Bild: stock.xchng
Svensk skola vågar inte satsa på de elever som tidigt visar sig vara bättre än andra. Ja helt ordagrant bättre och mer studiebegåvade. Detta är något som uppenbarligen sticker i många svenskars ögon , att några individer kan klassas som "bättre" och borde få ,som de så fint kallar det , särbehandling. Varför är det en synd, att som i många andra länder, låta de elever som är motiverade och har de bästa resultaten få chansen att utvecklas i ett snabbare än de som ej har ambitonerna eller förmågan att genomföra det?
Sveriges skola är ett skämt och inget som tas på ordentligt allvar. Med risk för att låta gammalmodig hävdar jag att vi skulle uppnå betydligt bättre resultat och en högre kunskapsnivå genom en reformation av skolan. Respekten för lärandet måste tillbaka in i klassrummen.
Min bror skulle hålla ett föredrag om sin framtid för klassen och föräldrarna under en avslutning för ett par år sedan. Meningen var att barnen skulle måla upp sin drömbild av hur de kommer leva om tio år och dela med sig av den till alla stolta föräldar. Men när min bror satt och skrev sitt tal kom läraren fram till honom och sa att han skulle skriva om det:
”Det måste vara trovärdig också lilla vän!"
Det min bror hade skrivit var att han om tio år skulle vara statsminister eller ordförande i FN. Han fick ändra sina ambitoner till att bli IT-tekniker.
När jag och andra av mina vänner gick till våra olika studievägledare på våra skolor fick vi alla rådet att börja på fordon eller omvårdnadsprogrammet. Vi gick alla ut med högsta betyg i alla ämnen och fick alltså rådet att bli lastbilschaufförer. Detta är bara två exempel i min omgivning på en lam och oambitös inställning.
Det upprör mig att svensk skola inte tar elevernas ambitoner på allvar utan istället tvingar alla barn att lägga sig på en medioker nivå. Faktum är att de ungdomar som inte lyckats, har uppenbarligen inte tagit vara på sina chanser, tråkigt nog. Varje dag under min tid på högstadiet så såg jag ungdomar som kunde ha valt att lära sig saker och satsa på skolan men aldrig gjorde det utan satt och gjorde lektionerna till ett helvete för de som ville lära sig något. Jag är inte rädd för att säga att de får skylla sig själva, att deras utgång blir minst sagt vad de förtjänar. Men de eleverna som var duktiga och alltid jobbade på och skulle kunna lära sig precis lika mycket som all världens kineser har aldrig fått den chansen. Den kommer inte tillbaka.
Så när jag nu sitter och fyller i mina framtida ansökningspapper till Oxford och Harvard vet jag redan nu att mina svenska betyg från gymnasiet inte är värda ett strunt i universitetens ögon. För det vet hur svagt vårt system är och de vet också att det inte är någon konst att få bra betyg i svensk skola. Är du bäst i klassen på ett dåligt gymnasium och egentligen borde ha ett IG på det högst rankade får du i alla fall ett MVG, för du är ju ändå bäst i den här klassen trots du aldrig skulle klara dig på den bättre skolan.
Nu har jag räknat upp många problem som spökar i det svenska skolsystemet. Så här uppfattar också många andra elever den svenska skolan.
Skäms inte ni som hävdar att elitklasser inte har något att göra inom den svenska skolan? Är inte det samma sak som att hävda att hjälpklasser segregerar barn och ungdomar? Har inte smarta elever också speciella behov som ska tillgodoses?
Själv är jag oerhört glad att jag äntligen skapat mig själv en chans att lyckas internationellt, men inte via den svenska skolan, utan genom att mina sista år söka mig utomlands där jag tillåts att ha höga ambitoner. Blir stöttad, inte tystad och dämpad.
Sofie Pedersen, Studerande, Red Cross Nordic United World College
Vill du läsa mer av Sofie? Gå in på hennes egen blogg:
