Ur stora skurhinkar hälldes den gula, klumpiga sörjan ned i kantinerna framför oss elever. Det skvätte ljummen vätska upp på oss där vi stod.

-Ärtsoppa! Det är ääääärtsoppa! skrek mattanten. Hon hade som regel att alltid hojta ut vad det var som serverades på menyn. Kanske för att vi skolbarn inte skulle leva i ovisshet om detta viktiga. Det kunde ju nästan föreställa vad som helst och smaken avslöjade verkligen ingenting.

"Hänt i veckan" hade vi varje fredag. Vi elever kallade det "Året runt" vilket faktiskt inte var helt fel då chefen (manlig såklart) för skolbespisningen något år senare åkte dit för att ha förskingrat flera hundra tusen genom åren. Han hade köpt in, låtit tillaga och serverat mat med utgånget datum. Och lagt extrapengarna på ett vrålåk och ett flådit hus, enligt ryktena. Nåja, han fick ju skaka galler sedan, vad jag förstår. Men jag kan fortfarande få kväljningar när jag tänker på vad som egentligen grodde i de där köttfärsbiffarna som smakade gammalt gummi. 

Hans kriminella beteende förklarar dock inte varför Sveriges skolmat idag, 20 år senare, är så undermålig, både ur smak- och näringssynpunkt. Eleverna klagar sig blåa i ansiktet och de med bäst veckopeng köper sig pizza och kebab istället.  

Bra att någon tar tag i det. Äntligen. God mat behöver sannerligen inte vara speciellt dyr. (Bra vore även om någon tog tag i friskolornas avsaknad av matbespisningar när man ändå är i farten.)

Roligt att Sveriges svar på Jamie Oliver tydligen är Bert Karlsson. Litet plufsmulliga är de visserligen båda två, men den som såg Bert Karlssons galna matvanor i Du är vad du äter torde bli förvånad över hans plötsliga ilska över bristen på vitaminer i skolmaten.

Bert – det finns knappast några näringsämnen i gräddbakelser och stekt fläsk heller, vad jag vet!

Det här blir en given tittarsuccé. Bert Karlsson brukar vara suverän i all sin buffliga folklighet. Spännande!