Dåliga chefer och bra. Ja, det handlade ju min senaste krönika i Skolvärlden om. Ett ämne som, trots att vi lever på 2000-talet, verkar superaktuellt när man läser om alla de personer som på olika sätt känner sig illa behandlade av sina chefer.
Gina Eklund bloggade på jobbet och fick sparken av sin chef på Compro Media i Stockholm. Hon blev inkallad en dag med de humana orden: – Säg upp dig, eller du får sparken!
Detta är inte ett exempel på ett väl fungerande ledarskap och en sund arbetsplats där man värnar om sina anställda, om man nu ska vara övertydlig. Med andra ord verkar det faktiskt finnas goda skäl till att Gina Eklund i sin blogg (anonymt givetvis) benämner sin chef "Knaschefen".
Nu vet vi ju inte om Gina Eklund hade gjort andra hemska ting (förutom det vidriga bloggandet!!!) som skadat företaget så illa att de inte såg någon annan utväg än att ge henne kicken. Men det spelar ingen roll. På en bra arbetsplats finns det något grundläggande som heter "kommunikation" och "dialog" och det innefattar inte att plötsligt en dag bli nedkallad till chefen för en reprimand eller ett avsked. Det innefattar heller inte att chefen triumferat svarar media att han "med glädje" ser fram emot att möta sin forna och numera uppsagda arbetstagare i Arbetsdomstolen.
Erik Bergdorf behöver gå en ledarskapskurs. Eller två. Och han är tyvärr inte ensam.
En väninna till mig hade en mellanchef som skriftligen plitade ned att han ansåg att hon hade psykiska problem och behövde vård. Henne veterligen var han varken psykolog eller terapeut. Detta dokument cirkulerade sedan på arbetsplatsen en tid och ingen visste var det var för typ av skrift, om den var offentligt eller inte eller vad den skulle användas till. Härskartekniker förstår de sig på, knascheferna!
Att blogga eller inte blogga på arbetstid..?
Tja, det är kanske inte riktigt frågan. Snarare borde vi fundera litet på hur eventuella problem hanteras på våra arbetsplatser.
Hur skulle din chef ta i problemet?
10 oktober, 2008 - 03:06
Har man alltför stora problem med chefer eller andra anställda kontaktar man fackföreningen. Nu var ju Gina inte med i en, men det är det mest konstruktiva sättet framför att ventilera sina känslor om chefer och arbetskollegor i en blogg. Jag kontaktade facket efter det att även jag blev utsatt för en mellanchef som skrev ned att jag led av svåra psykiska problem och sedan en övre mellanchef som sedan försökte få mina arbetskollegor att intyga att jag hade psykiska problem och behövde vård. Jag kontaktade facket och med hjälp av en fackadvokat fick jag skadestånd i form av full lönutbetalning för den tid jag hade kvar av tjänsten mot att jag aldrig behövde komma till jobbet igen. Hade jag bloggat om cheferna och mina arbetskollegor hade jag aldrig kunnat få det skadeståndet jag fick, eftersom det hade kunnat uppfattas som grovt illojalt mot arbetsplatsen att hänga ut dem på nätet. Det var bättre att samla på bevis mot att de baktalade och omtalade mig som svårt psykiskt sjuk, och sedan kontakta facket och be om hjälp.
10 oktober, 2008 - 04:20
Vilken erfarenhet du har, Tummelita! Låter i mina öron som att du gjorde fullkomligt rätt och jag håller med dig i sak. Kanske inte helt smart att sitta och blogga om sina dåliga chefer, hur anonym man försöker vara.
Dock är jag övertygad om att det hela slutat annorlunda i Gina Eklunds fall, om arbetsklimatet på hennes jobb varit annorlunda, om hennes chef varit annorlunda.
I min väninnas fall blev det en facklig frÃ¥ga av det hela. Tyvärr fick hon inte vidare värst med hjälp därifrÃ¥n. Det hela rann ut i sanden trots pÃ¥tryckningar frÃ¥n henne och hennes kollegor. Med resultatet att hennes kollegor ocksÃ¥ kände sig rädda och oroliga. Om chefen kunde göra sÃ¥ mot henne – vad kunde han inte göra mot dem?!
Skönt att det slutade “bra” i ditt fall! Tack för att du berättade om dina erfarenheter här pÃ¥ DagensSkola!