärare kritiserade föräldern. Det är endast accepterat om det gått så långt att överdrivet uppenbara skäl för soc-anmälan föreligger.
Istället hamnar all fokus på barnets felsteg. På skolor runt om i landet dokumenteras dessa noggrant. En drös med samtal hålls där allt kretsar kring den krossade rutan, den rasistiska kommentaren, hotet att spöa upp någon efter skolan, vägran att stänga av mobilen. Ibland är föräldern med och sitter då och tittar strängt på sitt bråkiga barn.
Visst behövs dessa samtal, men ofta är det symptomen, de s.k. felstegen, som bearbetas. Inte själva sjukdomen. Inte den grundläggande attityden barnet bär med sig hemifrån. Och absolut inte hemmet självt, där det destruktiva har sin rot och fortsätter att odlas.
I lärarrummet mumlar vi litet förläget till varandra om det egentliga dilemmat: Föräldrarna. Sällan vågar dock någon ”sätta gränser” åt det hållet. Till skillnad från barnen är föräldrarna ”untouchables”.
Visst måste vi kräva ansvar av barnen, men vi måste också kräva det av oss själva. Det är bekvämt att snabbt ta till sig den vanliga uppfattningen att det är trots vårt föräldraskap det gått åt skogen. Bekvämt och ansvarslöst.
Så när nu politikerna formulerar en ny skolpolitik där lugn och ordning prioriteras bör de rikta lampan mot orsaken till problemen:
- Föräldrar som lär ut destruktiva och respektlösa beteenden. Vad ska vi göra åt dem?
- Den psykosociala vården i skolan. Stödteam, skolsköterskor och kuratorer – kom tillbaka! Vi saknar er!
- Damma av socialtjänsten. Soc behöver både rationalisering och mer resurser. Idag finns en uppgivenhet inom skolan. ”Soc kan ändå inte göra något.”
