Visst kan man förstå att Jan Björkund är het på gröten nu när han äntligen står vid köttgrytorna, efter mer än ett decenniums kamp mot vänsterflummiga väderkvarnar. Nu har han äntligen sleven i höger hand och det är bara att börja krydda.
Men det är ett stort bekymmer när vår käre minister arbetar så svetten lackar – ingen kan anklaga honom för att vara overksam – med att ändra i stort hela skolsystemet, utan att över huvudtaget fundera över vilka konsekvenser detta får om inte alla är med på tåget. Problemet är helt enkelt hans uppenbara ovilja att bjuda in oppositionen till förhandling annat än med armbågen. Och knappt det, faktiskt. Oppositionen har länge vädjat till regeringen om gemensamma samtal. Utbildningsministern har inte brytt sig om att svara.
Det är också ytterst oroväckande med en utbildningsminister vars första spontana reaktion vid frågan om vad som händer om det blir regeringsskifte 2010, flinande replikerar att det inte kommer att bli någon socialdemokratisk regering efter nästa val. En mycket ansvarslös hållning som kan komma att slå hårt mot både lärare och elever i framtiden. Ett sådant beteende kan heller inte ge annat än IG (eller F?) i grupparbete!
För att skolan ska fungera behövs långsiktighet och förutsägbarhet. För elevernas skull och för lärare och skolledares skull. Därför är det enormt glädjande att våra ungdomar äntligen reagerar över alliansens ovillighet att grupparbeta med övriga partikollegor och nu kräver en enighet i skolpolitiken. Kanske är våra ungdomar något mognare än våra politiker, när de morsk ber dem slänga spadar och hinkar och kliva upp ur sandlådan. Tydligen förstår de något mer om vikten av långsiktighet och samverkan, vilket faktiskt känns lovande!
För om alliansen verkligen vill att förslagen de lägger ska få ett varaktigt genomslag i det svenska skolväsendet, bör de kanske ha en ödmjukare attityd och en större samarbetsanda. Det är nämligen inte herr Björklund med polare som avgör hur nästa regering ser ut. Det är vi väljare och faktiskt även en stor del av de ungdomar som idag är djupt oroade över nyckfullheten hos dagens skolpolitiker.
