”Resultatet pÃ¥ de nationella proven i skolan är rena lotteriet” skriver DN  idag och vidare: ”Vissa elever fÃ¥r glädjebetyg medan andra drabbas av en ’sträng’ rättning” och givetvis uttalar sig utbildningsminister Jan Björklund med ord som ”bedrövligt” och att han inte är förvÃ¥nad att det förekommer ”fel” i lärarnas ”rättning” men förfasar sig över att det sker i en sÃ¥dan omfattning.
Till att börja med herr utbildningsminister vill bara korregera dig en smula pÃ¥ en för dig ack sÃ¥ ointressant punkt men den är grundläggande för mig som lärare: Vi lärare rättar inte längre nÃ¥gra nationella prov – vi bedömer dem!  Har man inte förstÃ¥tt det sÃ¥ är det svÃ¥rt att diskutera frÃ¥gor som denna över huvud taget. Det är nämligen fullkomligt omöjligt att ”rätta” olika typer av kunskapskvaliteter (”eleven har välformulat…”, ”…med stilistisk säkerhet”, ”eleven förmedlar upplevelser istället för radar händelser” osv.) eftersom dessa kan ha lika mÃ¥nga ”svar” som det finns elever. Här handlar det om samsyn vad gäller kvaliteterna – snarare än samma typ av rättning.
Nationella provet i svenska är enligt min uppfattning ett mycket bra mÃ¥tt pÃ¥ hur väl eleverna klarat de flesta av kritierierna i ämnet. Eleverna fÃ¥r läsa en mängd olika texter i ett häfte – allt frÃ¥n textutdrag frÃ¥n romaner till tidningsartiklar och krönikor inom ett givet tema. De fÃ¥r ocksÃ¥ fundera kring häftets olika bilder och illustrationer. Sedan fÃ¥r de under fyra och en halv timme, skriva en egen text – allt frÃ¥n informativa artiklar till debattinlägg och dÃ¥ ingÃ¥r även att korrekt hänvisa till källorna i texthäftet och göra rättvisande referat. Det är dessa elevtexter vi lärare sedan har i uppdrag att bedöma.
Självklart är det sÃ¥ att jag 35-Ã¥riga Filippa Mannerheim, med journalistisk bakgrund bedömer dessa texter pÃ¥ annat sätt än 61-Ã¥riga svensklärare Eva-Maj Linderskog i Skara. Jag säger inte att en av oss har rätt. Men att vi inte har nÃ¥gon som helst samsyn i exempelvis vad som är ett ”effektfullt sprÃ¥k” eller hur väl eleven är ”förtrogen med textformen” är väl inte nÃ¥got märkligt. Att tro att vi, endast genom att läsa kritierna, kommer att bedöma pÃ¥ samma sätt är att vara helt blind för hur människan fungerar.
SÃ¥ istället för att konstruera om proven och förenkla provfrÃ¥gorna som Skolverket nu har pÃ¥ förslag (förenklingar leder faktiskt nästan alltid till förkantig ytlighet, precis som utbildningsministern sÃ¥ klokt hävdar) sÃ¥ föreslÃ¥r jag att vi lärare ges möjligheten till likvärdighet. Istället för att ”förenkla”, snäva ned, skapa striktare mallar, kanske det vore läge att satsa en smula pÃ¥ att kvalitetssäkra bedömningen!
Jag är inte ensam i världen om att med trötta ögon efter en hel dags arbete sitta med 32 lÃ¥nga NP-texter en sen fredagskväll och slita mitt hÃ¥r i förtvivlan. FÃ¥ är de skolor som ger sina lärare TID för bedömning av nationella prov. NÃ¥got sÃ¥ självklart egentligen! Istället skall vi försöka bedöma kvaliteten pÃ¥ sprÃ¥k och innehÃ¥ll litet sÃ¥där pÃ¥ en halvtimme här och var mellan lektioner och konferenser. Jag har faktiskt sett ett antal lärare som i smyg sitter pÃ¥ storkonferenserna med provbunten i knät och febrilt försöker beta av proven sÃ¥ gott det nu gÃ¥r. I ärlighetens namn har jag själv vid hela tvÃ¥ tillfällen sjukskrivit mig för att alls hinna med – hemskt men sant!
