Jag är väldigt intresserad av höra vilka andra sätt “man” kan bli lärare än att läsa de ämnen “man” ska undervisa och därefter läsa ett antal poäng i metodik, pedagogik och didaktik. Lägg dessutom till ett antal år för att bli varm i kläderna.

Vem som helst kan gå bredvid, öppna klassrumsdörren och säga vilka sidor i läroboken eleverna ska läsa. För den formen av pedagogik krävs inte mer än nio år i svensk grundskola.

Men vill man ha engagerade och kompetenta lärare så gäller 4-5 år av ämnesstudier och pedagogiska kurser. Hur och i vilken ordning den blivande läraren gör det saknar väl betydelse men att han/hon gör det är desto viktigare.

Att Bolongaprocessen ändrat på förutsättningarna kring yrkesutbildningen Civilingenjör och skapat något som är internationellt gångbart har inte dugg med att göra med den sedan 180 år validerade utbildningen på Tekniska Högskolor i kontrast till den militära utbildningen.

Utan historien förstår man inte framtiden. Inlägget speglar just det.

Jag fundera över varför Indien satsar så hårt att få fram Civilingenjörer inom datateknologi medan Sverige tror att kulturarbetare inom journalistik eller andra media ska skapa Sveriges framtid. Detta leder bara till ett gigantiskt svek mot kommande genarationer när det går hundra på dussinet inom denna samhällssektion.

Vad vi behöver är fler unga som väljer de tekniska yrkena och fan trot om dagens lärare kan skapa det intresset eftersom de inte i flertalet har den insikt som behövs för att slussa barnen åt det hållet.

Nej duktig pedagog – en som går bredvid – kan man bli på många sätt. Inte minst genom livserfarenhet.

Ett mycket större problem på många skolor är de totalt inkompetenta och olämpliga lärare som år efter år tillåts förpesta tillvaron för elever och kollegor. De har alla formella behörigheter men har inte fattat mycket av allt det de förväntat lära sig.
Hur gör du med dom Björklund?

Jag har under mina tio yrkesverksamma år stött på personer som är utmärkta lärare trots att de saknar formell examen och likaledes har jag mött de som har examen som kanske ska göra något annat. Så är det väl med alla yrken med eller utan krav på examen! Men min erfarenhet säger också att en person med examen till 95 procents säkerhet står betydligt bättre rustad inför det kommande uppdraget än en person som halkat in i yrket.

Jag antar att detta även gäller ingenjörsvärlden. Varför skulle samhället annars betala enorma summor för dessa utbildningar om de inte gav någon utdelning? Men det är kanske dags att börja syna dessa utbildningar med tanke på att Sverige tappar mark inom denna “verklighet”.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Civilingenj%C3%B6r

Ingenjörsyrkena är inga legitimationsyrken, som tex vårdyrkerna. Dvs ens yrkestillstånd kan inte dras tillbaka, än hur mycket man klantar sig. Men det var inte alls det vi ska diskutera.

Jag håller med Filippa om att det är märkligt att skolan utmålas som det ställe där det bara är människor med examen som det finns plats för. Det är väldigt bra att denna fråga lyfts!

Istället vill jag peka på ingenjörsvärlden där det ändå är kompetensen som är det viktiga. Jag har själv haft flera obehöriga lärare som jag har tyckt varit mycket bra och pedagogiska.

Killfrökens inlägg var bra tycker jag. På universitetet förekommer det ofta externa föreläsare med god inblick i “verkligheten”. Kanske det skulle ha varit för medialäraren Janne, som har tillgång till båda världarna?

Gott slut på nya året!

Sedan kan vissa yrken ha krav på certifiering eller behörighet. Det kommer då ovanpå den yrkestitel man har.

Nog om det.

Generellt är det viktigt att skolan har en koppling till världen utanför skolväggarna. Man undra i sitt stilla sinne hur skolan lever upp till läroplanens krav i huvudmoment “Skolan och omvärlden”.

I en värld där utvecklingen går med expressfart är det viktigt att skolan hela tiden har en dialog med näringsliv och offentlig verksamhet.

Ta bara det bedrövliga moraset med IT i skolan. Där är det rena stenåldern i förhållande till omvälden. Tillämpningskunskaper hade en gång i världen, när jag själv blev civilingenjör, en halveringstid på 10 – 20 år. Idag är den nere på 2 – 4 år.

Så all kunskap, utom matematik, svenska och engelska, är färskvara som ständigt måste återerövras. Det som populär kallas för livslångt lärande. Ett memento lärare måste var medvetna om i det pedagogiska uppdraget.

Visst har du rätt i att den svenska skolan måste bli bättre på att använda den riktiga världen som undervisningsarena. Men det är knappast genom att låta kreti och pleti ägna sig åt skolans myndighetsutövande. Om obehöriga (men kompetenta) lärare ska få vara kvar i skolan bygger det på att de får tydliga uppdrag. Läraren du beskriver kan ju faktiskt bidra med rykande färska inblickar ur arbetslivet utan att vara kursledare eller att sätta betyg, eller hur?

Vad gäller civilare så är det väl ändå en yrkesexamen och för att kalla sig civilingenjör eller civilekonom så måste du väl kunna visa ett examnesintyg vid begäran. Sen vet även jag att finns många som kanske blev erbjudna ett arbete innan de tog examen och har lite restpoäng som släpar. Men det är väl ändå en viss skillnad att sakna 10-20 poäng än 180-200, eller hur? Dessutom kan jag ju undra vad som hindrar dem att plocka restpoängen. Lättja?

Likaså många ekonomer arbetar utan yrkesexamen, även om tex revision kräver detta.

Att jämföra med truckförare tycker jag är absurt, då truckkort utfärdas efter ca 3 dagars utbildning.

Vänligen
Anders