Vill du vara med och utvekla en peddagogik som är helt obeprövad och bara väntar på ditt odelade angagemang? Vill du jobba nästan dygnet runt för att få ungarsom inte riktigt vill gå i skolan men ändå få en laptop att spela WOW på och gymkort, godkända i kärnämnena - då är Framtidsgymnasiet med rätt att ta ut en rejäl vinst rätt arbetsplats för dig!

Vi söker dig som briner för unndervisning, total unnderkastelse och har ett passionerat förhållande till lärande och peddagogik så som vi ser det enligt det schema vi lägger för dig med rspekt. Har du modet, kraften och passionen till att vara med och bygga upp en helt ny skola? Vill du skriva på ett avtal om att du aldrig avslöjar hur litet lärande du jobbar med och hur mycket du ändå jobbar?

Då kan det vara just dig vi söker.

Vi söker världens bästa lärare i svenska, engelska, franska, samhällskunskap, historia, naturvetenskap,Kemi, fysik,  idrott och hälsa, ledarskap, handledarps och divverse anat på 14%. Skit på de t om du har utbildning. Bara du vill vara i klassrummet si sådär åtta timmar om dan . Planering och rättning sköter du diskret på egen tid – det är ändå inte viktit.

Vi förvntar oss att du lever upp till alla styokument och att du fixar Skoinspektionens ´kontolle t. då kan du få en 20-dels lön av vad vi får.

Hör gärna av dig till framtidens skola om du tycker att det låter atraktiv.

På vår hemsida: frammmtidenskola.se kan du läsa mer om våra ideal.

Eleven, en ung 15-årig tjej-  ökänd av både lärarkåren som av skolledningen för att ha stora problem -hade ställt till problem under en redovsining. Hon hade gapat och skrikit, sprungit ut ur klassrummet och sedan kicksparkat på dörren för att få komma in igen. Min kollega hade då tagit in henne i ett angränsande studierum för att hon skulle lugna ned sig. Så blev det inte.

- Jag ska döda dig, din jävla kärring! hade eleven vrålat och tagit några steg mot min kollega som var fullkomligt övertygad om att hon skulle bli misshandlad. Det blev hon inte. Istället stack eleven därifrån medan min kollega chockat försökte samla sig för att gå in i klassen igen. Efter en mycket skakig och jobbig redovisning med resten av klassen blev det rektorssamtal. Ett mycket märkligt sådant.

-Kanske var hon upprörd över att ni skulle ha redovisning? föreslog rektorn. Kanske kände hon sig besviken över att hon inte förberett sig och så kom det ut på det här tråkiga sättet.

-Jo, kanske, sa min kollega upprört men man kan för Guds skull inte bete sig så här ändå. Det är ju ett helt oacceptabelt!

- Ja, absolut. Det är klart det är, sa rektorn. Vi ska naturligtvis tala med henne. Och ringa hem. Men du, Eva, kanske kan du ge mig instruktionerna till redovisningen hon missade så kan jag ge det till henne. Kanske kan hon får redovisa senare för dig?  Det kanske känns lättar för henne. Så att hon inte kommer efter så att säga… Det vore ju synd. Det är ju ingen dumskalle, den här tjejen.

Min kollega darrade på rösten när hon berättade sin historia. Hon var upprörd. Rädd för att gå in i klassen igen och möta tjejen med uppenbara aggressionsproblem. Orolig för vad som skulle hända. Och fruktansvärt förbannad över att skolans icke-stöd. Det är lätt att förstå henne.

Själv har jag varit med om otaliga situationer jag nog tycker borde ha lett till större konsekvenser än ett litet tillrättavisande finger från skolledningshåll. Det behöver inte ens gälla hot och våld. Flera av mina klasser genom åren har fullkomligt splittrats sönder på grund av tre elever som absolut inte vill studera och därför gör allt i sin makt för att förstöra lektionerna för de andra. De lyckas. Självklart lyckas de. Jag har ingen chans att skapa ett lärandeklimat i ett sådant klassrum. Trots det är jag tvungen att streta på. Tvungen att försöka anpassa lektionerna till de där tre som bråkar, väsnas och förstör istället för till de 25 elever som faktiskt vill lära sig.

Med åren har jag faktiskt undrat mycket över var gränsen borde gå. Kanske borde de elever som av olika skäl inte fungerar i ett vanligt klassrum få slippa det. Om inte annat för att ge de övriga eleverna en chans.

