Vem är rädd för Virginia Wolf?

Publicerad 20 februari, 2010

Två av mina idoler i historie- och litteratursammanhang skriver en oerhört viktig debattartikel om historieämnets manliga karaktär idag i DN. Hoppas rapporten skapar debatt så att våra politiker kan fundera litet på vad som sker när tjejerna i våra klasssrum uppmanas att läsa och innantillplugga vilka vapen en viss typ av armé använde sig av vid krigsföring men inte ser skymten av några kvinnor överhuvudtaget i samma läromedel. 4 % av Alla tiders historia – en av de mest populära historiska läromedlen – handlar om kvinnor. Verkligen alla tiders!

Själv gjorde jag som examensarbete, en närstudie av hur läroböcker i litteraturhistoria såg ut vad gällde manliga/kvinnliga författare. Ett resultat som jag för två år sedan presenterade på svensklärarbloggen och som genererade i 58 kommentarer. Spännade i synnerhet som jag nu själv skriver läromedel för Bonniers.

Nedan följer den bearbetade versionen av studien som man kan läsa i sin helhet här.

Läs och tyck gärna till!

Skolboken styr i hög grad lärarens undervisning och konkretiserar de direktiv och riktlinjer våra politiker genom läroplanen satt upp för skolans verksamhet. Därför är det allvarligt att kvinnliga författare, trots det tydliga jämställdhetsperspektivet i styrdokumenten, får betydligt mindre utrymme än manliga i våra läroböcker i litteraturhistoria.

Ett stående argument då man diskuterar litteratururvalet ur ett genusperspektiv, är att skönlitteraturen länge varit en männens värld; kvinnor har de facto inte haft samma möjligheter att bli uppmärksammade för sitt skapande, vilket givetvis måste avspeglas i läroböckerna.

Det är i och för sig riktigt. Men givet att kvinnliga författare är vanligare idag än förr, borde författarskapen och utrymmet i läroböckerna rimligtvis vara mer jämnt fördelat mellan könen i de kapitel där den moderna litteraturhistorien presenteras.

Men så är det inte.

I läroboken Den levande litteraturen står männen för hela 84 procent av alla författare som presenteras från första världskrigets dagar och fram till idag och de får disponera över 80 procent av sidorna. Jämför man det med författarskapen under antiken fram till romantiken, ser man att siffrorna inte korrigerats nämnvärt. I läroboken Tidevarv är fördelningen fortfarande 70 mot 30 procent till männens fördel och sidoutrymmet 65 mot 35 procent. Jämvikten är störst i Svenska timmar. Av de moderna författare som behandlas är nästan 40 procent kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är knappt en tredjedel av sidorna.

Med andra ord reproduceras den manliga, litterära kanon, till stor del genom läromedlen och den lärare som begränsar sig till de aktuella böckerna, kommer alltså att misslyckas med att arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål. Och vad säger det oss när en läroboksförfattare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Hur går resonemanget bakom en sådan prioritering?

”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” kan vi läsa i Läroplanen. Risken är dock stor att läsning av skönlitteratur i skolan snarare bidrar till att marginalisera flickorna och ger dem bilden av att de är mindre synliga än pojkar. Frånvaron av kvinnliga författare drabbar flickornas möjlighet till identifiering men påverkar naturligtvis också den bild pojkarna får av manligt och kvinnligt.

En annan aspekt att av detta är de olika ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, som exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i Den levande litteraturen. I detta avsnitt finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.

I löptexten förklaras att kvinnorna under denna tid ”träder fram” med ”sina egna erfarenheter och perspektiv”. Tretton kvinnliga författarskap behandlas från första världskriget och fram till våra dagar. De manliga författarna under samma period är 68 till antalet. Av de tretton kvinnliga författarna, tas mer än hälften upp under den avvikande rubriken ”Kvinnovärldar”. Däremot har varken antalet kvinnliga författare eller utrymmet för dem ökat. Läroboken har med andra ord pliktskyldigast reviderats enligt politiska mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat. I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.)

I Tidevarv och i viss mån även Svenska timmar har man löst det hela på annat sätt, nämligen genom att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel” och riskera att läroboken i sig framhåller och markerar ett kvinnligt utanförskap.

Läromedlen i ämnet svenska skall inte ses som några undantag i skolans värld. De undersökningar som gjorts visar entydigt på att undervisningsmaterial i allmänhet ofta utgår från en traditionell syn, där män skriver om män för män och kvinnorna skuffas ut i samhällets periferi.

Men givetvis är det inte så att det enbart är kvantitet som garanterar en genusmedveten undervisning. Med all sannolikhet handlar det mer om sättet att arbeta, de frågor vi lärare ställer, de diskussioner vi för, det förhållningssätt vi själva har i frågor som rör könsroller och sist men inte minst hur stort svängrum vi väljer att ge flickor respektive pojkar i våra klassrum. Det är dock svårt att komma ifrån att kurslitteraturen indirekt tenderar att ge eleverna uppfattningen att män har en självskriven rätt till mer utrymme. Precis som de undersökningar som visar att lärare och elever omedvetet ger pojkarna mer tid och uppmärksamhet i klassrumsdiskussioner.

Och vad gäller fördelningen av antal författarskap och utrymmet i våra läromedel är det hela relativt lätt åtgärdat. Om man som läroboksförfattare väljer att ta det på allvar.

Filippa Mannerheim som läser gärna både Virginia Woolf och Göran Tunström med sina B-kursstuderande (men helst inte Ulf Lundell.)

4 kommentarer till “Vem är rädd för Virginia Wolf?”

  1. Idéhistoriens könsorgan « trollhare

    […] bloggat: Dagens skola. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, genusperspektiv, historia, skolan, […]

  2. Magnus J

    På slutet inflikar du att du helst inte läser Ulf Lundell. Det har du såklart din fulla rätt att inte göra. Men om det är av den anledningen som du ifrågasätter hans medverkan i läroböckerna, så riskerar vi att hamna ganska snett va?
    Jag tycker att det är märkligt att Ulf Lundells sångtexter får breda ut sig över två sidor i en lärbok om litteratur. Rimligtvis borde Ulf Lundell – i första hand – uppmärksammas som författare i en lärobok om litteratur. Självklart kan man inte helt förbise det breda genomslag som hans sångtexter haft, men tonvikten borde såklart hamna på romanerna. I boken ”Litteraturens historia i Sverige” nämns titeln på tre romaner och sången Öppna landskap. Om romanen ”Jack” står följande att läsa:” Jargongen var tidstypisk, stämningarna av det slag som brukar förknippas med ett generationsdokument.” Man vill inte kalla den för en generationsroman; man sträcker sig så långt som att påstå att romanen ändå besitter något av det som man brukar förknippa med ett generationsdokument.
    I ”Den svenska litteraturen” hamnar det mesta av fokuset på Ulf Lundell som rocklyriker samt romanen ”Jack” som försäljningsfenomen. Någon analys kring bokens eventuella kvaliteter finns inte.

    Kanske bör man även genomlysa litteraturen ur ett klass-perspektiv, så att fler dimensioner blir synliga.

  3. Janne

    Historia på engelska heter ju som bekant HIStory. Hörde detta torra akademiska skämt första gången på en föreläsning med historikern och adjunkten Bengt Liljegren. Men skämtet säger ju en hel del vilka som har skrivit och för vilka. Idel män. Detta gäller ju inte bara litterturen och historieskrivningen utan egentligen alla vrår i samhället.

  4. Idéhistoriens könsorgan » Trollhare

    […] bloggat: Dagens skola. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, genusperspektiv, historia, skolan, […]

Kommentera

*

Copyright © DagensSkola.