Stod i klassrummet idag för första gången på… mycket länge. Var nervös. Litet som Alfons fröken. Fast mycket mer ändå, tror jag. Ringrostig. Staplade orden och meningarna på varandra. Försökte på ett spännande sätt (!!!)berätta om kursplanen och ämnet. Försökte få kontakt med de där 30 okända ansiktena som tittade på mig från bänkraderna. Och mitt i harangen av mina egna ord, kom det:

– Hur gammaläru och kommer du från Sverige ellerinte?

Jag kom liksom av mig. Halkade ur spår.

Och sedan översköljdes jag av den där välkända, underbara känslan av hur det är att stå där tillsammans med 30 nyfikna, glada, spralliga ungdomar med tankar som flyger kors och tvärs. Och som kan ta en på sängen med sina frågor.

YES!

Så här klokt och fint skriver mina elever och jag har lärt mig så mycket idag:

 "Favoritcitat: 'Du kanske är en person till världen, men till en person är du hela världen.' Gabriel Garcia Marquez."

" Min syster kan lika många språk som jag och därför har jag alltid någon att prata med. Genom kommunikation blir man ju självklart duktigare!!"

"Det här året förväntar jag mig svårare texter med nya ord. På mitt hemspråk brukar man säga att språket är som ett hav, hur mycket man dyker så hittar man aldrig botten!

"Andra i klassen förefaller alltid vara bättre än jag, vilket visas genom hur flytande de pratar, hur mycket och fascinerande de får ut blommiga ord… Det som avskiljer mig är språkkänslan."

"Jag vill lära mig att skriva texter på djupet!"

"Jag förväntar mig att bli bättre och att du gör ditt bästa för mig vilket du gör."

Fröken lovar att försöka…