Så vad hände då med min kollega? Jo, hon jobbar kvar. I samma skola, med samma klass, med samma elev med samma problematik. Polisanmäla? Nej, det orkade hon inte. Föräldrarna lovade nämligen dyrt och heligt att göra en motanmälan om min kollega vågade sig på något sådant. Flickan hade nämligen gråtande hävdat att det hela började med att min kollega slagit henne i ansiktet flera gånger och kallat henne för både det ena och det andra. Det var DÄRFÖR hon blivit så upprörd och hotat min kollega till livet.

Nu går flickan tack och lov ut nian i vår. Kanske får jag henne som ny elev i mitt klassrum till hösten. Vi verkar ju ha en tendens att vilja skjuta problemen framför oss när vi av olika skäl inte mäktar med att göra något åt dem.

Några saker jag funderar över:

1. Varför coachas inte de ordinarie lärarna i programmet? Var det inte det som var meningen? Istället förpassas de raskt till ett klassrumshörn (skamvrån?) medan superpedagogen håller låda där framme under pampiga tongångar av Europahymnen för att förstärka framgångssagan och elevernas behov av auktoritär ledning.

2. – Jä mäj två tiiimar mä däj och om du inte far minst VäGä jag sluttarr såm lärarä! säger Stavros segervisst till en ”buslessen” elev i en stimmig korridor. Eleven sitter alltså snällt och lyssnar  i två timmar medan en hyperenergisk Stavros springer fram och tillbaka och förklarar matematiska problem för henne  (vi TV-tittare får inte höra vad han säger eller hur han förmedlar kunskapen ) ackompanjerad av en pampig Europahymn. Eleven får MVG! Superpedagogen slipper sluta som lärare. Vilken tur! Men hur gick det till? Ingen vet. Bara superman…förlåt… superpedagogen. Själv har jag jobbat i tio år som lärare och måste nog vara världens uslaste pedagog för jag har aldrig efter enbart två timmar lyckats få en elev från IG till MVG i svenska. Borde kanske testa med en bandspelare som vrålar ut Europahymnen i klassrummet när jag kör mina genomgångar av hur man skriver en debattartikel…? Det är nämligen den enda pedaogiska idé jag fått under programmets gång.

3. – Nu ska vi ha ett LITTERATUUUURPROJEKT! väser superpedagogen Gunilla skarpt till Klass 9 a. -Hurra, vad roligt, nu får jag verkligen lust att läsa böcker, tänker eleverna… nog inte! Var är superpedagogernas passion till ämnet? Klippte SVT bort detta av utrymmesskäl? Vilka i klass 9 A kommer att få en varm känsla i magen när de ser en bok i framtiden. Att läsa böcker är som att stiga in i andra människor, få tillgång till nya världar och fantastiska möten. Men inte i klass nio A så vitt jag kan se. Där handlar skönlitteraturläsning om att öka elevernas läsförståelse som är en katastrof för nationen. Där ser man… Det var det böcker handlade om för en superpedagog.

4. – Vi är så himla besvikna på skolan och lärarna. Alltså, om man inte hör något från skolan då tror man ju att allt är bra, säger mamman till eleven Ludvig som har stora problem med matten och har haft så sedan årskurs 1. Vid varje utvecklingssamtal (en gång per termin) har mamman fått höra att Ludvig inte klarar matten och att skolan försöker sätta in stödresurser för att hjälpa honom. Ändå är det en fullkomlig överraskning för henne att så är fallet när TV intervjuar henne. -Varför har inte skolan GJORT något? undrar mamman ilsket. Själv undrar jag snarare varför inte mamman inte gjort något. Det är ju liksom hennes son. Men efter varje utvecklingssamtal där hon som förälder fått svart på vitt att det här går inte bra det, har mamman gått hem och tänkt att detta är ju för bövelen skolans ansvar, inte mitt. DET tycker jag känns oerhört märkligt i synnerhet med tanke på att varje handledare har 16 ungar att hålla reda på och mamman med största sannolikhet inte har fler än säg fem.

Jag försöker med hela min person att försöka förstå vad det är som händer där inne i klassrummet men jag får liksom inte riktigt grepp om det, så fjärran är det. Hur kan superpedagogik plötsligt handla om absolut ordning och reda, en massa moralkakor, mätning av resultat  och ibland litet kexchoklad som variation. Och plötsligt mitt i allt detta obegripliga får eleverna höga poäng på proven. Fast det går ändå för långsamt liksom och superpedagogerna är oroade. Ska de lyckas?

Det hela känns mystiskt. Och ganska redigerat. Och på något vis väldigt långt ifrån den verklighet jag själv befinner mig i. Men den numera ganska tjatiga beskrivningen att det är lärarna och endast lärarna som är ansvariga för elevernas dåliga resultat känner jag i alla fall igen mig i.

