”När barn utsätts eller utsätter andra är det vuxna som bär ansvaret”, skrev barn- och elevombudet Lars Arrhenius och journalisten Katarina Wennstam i en debattartikel i Aftonbladet för ett tag sedan. Och visst är det så. Det är vuxnas ansvar att ”säkerställa att alla barn har en trygg skolgång”, för att åter citera ur artikeln.
Som lärare under många år, de flesta på högstadieskolor, kan jag bara hålla med om att vi har misslyckats med att skapa denna trygga skolgång för alla. Att påstå något annat är bara hyckleri.
Samtidigt vågar jag påstå att engagemanget från skolpersonalens sida överlag är stort och äkta i kampen mot mobbning. Jag vågar påstå att skolan idag – med de begränsade resurser man har – aktivt arbetar för att ”motverka alla former av kränkande behandling”, som skollagen skriver.
Men skolan behöver hjälp. Den tiden är förbi, om den någonsin funnits, när skolan var en isolerad värld i samhället. Att kräva att skolan, och endast skolan, ska lösa problemet är att
blunda för verkligheten. Därför är det synd om debatten ska genomsyras av okunniga förenklingar som t.ex. Aftonbladet-rubriken ”Lärarna tar inte mobbningen på allvar”.
Några andra viktiga frågor måste ställas:
- * Hur arbetar vi utanför skolgårdarna för att skydda våra barn och tonåringar mot mobbning? Tar vi, som föräldrar och vuxenförebilder, vårt ansvar för att stötta det värdegrundsarbete som pågår i skolan?
- * Vilket ansvar vilar på dem som kraftigt utökat produktionen av TV- program med förlöjligande och förnedrande inslag? Kan vi också i TV-kanalernas nöjesprogram hoppas på en plan mot alla former av kränkande behandling?
- * Vilken roll spelar kändisjournalistiken i veckotidningar och kvällspress för den människosyn som ligger till grund för mobbning och utfrysning?
Man kan säga mycket om kändisvärlden, dokusåpor, Idoljuryn, m.m. – men man kan inte säga att det är något som hjälper skolorna i arbetet för elever som upplevs som annorlunda.
Skolan behöver hjälp, och det är hög tid att vi inser att vi alla – föräldrar, släktingar, idoler, journalister, politiker och lärare – är inblandade. Vare sig vi vill det eller inte.
Det stora sveket mot utsatta elever är att så många låtsas att ansvaret alltid ligger någon annanstans. Det är visserligen bekvämt. Men det är inte sant.
Magnus Nydén
lärare
25 mars, 2010 - 08:04
Ansvaret ligger 100% på styrande bypolitiker! De hindrar lärarna från att åtgärda. De – och endast de – blir ansvariga inför domstol.
Skall ungdomar skyddas, så måste det bygga på samarbete i en grupp av elever, lärare och föräldrar som arbetar samman. Denna grupp måste dominera arbetet i skolan – där finns ingen plats för makthavare som sitter 10 mil bort och som ingenting ser och ingenting förstår.
Under de senaste trettio åren har politiker byggt under sin makt med horder av sig underordnade makthavare. Skolan styrs av bypolitiker, områdeschefer, skolchefer, rektorer, studierektorer den ene överordnad den andre. Denna byråkrati tar 40% av skolpengen.
Underst sitter lärarna klämda i ett nät av schemapositioner och överordnade. De får träffa sina elever fyrtio minuter i veckan, 30 stycken på en gång. Under den tiden skall de få in eftersläntare, skapa ro och ordning och undervisa.
Hur och när skall de få tid att hindra mobbing? De vet inte om att det förekommer mobbing! Hur skulle de någonsin kunna veta det? De träffat aldrig en enskild elev mer än högst några sekunder per vecka.
Det är hög tid att lärare, elever och föräldrar tar över makten totalt! Så och endast så får vi till stånd det samarbete och den närhet som ger trivsel och effektivitet i skolarbetet.
Varenda bypolitiker, varenda områdeschef, varenda skolchef, varenda rektor och studierektor måste bort ur skolan! NU!!!
Varje skola skall ägas och ledas av en liten grupp lärare (2-5) och en liten grupp elever (16 – 40) samt deras vårdnadshavare. I den lilla gruppen finns garantin för samarbete som utesluter mobbing i skolan och ger starkt stöd för skarpa aktioner mot mobbing utanför skolan. Gruppen arbetar samman varje dag under många timmar.