Nog vore det väl ändå vara självklart att alla lärare som har nationella prov borde få minst två dagars lektionsfritt för bedömning, för samtal och diskussion med ämneskollegorna på skolan? DET skulle sannolikt höja likvärdigheten i alla fall ett snäpp.
Vore jag rektor skulle jag dessutom ögona böj skapa fungerande sammarbetsformer för bedömning av nationella prov. Varför inte i samarbete med en annan gymnasieskola? Varför inte en heldag varje termin där man tillsammans med tio andra ämneskollegor kunde få ta ställning till en bunt elevtexter av skiftande kvalitet utifrån kriterierna på nationella provet. Snacka om att det skulle bli givande diskussioner mellan mig och Eva-Maj. Och vilken fantastisk start på en mer likvärdig bedömning.
Det finns liksom inga genvägar. Vill vi ha kvalitet måste vi satsa tid och resurser. Är vi inte beredda att göra det, så föreslår jag kryssfrågeprov som alternativ. De skulle i och för sig inte säga så mycket om elevernas kunskaper och färdigheter. Men proven skulle vara vansinnigt lätträttade och inte avvika särskilt mycket från varandra!
Om det är det som är det allra viktigaste i provkråksången.
Frågan är vad vi väljer!
Filippa Mannerheim
22 april, 2010 - 09:26
Just det! Lätträttade prov i svenska språket skulle sannolikt inte leda till någon kunskapsutveckling alls hos eleverna. Iallafall inte av sådana kunskaper som vi är intresserade av att hjälpa dem till.
Jag har just kontrollrättat nÃ¥gra av de där nationella proven Ã¥t Skolinspektionen. Det var fasligt lätt i jämförelse med hur det brukar vara i verkligheten! Jag behövde ju ”bara” bedöma texten, med alla de tolkningar av kriterierna som krävs och av vilka du nämner nÃ¥gra. Däremot behövde jag inte fundera pÃ¥ hur elevens utveckling skulle främjas i fortsättningen och vilka kommentarer han/hon kunde vara betjänt av i det här läget. (Vilket jag tycker är en förutsättning för att överhuvudtaget genomföra NP. De mÃ¥ste ju GE nÃ¥got till eleven ocksÃ¥, om de ska ha nÃ¥got existensberättigande.) Jag behövde heller inte anstränga mig för att inte pÃ¥verkas ajämförelser med hur den här eleven brukar skriva. Dessutom rättade jag i lugn och ro, utan minsta press.
22 april, 2010 - 10:59
Elisabeth! Det lÃ¥ter helt underbart! 🙂 Och du har sÃ¥ rätt – feedback är enligt min Ã¥sikt sÃ¥ oerhört viktigt. När jag började pÃ¥ min skola blev jag helt chockad över att sÃ¥ mÃ¥nga lärare fortfarande ”rättade” uppsatser – alltsÃ¥ satte ur bockar och rättningsmarkörer. Inte en enda kommentar, inte en enda synpunkt om innehÃ¥ll och form. Hemskt! (SÃ¥ sÃ¥g det i och för sig ut när jag gick i skolan men tack och lov tänker vi annorlunda idag.)
Men en sådan kvalitativ bedömning är det svårt att få tid med! Oerhört tråkigt. Mest för eleverna som faktiskt har rätt till den.
Så kanske tvingas man sjukskriva sig i år igen (NP i SVA i morgon!!!) för att inte bryta mot sin egen övertygelse om att eleven behöver mer än några hastigt nedplitade rättningsmarkörer i texten..
23 april, 2010 - 12:35
Ehrmm! NP i SvA? Är du lärare?
23 april, 2010 - 01:03
Ursäkta Maj-Lis men vad är det du vill säga med din kommentar? Den pÃ¥minner litet grand om när jag började som lärare som 27-Ã¥ring, var helt ny pÃ¥ skolan och blev tillrättavisad av en av tantlärarna i svenska: ”Ehrmm…Flicka lilla, det heter inte SVENSKAlärare, det heter SVENSKlärare!!!