Kanske borde jag helt enkelt kolla på Top Model i TV3 istället. Där får man ju i alla fall litet motiveringar av juryn till varför modellerna lyckas eller inte.

Filippa Mannerheim

Den praktiska verkligheten är nämligen den att vi lärare gör en samlad bedömning av våra elevers kunskaper efter avslutad kurs. Vi ska inte endast se till de kunskaper de hade på ett visst prov och heller inte de kunskaper de visade upp när kursen började. Vi ska sammaställa ALLT DET ELEVEN VISAT UPP och koka ned detta till en bokstavskombination vars kritierer stämmer bäst överens med elevens kunskaper. (Det vi sett av dem alltså. Det finns oerhört många elever som skulle kunna ha fått högsta betyg men varit för lata att visa upp dessa kvaliteter och vi lärare kan tyvärr inte sätta betyg på det vi ANAR att eleven skulle ha kunnat om han eller hon lagt manken till.)

Det är heller inte en enda elev vi lärare ska bedöma utan ibland flera hundra. Med andra ord är det begripligt varför vi går runt och ser ut som Lilla My vid terminssluten.

Bakgrunden till förslaget om att eleverna ska få överklaga sina betyg är att det finns utredningar som visat att lärare sätter betyg på olika och oklara grunder. Himmel och pannkaka vilken dum utredning…

Jag ska nu berätta en hemlighet. Men den är läskig så sluta läsa här om du inte orkar med den hårda och hemska verkligheten: Betyg är subjektiva! Jo, det är sant. Vi som bedömer våra elever är människor med olika tolkningar av vad ett ”effektfullt” språk är. Så är det. Det enda som kan få våra bedömningar att närma sig varandra är om vi får tid för att samtala och bedöma tillsammans. Det får vi sällan. Istället sitter vi som isolerade öar och stretar ensamma på kammaren. Och efter den ansträngningen får vi höra hur urusla vi är att bedöma likvärdigt.

Om vi vill ha ett absolut rättvist system får vi sluta bedöma och börja mäta istället. ”När föddes Hitler?” eller ”SkrevSelma Lagerlöf Herr Arnes Penningar” är då bra  frågor att ställa till eleverna. Alla lärare kommer att bedöma svaret exakt lika enligt ett fyrkantigt facittänk. Eleverna kommer att få millimeterrättvisa betyg. Men frågan är: grundat på vilken kunskap?

I andra länder tjafsar man inte om betygens inbyggda orättvisa. Alla vet att bedömningarna lärarna gör är subjektiva men lärare i England eller Frankrike har så hög status så att det är en ickefråga. Men inte i Sverige. Där ältar vi och gaggar och ojar oss och gnäller om hur ORÄTTVIST det hela är.

Själv tycker jag min lön är fördjävla orättvis trots att vi har lönekritierier! I år fick jag en hundring mer i lönekuvertet och låg alltså långt under snittet. Tydligen är jag en skitlärare om man frågar mina skolledare. Till skillnad från late Börje som knappt håller lektioner men visar sig i alla sammanhang där ”skolans bästa” är i fokus. Han får påökt så det förslår! Ingetont om mina kära kollegor men lönesättning är knappast särskilt rättvis heller men märkligt nog springer ingen runt och gapar över detta faktum.

Tack och lov sågar utbildningsminstern utredningens förslag och pekar på att det bara kommer att leda till kraftig byråkratisering med skyhöga kostnader. Samt att vi lärare skulle stirra oss blinda på skriftliga provsvar när vi sätter betygen. Det sista tycker jag själv är oerhört viktigt i sammanhanget. När man sätter betyg tänker man som lärare på helhetsbilden – det eleven visat och sagt på lektionen, det man sett av elevens aktivitet under grupparbeten, det eleven reflekterat kring under en enskild feedbackdiskussion, alla de muntliga uppgifterna som eleven gjort osv. osv.

Själv ber jag till alla mäktiga gudar om att detta vanvettiga förslag inte kommer att gå igenom. För hur i himlens namn ska jag dokumentera de bitar som inte handlar om skriftliga provresultat? Det kommer att ta oerhört med tid för att göra detta på ett sätt som är begripligt och struktrerat för andra. Tid som ska tas från den viktiga klassrumstiden med eleverna – eller?

Det gör inte Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström! Han tycker att det viktigaste av allt är att ”En reporter prövar olika sätt att skriva på”. Om de inte gör det kommer språket att DÖ, tror Sandström.

