– Jävla bögjävel! Ärru sjuk eller..?

Ungen i hampan, in i lärarrummet, hämta rektorn.

– Men det var ju ett skämt ju!

Vissa elevers skämtlynne är ljusår från mitt eget. Och situationen ovan är inte helt ovanlig. Den som beskrivs i Aftonbladet, med eleven som siktade med en plastpistol mot sin lärare, är ovanlig, tack och lov. Däremot är försvarandet av handlingen detsamma.

– Jag skämta ju bara…

Att vråla könsord och rasistiska ord till kompisen, trycka upp sina polare mot väggen, hota med stryk, är något våra ungdomar idag enkelt kan avfärda genom att hänvisa till skoj och lek. Här får vi vuxna inte backa. De flesta unga man talar med, tycker faktiskt inte att det är särskilt roligt när kompisarna beter sig illa, men står ut. (Det finns för övrigt inga i samhället som är så tålmodiga som svenska elever.)

Men av oss vuxna krävs det krafttag när det inträffar. Vi ska inte tåla. Vi ska inte gå med på, för att några få hävdar att jargongen är så bland unga.

Och en pistol upptryckt mot tinningen, plast eller inte, skall omedelbart leda till en anmälan. Om inte annat som ett pedagogiskt verktyg för att markera vad som inte är okej. Tycker i alla fall fröken…