Eller sÃ¥ kan man tänka som Fredrik Lindström: (nÃ¥got som jag själv brukar ha som motto pÃ¥ mina lektioner) Om du begriper vad som menas har budskapet gÃ¥tt fram! Men du kanske inte begrep och dÃ¥ förklarar jag sÃ¥ hjärtans gärna – det jag, med min snabbt ihopplitade kommentar, menade var att jag skulle genomföra nationella provet med mina svenska som andrasprÃ¥kslever! Fast det var inte riktigt det som blogginlägget handlade om som du vet…
Och pÃ¥ din frÃ¥ga: jodÃ¥ – oroa dig inte! Jag har ett stiligt intyg frÃ¥n lärarhögskolan med stämplar och allt! 🙂 Tack och lov har jag även andra universitetspoäng, bland annat i journalistik! Duger det?
3 maj, 2010 - 04:41
[…] för bussiga eller vad vi nu kan beskyllas för – bedömning är inte en lätt sak! Läs hela inlägget här! Postat i Betyg och bedömning, Citat, Janis, Skola. Taggar: Dagens skola, Filippa Mannheimer, […]
11 maj, 2010 - 08:59
http://blogg.aftonbladet.se/frekar06/2010/04/nationella-prov-ett-fiasko
Detta skrev jag också om på min blogg. Skolinspektionen har äntligen gett mig som kritiker av de nationella proven stöd för min åsikt. De uppfyller inte sitt mest grundläggande syfte, nämligen att hjälpa lärare att göra en likvärdig bedömning, så vad ska vi ha dom till?
/Frekar06
11 maj, 2010 - 10:15
Tycker i och för sig själv att nationella provet (i svenska för min del) är det absolut bästa bedömningsunderlag jag har under elevernas hela tid på gymnasiet. Det är enda gången jag har möjlighet att samla mina elever under FEM timmar och be dem skriva en lång och redogörande text, uttrycka och motivera sina åsikter, argumentera för dem, reflektera, tänka efter, gå ut och bita i ett äpple för att andas litet, hänvisa till källor och även ha tid att bearbeta sin text några gånger. Alltså precis så där som jag själv jobbar som journalist.
Vanligtvis tillåter mitt snäva schema endast EN timme svenska i veckan x 2 tillfällen för att göra en liknande examinationsuppgift. (Vilket givetvis gör att jag måste snuttifiera undervisningen, skicka med dem uppgiften hem vilket i sin tur resulterar i att de snor grejjer från nätet som jag sedan måste googla fram och besviket konfrontera dem med.)
Dessutom tycker jag att provet testar dem på majoriteten av kritierierna.
Så jag är stormnöjd med själva provet, uppgiften, bedömningsmatriser, exempeltexter och allt. Dock är jag inte alls nöjd med förutsättningarna eftersom många av oss inte får tid till diskussion och byten av prov! Och hur likvärdigt blir det då?
12 maj, 2010 - 08:23
Jo, förutsättningarna inför de nationella proven är ett problem och ett av huvudskälen till varför jag inte gillar dom. Vi borde inte bara ha tid att diskutera proven mellan lärare. Man borde också ha tid att diskutera proven med eleverna. Det är nog minst lika viktigt som att man i lärarlaget diskuterar igenom proven. Ett problem här är dock sekretessen kring proven som är mycket besvärande. Jag har inga problem med att man före ett prov har sekretess på det, men efteråt när hela landet skrivit det så förstår jag inte varför vi ska ha sekretess.
Jag är tacksam för att jag slipper de nationella proven i Samhälle och Religion som är mina ämnen. Å andra sidan kan man ju se det som att jag som lärare då måste sätta ihop någon form av slutprov eller hemtentamen (som jag föredrar) på kursen. /Frekar06
16 maj, 2010 - 09:31
[…] ♦ Jag är ett stort fan av Filippa Mannerheims krönikor. Med vass penna tycker hon till om olika skolfrÃ¥gor och lyckas alltid slÃ¥ huvudet pÃ¥ spiken – denna gÃ¥ng om bedömning av de nationella proven. […]