-Visst får du en löneförhandling, sa en chef en gång, men dök aldrig upp. Han tog semester den dagen istället, fick jag höra då jag blev uppringd 10 minuter innan mötet av skolsekreteraren. Där stod jag, snopen, med alla mina papper, mina nogranna förberedelser, mina argument.

När jag, något år senare, skulle få nya arbetsuppgifter, påpekade jag litet försynt att jag nog låg ganska lågt lönemässigt jämfört med mina kollegor och att jag nog kanske var litet besviken över detta och…

– Vad har du gjort åt saken? frågade mig min närmsta chef. – Skrikit och gapat! Ja, det hjälper ju knappast.

Det var sant. Jag är sannerligen en anställd man kan tjäna kosing på – jag jobbar och sliter, har höga ambitioner, vill hela skolskutan väl, ställer upp på kvällar och helger och när det kommer till lönen…Ja, då är jag inte alls lika målmedveten och bestämd.

Beror det på att jag är kvinna? Jag vet inte. Det jag vet är att kvinnors drömlöner ligger 6000 kronor under männens. Det jag vet är att de begär lägre löner och accepterar lägre löner än männen. Det jag vet är att kvinnor, på alla olika nivåer i samhället missgynnas av strukturer och normer och att de riskerar att upplevas som krävande och otrevliga och även riskerar att bli diskriminerade när de väl begär lika mycket lön som sina manliga kollegor.

Ingen rolig vetskap.

Så vad göra?

Kanske måste vi kvinnor lära oss de där typiskt "manliga" strategierna? Kanske måste vi lära oss att sätta ned fötterna på ett mer diplomatiskt och mindre gråtmilt och upprört sätt. Kanske måste vi lära oss att kräva det vi tycker att vi är värda.

Själv är fröken värd minst sex tusen mer i lön. Bit i den ni, alla lata gubbkollegor!