Frökens läxa: fixa politikerblatte att rösta på till nästa torsdag!

Publicerad 24 augusti, 2010

-Va, är det val, vadå val? frågade min 19-åriga elev mig.

Jag undervisar i svenska som andraspråk. Många av mina elever är förstagångsväljare. Tyvärr verkar få av dem veta att vi i Sverige har ett politiskt val om 26 dagar som handlar om vem som ska regera vårt land. De elever som faktiskt har ett litet hum om valet, har dock inte en susning om vad de ska rösta på. Fast det spelar ingen roll för de allra flesta ska inte rösta. Om de FÅR välja att låta bli vill säga:

– Får man skita i det, fröken, eller får man böter eller nått då?

Nej, det är inget skämt. Det är dagsens sanning. Och svensklektionen som skulle handlat om hur man skriver en romananalys, gick istället åt till att diskutera politik. Nåja, så nära politik man kan komma när majoriteten av de man diskuterar med inte har så mycket förkunskaper. (I rättvisans namn ska jag säga att några faktiskt hade en hel del koll. Men många var det inte. Och naturligtvis – de med höga betyg och stöd hemifrån var de som visste mest. Fast ändå: till och med de mest ambitiösa sade sig ha svårt att fatta samhällskunskapslärarens genomgångar och riksdag och regering, motioner och propositioner.)

Alltså: Vi pratade historia, arbetarnas villkor, klasskillnader, rösträttskamp och kvinnorörelse. Vi pratade frihet, liberalism, rätten att säga vad man tycker utan att bli skjuten på öppen gata. Vi talade censur, offentlighetsprinip och vilka skyldigheter man kan tänkas ha i ett samhälle. Vi pratade familjepolitik, vård, skola, omsorg. Vi pratade blockpolitik, allianser, Sifomätningar , kvällspressens löp om SD och diverse sakfrågor. Vi pratade hur man GÖR när man röstar.

– Fint! sa en av killarna i klassen. Fast jag fattar inte så mycket ändå faktiskt. SD verkar sjuka! Men OM jag  nu ska rösta vill jag åtminstone ha någon som fattar min och mina föräldrars bakgrund att rösta på. Hörru, fröken, säg en sån så röstar jag på han, skit samma vilket parti!

”Säg en sån…”

Lättare sagt en gjort. De enda jag kom på var Nyamko Sabuni och Ibrahim Baylan. Som verkligen verkar veta en hel del om hur det är att växa upp i Tensta med föräldrar utan jobb och utbildning. Not!

Skamset fick jag erkänna att jag själv inte kunde nämna några. Jag kunde för litet helt enkelt. De där Politiker-Ahmedarna syns liksom inte riktigt på affischerna där bakom Mona, Fredrik, Lars och Maud. Om de ens finns. Och när jag förstod detta, fattade jag med ens hur absurt det är att begära att mina elever ska gå till vallokalerna och lägga sin röst på… På vad då? Vad finns det i den svenska politiken som de kan ta fasta på? Vad i alla dessa buttler- och Rot- och Rut-tjafs kan de sålla ut från det övriga, känna att: ”DET HÄR berör verkligen mig!”?

Men skam den som ger sig: läxa till fröken är nu att försöka leta fram politiker med invandrarbakgrund som på något sätt förstår och kämpar för mina elevers viktigaste frågor: att invandrare får jobb, att invandrare behandlas rättvist och inte diskrimineras av svennar, att invandrare får tillgång till samhället på samma sätt som vi andra. OCH att invandrare har rätt att bygga en och annan moské. Det är i sanning inga orimliga krav de har, eleverna.

Fröken sliter med sin läxa!

Dela detta med andra:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.