Oppositionsborgarrådet Roger Mogert, Socialdemokrat, i Stockholm och skolborgarrådet Lotta Edholm är numera är rörande överens om att man bör ställa samma krav på friskolor som på kommunala skolor. Och det känns väl… rimligt. De båda överträffar varandra i olika förbättringsförslag såsom tätare inspektioner för att garantera likvärdighet i utbildningen mellan friskolor och kommunala skolor, fler behöriga lärare, värdering av betyg kontra verkliga resultat, och fungerande skolbibliotek i alla skolor.

Intressant.

Friskolorna skall dessutom inte få stänga av problemelever och ”dumpa dem” på kommunala skolor. Tycker i alla fall sossen Roger Mogert. Vad Lotta Edholm tycker om detta framgår inte. Också intressant.

Vi som inte arbetar med politik undrar litet försynt varför dessa självskrivna idéer inte varit på förslag för länge sedan. Är det inte rimligt att inspektioner av skolor sker oftare än vart sjätte år då eleverna bara går tre år på gymnasiet, kan man tycka? Är det dessutom inte helt självklart att varje skola (läs läroanstalt) borde ha krav på sig att ha ett eget bibliotek (?) och att alla skolor måste se det som sin självskrivet påtagna uppgift att ge alla elever som kommer in det stöd de behöver? Tydligen inte.

Varför inte också, när de ändå är i farten, fundera kring de ”stora”, viktiga inspektioner som sker av Skolverket, kan man undra? Varför inte begrunda litet hur dessa inspektioner går till? Det undrar jag själv över, nämligen.

För några år sedan sökte en väninna till mig arbete på några skolor i Stockholm, låt oss kalla dem Superskolan, Moderna IT-skolan och Fantastiska skolan. För att få en bild av verksamheten sökte hon givetvis information på nätet om dessa tre. Rapporterna från Skolverket var i samtliga fall mycket försiktigt skrivna. Några få delar behövde ses över men i stort beskrevs de alla som skolor med ”utvecklingspotential”. Perfekt, tänkte min väninna. Tills hon kom på intervju till en av dem:

• Nästan 300 elever att betygsätta per termin.
• En timmes undervisning i veckan per klass och elev.
• Marginell planerings- konferens, eller bedömningstid för lärarna.
• Splittrade tjänstefördelningar (slasktjänster) med många olika klasser, många skilda kurser, många olika ämnen, inte alltid så genomtänkt: ”Och så kanske du kan ta litet geografi också!”
• Inga enskilda skrivbord eller datorer för lärarna utan "flexibla" arbetsplatser över hela skolan.
• Pinsamt många elever som inte klarade självstudierna hemma med den egna datorn och som tvingades att hoppa av redan i åk 2.
• En skolledning med affärsgubbar i toppen, utan pedagogisk kunskap eller ambition.

Nej, Skolverket. Det duger helt enkelt inte. Naturligtvis är detta omständigheter som försämrar undervisningen rejält. Med andra ord borde detta vara sakförhållanden som klart och tydligt syns och påpekas i en rapport som är skriven för att granska en skolverksamhet. När Skolverket istället ser mellan fingrarna på dessa illaluktande villkor och mumlar om ”utvecklingspotential” känns det inte riktigt som inspektörerna tar sitt uppdrag på allvar.

Även om de i viss mån har fullkomligt rätt. Det hela kunde bara bli bättre!

Kanske krävs det alltså också litet nya förslag på hur inspektioner kan genomföras i framtiden. Det är jag själv rörande enig om!