Kommentarer till ”Hej klassen! Jag heter Monica, det betyder seriemördare på ungerska…”

Av: La caja

La caja — Wed, 04 Nov 2009 16:24:03 +0000

Väldigt vettigt inlägg. Jag tror inte att det är någon slump att vi just nu lägger så extremt mycket energi på oss själva som någon sorts varumärke. Vi lever i en tid när allt blir mer och mer varufierat och det gäller att hela tiden göra sig själv mer attraktiv på en marknad av individer. Men jag tror nog ,precis om några av de andra, att det gäller att vara uppriktig med vem man är utan att dra fram sina dåliga sidor.
Jag är sjukt nervös för att börja lärarvicka men jag VILL också. Det känns bra.

Av: Jennie

Jennie — Thu, 23 Oct 2008 20:45:53 +0000

Jag tycker det där mer seriemördare är superbra! Om det stämmer. Det hade jag köpt och gillat när jag gick i gymnasiet för 5 år sedan i alla fall

Av: Monica (metabolism)

Monica (metabolism) — Tue, 21 Oct 2008 20:39:03 +0000

Jag har hört (men inte blivit utsatt för det själv) att man på fester kan bli tvingad att skriva upp något unikt man varit med om. Alla får en namnlapp och så skriver man det där unika under namnet och sen är det ingen som glömmer att man heter Monica och misslyckades med en bromsning i skidskolan så att man åkte OVANPÅ de andras skidor när de ställt sig på rad i skidbacken.

Men på ett sätt är det ju lite hälsosamt att tänka lite anti-jante och dra fram något som man vill att andra ska veta om en eller något man är stolt över. Eller bara visa att det är okej att göra pinsamma grejer, för att det alltid blir roligt sen.

Av: Janne

Janne — Tue, 14 Oct 2008 18:44:43 +0000

Tips till alla blivande lärare och lärarvikarier! Läs Joakim Pirinens serieklassiker från 1985 Socker-Conny. Conny vet hur man gör bestående intryck på luttrade tonåringar.

Av: Jon

Jon — Mon, 13 Oct 2008 22:42:11 +0000

Ett väldigt intressant ämne! Ett första intryck är alltid viktigt, oavsett vilken situation det gäller. Att kunna introducera sig själv inför en ny grupp människor är alltid problematiskt och alltid lika viktigt om man ska jobba med och leda de människor man introducerar sig för. Kanske något som lärarutbildningen skulle lägga än mer vikt på?!

Av: Kettil

Kettil — Sun, 12 Oct 2008 22:20:25 +0000

Ja, alla lever vi i säljtankandets värld och den viktigaste produkten är förstås din egen person. Det är svårt för skolan att gå emot den strömmen och värna värden som torr saklighet, noggrannhet och hårt arbete. “Berör” man inte med sin person, som Idoljuryn säger, så går inte budskapet fram lika effektivt. Det är för jävligt detta att folk inte kan ägna sig åt saken om de inte först “köpt” kommunikatören,

Var och en får nog försöka hitta sitt sätt att nå fram, Går det inte med någon skrytsam historia om tidigare bedrifter får man väl helt enkelt försöka med litet charm, alternativt profilera sig som strängast och hårdast i stan och fullända teaching-by-fear-metoden.

Av: Filippa

Filippa — Sun, 12 Oct 2008 22:14:53 +0000

Monica! Klockrent krönika! Underbart rolig (och tänkvärd!!!) text! Har själv funderat mycket på det där inför mötet med en ny klass:

“Första intrycket är sååå viktigt. Hur sjutton ska jag presentera mig i morgon? Vad är det häftigaste jag gjort i mitt liv??? Åkt till Paris på studieresa. Herre Gud, vad nördigt! Kanske kan jag skarva litet och låtsas att jag hoppat bungyjump..? Fast nej, ändå. Ljuger jättedåligt. Och bungyjump är ju jätteläskigt. Jag får nog bli den där tråkiga läraren som har ett barn, en man och älskar böcker och sedan bara skriver upp namn och lärarrumsnummer på tavlan och sätter igång med Strindberg. Ingen show här inte!”

Det är lustigt egentligen. Litet som att vi tävlar med humoristiska TV-såpor och ståuppkomiker. Och där har vi nog ingen chans om jag ska vara ärlig.

Du beskriver problemet så himla bra! Många gapskratt och hög igenkänningsfaktor här hemma när vi läste texten. KUL!

Bernur – afrikansk dans är kanske ingen dum idé. Kanske skulle jag testa det nästa gång. Fast kanske inte vid första mötet, ändå, när jag tänker efter…

Av: bernur

bernur — Thu, 09 Oct 2008 10:14:02 +0000

Bra skrivet! Det är intressant med det där “var dig själv”, vad är det för något? Nog är det ändå så att jag som lärare har en viss persona/en roll, det är klart att jag måste dämpa vissa karaktärsdrag och framhäva vissa andra, annars skulle det inte bli bra.
Och så det där kravet att man ska vara “intressant”: visst har man ett försprång om man har en historia, men vad det handlar om är ändå att skapa en god relation i klassrummet, och då krävs vissa kompromisser och uppoffringar. I måndags dansade jag afrikansk dans med mina elever: hade jag inte gjort det skulle det nog ha blivit svårt att ge dem den djävulska läxa som väntade två dagar senare (ändå fanns ingen baktanke där, utan det var i efterhand som jag kom på att det var nog bra att jag dansade).