– Vad trevligt ni ser ut att ha det! sa farbrorn från Skolverket till mig efter lektionen. Han hade fullkomligt rätt. Vi hade mycket trevligt. Vi sökte information om Roms stadsbyggnad och historia och eleverna arbetade som vanligt intensivt och engagerat med sina gemensamma reportage, broschyrer och stadsguidningar inför studieresan till Rom.

Det var allt. Den vänlige farbrorn gick vidare till nästa klassinspektion, talade sedan med några av mina kollegor, med rektorn och med några utvalda mönsterelever. Och efter någon månad eller två kom rapporten som beskrev vår skola i relativt positiva ordalag men med några utvecklingsområden att tänka på. Och så brukar det se ut.

Inte på något sätt vill jag säga att rapporten var felaktig, eller att den skola jag arbetar på har allvarliga brister. Men granskningen – ja den hade i ärlighetens namn många akilleshälar.

Det slår mig när jag läser om den numera beryktade gymnasieskolan ”IT College of Sweden” hur drevet går. Fler och fler uttalar sig negativt om skolan, rektorn fuskar med betygen och är en pengagalen despot, en avhoppad lärare skriver kritisk bok om vansinnesåret utan kollektivavtal, elever, inskrivna på fel program, beskriver vilket kaos de erfarit med nya lärare varje år – ja det finns ingen ände på hur miserabelt skött denna skola har varit. I samma veva kräver Lärarförbundet akututryckning och Skolverket ”ser mycket allvarligt på den kritik som elever och lärare framfört” och ska nu akutgranska skolan.

Till saken hör att skolan faktiskt har granskats. Då fann man märkligt nog inga av dessa allvarliga brister. Istället fick de två inspektörerna en mycket positiv bild av skolan. Verksamheten var ”av god kvalitet och mötte nationella mål och riktlinjer”. I detta sammanhang blir det, i alla fall för mig, uppochnedvända världen när Skolverket plötsligt hostar till, spänner ögonen i skolan i fråga och med myndig röst, i media, hotar med en ny, mer akut inspektion. Varför det kan man fråga sig? Vad var det för fel på den gamla? Var det inte just den som skulle upptäcka de där eventuella bristerna?

Nej, Skolverket bör faktiskt börja att granska sina egna granskningar innan de granskar skolorna. I stället för att småprata litet med oss lärare och skolledare över en kopp java, kanske de skulle våga ställa de där centrala, viktiga, besvärliga frågorna – frågor som hur kunskapsdokumentationen egentligen förs, hur mycket lärarledd tid eleverna får, hur projekt och teman är strukturerade, hur vi levandegör och arbetar med kriterier och mål, hur vi ser på vårt uppdrag och hur skolans antimobbingarbete ser ut. I praktiken då – inte hur mallen på hemsidan ser ut!  Det abstrakta och ogripbara nonsenssnacket leder ingen vart och ligger bara till grund för räddhågsna och försynta beskrivningar om ”spännande framtidsvisioner”, ur vilka skolan kan klippa några mysiga citat och lägga upp på hemsidan som reklam.

Det duger helt enkelt inte. Inte heller att generaldirektören Per Thullberg anser att inspektörerna inte har till uppgift att "leta fel". Snarare skall verket vara "iakttagare" och "samtalspartner". Detta förklarar kommentaren från Skolverkets mysfarbror men knappast myndighetens uppdrag i stort.

Genuina och verkliga inspektioner har som mål att faktiskt undersöka en verksamhet, inte att vara diplomatiska skengranskningar med papperstigrar i rapportform som följd. Och precis lika litet som vi önskar en miljö- och hälsoskyddsförvaltning som skriver om ”utvecklingspotential” när de hittar kackerlackor i restaurangpizzan, önskar vi oss ett Skolverk utan mod att verka för skolsveriges bästa.

I detta fall kan man verkligen snacka om en enorm utvecklingspotential!