– Jag har tamig f*n inget förtroende för dig och resten av den här j***a skolledningen! vrålade jag och smällde igen dörren.

Jo, det är faktiskt sant! Precis så skrek jag åt min rektor för några år sedan. Det var i och för sig välförtjänta ord. Min tjänstefördelning var vansinnig. Ett slag i ansiktet. Precis som min lön. Och diplomati har aldrig varit min starka sida. Tyvärr.

Ingen vill bli rektor idag. Yrket suger. Ekonomiska kalkyler som aldrig går ihop (om man inte är VD för friskolan SuperduperIThäftigaskolan förstås), elever som överklagar betyg, jobbig administration och så alla arga lärare som skäller och bråkar om löneförhöjning, idrottsdagar de vägrar stå funktionärer på för att de inte vill riskera urinvägsinfektion, scheman de inte är nöjda med och kurser de absolut vill eller verkligen inte vill hålla.

Klart det avskräcker att leda en sådan monstergrupp. Synd bara. Bra rektorer växer min själ inte på träd. Det gör däremot dåliga. Och ledarskap i skolan är inte helt sällan ett skämt. DET ska min nästa krönika handla om.

Enligt Skolledarförbundets undersökning har var femte rektor utsatts för hot eller våld.

Från vilka, funderar fröken fundersamt..?