Samtidigt vill jag gärna tro att det är möjligt att konstruera uppgifter som tillåter mer “absolut” bedömning. Kanske genom att ge eleverna i uppgift att läsa, referera och recensera en viss bok, att låta dem läsa två fackböcker i samma ämne och be dem göra en skriftlig jämförelse, eller genom att tillsammans med något annat ämne (samhällskunskap, biologi etc) göra någon form av utredning/undersökning som sedan redovisas i en rapport som bedöms utifrån disposition, tydlighet och språklig korrekthet och språklig höjd. (Jo, det senare är en kvalitet, jag vet men jag ger dig som sagt rätt i att här krävs mer än bara “R/bock”).

Sedan tror jag att Lisa rimligen borde vara ett undantag – hon måste ha varit särdeles motiverad som orkade plugga in orden så hårt bokstav för bokstav, utan att förstå vad de betydde.
Jag tror annars att en testat hög ordförståelse (statistiskt) normalt sett korrelerar med goda språkliga färdigheter, men visst det har ju alltid gått att “plugga för tentan” i motsats till att “lära för livet”, och det finns ju inget förbud för eleverna mot att lura sig själva om de vill – oavsett betygssystem.

*) I de naturvetenskapliga ämnena tror jag det är lättare att konstruera tillämpningar som kräver en “helhetsanvändning” av de inpluggade teorierna.

På ett sätt håller jag med dig. I synnerhet när vi talar om låg-och mellanstadiet. “Du ska kunna gångertabellen, skriva en text på en sida osv”. Men inte ens där räcker endast den snäva kunskapen.

Problemet kvarstår dock: Som svensklärare på gymnasiet kan jag inte säga till mina elever att de som vill ha MVG i svenska ska läsa sju böcker/termin à 200 sidor, skriva fyra noveller och tre pm, fylla i fem blanketter om grammatik och göra sidorna 1-50 i boken. Det funkar inte så. Det handlar helt enkelt om HUR mina elever läser böckerna – HUR de analyserar dem, PÅ VILKEN NIVÅ de gör sin analys och HUR VÄL de behärskar ordkunskap, grammatik och skrivande TILLSAMMANS. Visst kan jag be dem läsa på 50 svåra ord och på ett läxförhör fråga efter betydelsen men det är ingen bra måttstock för kvalitet. Det säger egentligen ingenting, inte i mitt ämne i alla fall. Det är när eleverna själva skriver och ANVÄNDER orden, jag kan se hur väl de lyckas. Det är när eleverna stoppar in sina grammatiska kunskaper i sina texter som jag kan bedöma, utifrån en helhet, hur bra det går utifrån kriterierna. Och där måste vi just – bedöma!

Fast en del lärare gör dock som du förespråkar idag. Min man var lärare i engelska för några år sedan och tog över från läraren innan. Hon hade noggrant fyllt i kolumnerna hur många rätt eleverna haft på ordkunskapen: Pelle – 7/20. Lisa – 20/20. Lisa låg således på ett MVG. Att Lisa inte kunde tala engelska och inte förstod vad min man sa på lektionerna var tydligen en annan femma. Hon hade ju lyckats klara av den där detaljerade måttstocksmätningen du talar om…

Lagerheim säger det själv när han skriver: “Det är nämligen svårt att mäta kompetenser kvantitativt, de måste bedömas utifrån i förväg formulerade kvalitetsbeskrivningar, vilka uttrycks i kursplanerna.”
Han pekar här omedvetet på svårigheterna med den kontradiktion som ligger dold i begreppet att mäta “kvaliteter” kvantitativt.

Ett gammaldags och beprövat (och av Björklund föreslaget) sätt att mäta är istället att sätta upp hårda kunskapsmål (kunna tvåans tabell, kunna läsa enklare faktatexter, kunna afrikas länder och huvudstäder…) och sedan pröva eleverna mot dessa.

Problemet är att detta någon gång, av någon, defierats som fel, för att inte säga fult. Antagligen för att man i missriktad “snällhet” varit rädd för att peka ut de som inte nått upp till målen. Missriktad för att just dessa elever är de som är viktigast att se tidigt för att kunna ge stöd eller med Lagerheims ord utöva “resultatstyrning”.

Eftersom dock “mål” och “resultat” i många avseenden är synonyma så krävs man ånyo att målen/resultaten relateras till något (kvantitativa krav) för att man på något sätt (mer än godtyckligt) kunna bedöma om man nått fram eller inte – dvs “Lyckades man cykla hela banan”, “Springa hela rundan” eller “räkna hela gångertabellen”.

Du har så rätt att det är “svårt det här med mål”. Jag har nog missuppfattat budskapet i dina kommentarer, stort förlåt – ibland blir det snabbt och fel. (Sägas skall att så fort jag hör majorens namn så går jag igång. )

Lövet – kanske är det för att jag är trött men jag förstår verkligen inte vad du menar med att målstryrning och framför allt begreppet mål är problematiskt och varför du är orolig å dina barns vägnar? Förklara gärna litet mer direkt om du vill och kan.

Hela begreppet “mål” är ju ursprungligen hämtat från idrotten och där finns ju egentligen bara två betydelser: Har man fått in bollen (pucken) i nätet, eller har man sprungit (cyklat, kört) hela banan. Oavsett vilket så är “målen” här i hög grad kvantitativa* och “mätbara”.

När man överför bemärkelsen “mål” till andra tillämpningar, t ex skolan så krävs att man också överför dess underförstådda kvantitativa definition. Annars förändrar man betydelsen av ordet, och det är precis det som skett i skolan idag. Ett mål om “kunskapskvalitet” är varken möjligt att definiera eller kvantifiera och i och med det så är det innehållslöst – inget annat än ett buzzword.

*)Undantaget är bedömningssporter som konståkning, simhopp, backhoppning, gymnastik mm, men här talar man ju heller inte om “mål” i själva tävlingsmomentet.

Kunskapskvaliteter däremot, måste BEDÖMAS. Och där uppstår problemet. Man kan inte mäta hur kvalitativ en text är exempelvis. Till det duger ingen linjal.

Jag tror verkligen på en målrelaterad skola med betygskriterier som handlar om kunskapskvaliteter. Men då uppstår också problemet med likvärdigheten eftersom vi tydligen bedömer så olika, märkligt nog.

MIn lösning på detta är tid för ständiga och ingående diskussioner. Byten av nationella prov vid rättningar. Utbyte av uppgifter och lektionsplaneringar. Lärare sitter oftast för sig själva och arbetar vilket gör att vi skapar oss egna mallar när vi bedömer och rättar. Öppna upp! Skapa tid för en levande diskussion.

Men det kanske blir för dyrt? Kanske litet billigare att ändra kriterierna så att vi fortsättningsvis kan “mäta” kunskaperna med en och samma linjal. Frågan är bara vad det blir för kunskapssyn vi står för då…