Det innehållslösa babblet i våra klassrum

Publicerad 12 augusti, 2008

 

 

Bild: Stock. XCHNG

 

– Gör det lätt för dig! Håll ett muntligt förhör istället, sa min luttrade kollega för några år sedan, när jag klagade över hur enormt mycket rättning jag hade som svensklärare.

 

Bra idé! En muntlig tentamen var ett vanligt examinationssätt när jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet.

 

Särskilt minns jag min allra första munta på ”Den moderna romanen, 5 poäng”. Sprängfylld av fakta satt jag längst ut på stolen med sönderbitna nagelband, dunkande hjärta och förberedde mig på en grillning utan motstycke. Min examinator var en garvad dam som, efter att hon stoiskt lyssnat till mitt maniska babblande i några minuter, helt sonika slöt ögonen och somnade ifrån det hela. Hon vaknade upp lagom till "Doktor Glas", snörvlade till, gnuggade ögonen och öppnade fönstret. Jag erhöll betyget VG på momentet.

 

Men den här krönikan handlar inte om mina studier i litteraturhistoria. Den handlar om konsten att prata strunt. För mitt eget försök, att som gymnasielärare betygssätta elevernas kunskaper och analysförmåga endast utifrån ett muntligt förhör, var tyvärr inte helt lyckat. Sanningen är den att man måste vara makalöst skicklig för att på bara några minuter per elev klara av att skilja på form och innehåll. Och minnesanteckna motiveringen samtidigt, ifall betyget skulle komma att ifrågasättas, vilket är relativt vanligt idag.

 

Annina Rabe skriver om det innehållslösa struntpratandet i dagens medier och kanske är det just detta som är boven i det muntliga dramat. Många av dagens elever är verbala, vilket naturligtvis inte alls är något att förfasas över, snarare tvärtom. Men åtskilliga har även utvecklat en beundransvärd färdighet i att tala omständligt och länge… om absolut ingenting.

 

Det kan låta som en omöjlighet. Det är det inte.

 

Att rada floskler och innehållslösa synpunkter på varandra har blivit en sport, något att sträva efter, som det verkar. Vi uttryckligen bombarderas av innehållslöshet i TV-program efter radioprogram.  Tala-i-munnen-på-varandra-metoden är utbredd, också hos vissa mer ”seriösa” reportrar som uppenbarligen verkar tycka att samtalet blir mer oförfalskat så.  Gapiga blondiner trängs med högdragna åsiktskulsprutor med bakåtslick som i sin tur lämnar över till killduetter med bajs-och-prutthumor. I TV-tablåer och intervjuer kan man läsa att de alla är journalister. Att man säger, (gärna mycket och länge också), har blivit viktigare än vad man säger.

 

Givetvis speglar det av sig i våra klassrum.

 

Och examinationens Moment 22, blir också detta: de som har talat länge och väl oavsett om vad, anser sig förtjäna åtminstone ett godkänt i betyg på momentet i fråga. Innehållet skyms av formen.  Fysisk närvaro och ett välsmort munläder ersätter verkligt kunnande.

 

Idag får mina elever arbeta lika mycket med muntliga uppgifter som med skriftliga. Något annat vore fel i en värld där praktisk retorik, att kunna tala för sig, blir allt viktigare. Men numera separerar jag formen från innehållet när jag sätter betyg. Detta för att visa på att man visst kan få ett obestridligt MVG på den del som hör till det formmässiga, samtidigt som det innehållsliga faktiskt kan landa på ett icke godkänt.

 

TV-babblet i sig är ett tydligt bevis på just detta.

 

Krönikör: Filippa Mannerheim

3 kommentarer till “Det innehållslösa babblet i våra klassrum”

  1. bernur

    Vad bra med den här sidan! Och jag håller med att det är svårt att sätta betyg på muntliga uppgifter, samtidigt som de är otroligt nödvändiga. Men man måste ha väldigt tydliga kriterier.

  2. Filippa

    Hej Bernur! Vad roligt att du har hittat hit! 🙂 Faktum är att jag inte är helt säker på det där med att tydliggöra de befintliga kriterierna heller. Varje gång man bryter ned kriterierna, gör dem mer detaljerade, är risken så otroligt stor att de fjärmar sig från utsprungskriteriernas innebörd. Jag har sett detta tusen gånger, hos lärare som skapar sin egen bedömningsmall, som ofta handlar om att eleverna “utför” snarare är HUR, på vilken nivå de utför. Den har sällan något med styrdokumentens formuleringar att göra, tyvärr.

    Dessutom är risken stor att det blir alltför många kriterier att hålla reda på. Och som sagt – några få minuter per elev är minimalt med tid.

    Men självklart håller jag med dig – lösningen är absolut inte att strunta i muntliga uppgifter. Bara att göra eleverna medvetna om problemet, tror jag. Ni andra?

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.