Samhällslärare Anders sätter alltid höga betyg. Det vet alla. Både elever och lärare. Han gör det för att det blir bekvämast så. Han får aldrig några klagomål från elever och föräldrar trots att han aldrig ger feedback och aldrig motiverar sina bedömningar.

Engelsklärare Inga är mycket noggrann med att analysera elevens prestation i förhållande till betygskriterierna. Eleven Erik jobbar exempelvis alltid mycket ambitiöst med alla uppgifter. Han klarar alla glosförhör utan ett stavfel men klarar inte att "inleda och upprätthålla ett samtal, inhämta och ge information samt uttrycka egna åsikter på ett tydligt och lättfattligt sätt".

Inga sätter med andra ord inte mer än godkänt på Erik, trots hans makalösa flit.

Moderaten Maria Stockhaus, ordförande i Sollentunas barn- och ungdomsnämnd, anser nu att elevers resultat bör kopplas till lärarens lön. Ju bättre resultat, desto bättre lärare, desto högre lön för läraren är tanken. Rent spontant måste vi säga att Stockhaus har en väldigt smickrande syn på oss lärare och vår moral! Det är nämligen vi lärare som bedömer elevens resultat. Således torde vi även bedöma vilken lön vi ska ha.

Faktum är att vi lärare redan nu är hårt pressade att sätta höga betyg.

Nu ska vi få ännu fler anledningar.

Om det vore så att betygen var ett bra mätinstrument för att visa på hur väl vi lärare lyckas i vårt arbete som pedagoger, skulle vi inte säga någonting. Problemet är att betygen inte har någonting med detta att göra. Och frågan här är hur rektorn, som sätter lönen, skall få en rättvisande inblick i det arbete vi utför.

 – Vi vill hitta en modell för rektorerna att våga ta steget lite längre när det gäller att fokusera på lärarnas förmåga att förbättra resultaten. Det handlar inte bara om betyg, utan resultat kan mätas på olika sätt, säger Maria Stockhaus.  

Vi ser med spänning fram emot hur modellen (som, enligt Stockhaus, inte bara handlar om höga betyg alltså) skall se ut. Om Stockhaus hade varit litet mer insatt i skolfrågor, hade hon känt till att vi lärare redan nu sliter med just detta: hur kan vi synliggöra elevernas progression? 

Elin som inte vågade tala inför grupp men efter tre år gör det. Motvilligt. 

Sanna som hade stora svårigheter att arbeta med andra men nu har lärt sig att lyssna på klasskamraternas åsikter. 

Tomas som hade stora svårigheter med textbindning men nu förstår varför detta är viktigt och reflekterar över det varje gång han skriver. 

De här tre eleverna har tagit jättekliv, men deras prestationer motsvarar fortfarande totalt sett bara betyget G i svenska. Elin och Tomas är mycket besvikna över att deras hårda arbete inte gett utdelning i betygskolumnen och ger läraren hård kritik i utvärderingen. Det jättejobb hon har gjort, syns inte. Finns inte?

Progression kan bedömas men tyvärr inte mätas. Den lärare som arbetar hårt med att få eleverna att utvecklas syns inte alltid i dagens system. Med Stockhaus tanklösa förslag är risken stor att vi lärare med betygens hjälp, febrilt försöker lyfta fram våra egna insatser.

Så innan man går ut och talar om att koppla elevers resultat till lärares lön, bör man sätta sig in i hur de konkreta förhållandena ser ut, lärare – elev emellan. Ett sådant lönekriterium som Stockhaus föreslår bäddar för betygsinflation, då inga andra, tydliga parametrar finns i nuläget.