Alla vi (mobbade) barn i Bullerbyn…

Publicerad 15 september, 2008

 

17-åriga Emma Brand är nominerad till Aftonbladets "Svenska hjältar". Och hon är sannerligen en vardagshjälte. För Emmas berättelse berör och vittnar minst sagt om kurage och mod. Flera år av fysisk och psykisk mobbing. Och så nästan det värsta av allt – en skola där lärare och elever inte vill kännas vid hennes situation och kallar den för lögnaktiga påhitt.

 

Det är tungt nog att bli mobbad, utfryst och slagen. Men att inte få stöd när man vågar berätta om sitt helvete är fruktansvärt. Det sveket är obegripligt. Och frågan är varför…

 

Frökens väninna kommer också från en liten norrlänsk by, med fyra långa mardrömsår av mobbing i bagaget. För när rektorn och lärarna är bästa vänner med mobbarnas föräldrar är det svårt att få gehör när man väl berättar. Om man alls berättar.

 

Mobbing finns överallt. Men i den lilla byn finns problem som storstäderna inte behöver brottas med.

 

Den lilla byn. Alla känner alla. Kunskap och lärande är inte det allra häftigaste utan snarare ideal som bör stanna i Fjollträsk. Inte alla lärare är utbildade. Läroplanens värdegrund är svårapplicerbar när bögskräcken florerar även hos de vuxna, även hos lärarna. Vilka som mobbar är mer än uppenbart för alla, men inte kan man konfrontera sin polares unge, heller! Bättre då att den mobbade familjen tar sitt ansvar och flyttar. Så att den lilla byns harmoni kan bibehållas utan friktion.

 

Frökens väninnas verklighet kanske även var Emmas? Det vet inte jag. Det jag vet är att den lilla byskolan i Funäsdalen inte tog sitt ansvar när en elev skrek på hjälp. Det jag vet är att Emmas familj blev utfryst och fick flytta för att orka leva. Och det om något kanske visar upp en bild av en inte helt idyllisk och välkomnande by-mentalitet. 

 

Emma fick upprättelse mot centralskolan i Funäsdalen. Kanske hennes berättelse har fått fart på diskussionerna i lärarrum och på rektorskonferenser. Kanske sved de 50 000 kronorna i böter så mycket att en förändring sågs nödvändig.

 

Man kan alltid hoppas…

 

En kommentar till “Alla vi (mobbade) barn i Bullerbyn…”

  1. Carita Holmberg

    Kanske behöver jag inte men jag känner mig ändå lite påhoppad eftersom jag kämpar för byskolor och bor i en by. Jag känner inte igen ovanstående bymentalitet även om jag tror att den säkert finns ibland men aldrig på samma ställe hela tiden. Jag tror inte alls att storstäder är förskonade från bögskräck till exempel eller att alla lärare är utbildade. Alla har vi våra fördomar – det är det som är grunden till mobbing.

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.