Själv höll jag på att dö när jag läste den här unge, (faktiskt mycket snygge) men uppenbart inte helt talangfulle reporterns fullkomligt obegripliga artikel här om dagen. En artikel som absolut inte borde ha gått igenom. Så – hur gick det här till, frågade jag nyfiket chefreaktören i ett mejl och väntade spänt på en förklaring typ: Oj då, oj då, det här ska vi verkligen se upp med nästa gång, vi har brustit i våra redigerarrutiner, eller nått sånt…

Som lärare är det fullkomligt glasklart att den reportern antingen haft mycket hög feber vid skrivtillfället eller inte alls begriper hur man skriver en sammanhållen och väldisponerad text.

Men Daniel Sandström tycker att artikeln är bra och försvarar till och med den virriga ingressen: ”En reporter måste pröva olika sätt att skriva på, annars kommer språket att dö. Alla texter kan inte vara sådana, men några måste pröva nytt.” skriver han i sitt mejl.

Intressant. Korkat men mycket intressant. Intressant också koncernchefen Johan Ståhl känner sig trygg med att Sandström ”kommer att föra in Sydsvenskan i framtiden.”

Vi på DS stirrar in i spåkulan och skyggar för visionen.

Å andra sidan är chefredaktör Sandström helt utan formell journalistutbildning så vi borde kanske inte skälla så på honom, stackars karl. Han doktorerade istället i litteraturvetenskap 2002, med en avhandling om poeten Kjell Espmark. Månne är det detta poetiska intresse som inspirerat chefredaktörens tjusiga undersåtar att ta ut svängarna mot det mer obegripliga hållet?

Men borde det inte i så fall ske på hexameter eller åtminstone med några ynka metaforer i alla fall?

undrar Filippa på Dagensskola (som OGILLAR när en chefredaktör försvarar ett sådant uppenbart hafsverk när det finns arbetslösa journalister som skriver dubbelt så bra men inte får jobb)

Samtidigt väntar jag att någon skall säga något om de faktiska problem som syns via serien ”Klass 9A”. I mina ögon är de största problemen dessa:

1. Det finns lärare som är yrkesverksamma som inte själva ser att de inte når eleverna (vilket i sin tur gör det väldigt svårt att få dem att utvecklas).
2. Det finns stora motivationsproblem i vår svenska skola. Dvs. eleverna behöver ha roligt hela tiden för att ”orka” lära sig någonting.
3. Rädslan för att släppa in någon i klassrummet som kan ropa att ”kejsaren är naken!” är större än någonsin.

Kan vi inte snälla, snälla, tala om dessa problem istället för att någon har den oerhörda fräckheten att filma lärare som inte är särskilt bra (Ännu! Programmakarna har lovat utveckling).

Kan vi försöka bidra till utveckling genom nyanserade diskussioner istället för att stoppa huvudet i sanden och säga att det är brist på …. (sätt in valfri anledning).

Rektor

Bild: STOCK.XCHNG

Läroplanerna för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna inleds med en formulering vars innebörd är att skolan skall vila på en demokratisk grund. Men hur demokratisk är den svenska skolan egentligen och hur väl respekteras grundläggande fri- och rättigheter i den svenska skolan?

I en undersökning från Lärarnas Riksförbund så svarade nästan 70 procent av lärarna som är anställda på friskolor och 53 procent av de kommunala lärarna att de inte skulle våga uttala sig offentlig i media om de var missnöjda med sin arbetsgivare eller skola.

Det kan inte och ska inte vara acceptabelt att det ser ut så här i en demokratisk stat som Sverige. Detta handlar om en av de mest grundläggande fri- och rättigheterna, nämligen rätten att fritt prata med media. Men det är inte bara rätten att fritt tala med media som inskränks i skolan. Såväl lärares som elevers yttrandefrihet och tryckfrihet inskränks. Det handlar bland annat om att en av de stora skolkoncernerna.

Academedia, tvingar sina lärare att skriva på en långtgående tystnadsplikt och det handlar om att elever som deltar i ämnet Livskunskap inte får tala om vad de gör i samband med undervisning i Livskunskap hemma eller i något annat sammanhang. På Tolvåkerskolan i Kävlinge har man skrämt upp lärarna så till den milda grad att ingen vågar säga någonting. Detta har skett genom att de som kritiserat ledningen på skolan har fått gå.

Det ser dessvärre lika illa ut i skolan när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Allt fler skolor sätter upp kameraövervakning, något som är mycket integritetskränkande. Man har också börjat med slumpvisa drogtester av elever. För att dessa slumpvisa drogtester inte skall anses stå i konflikt med Regeringsformen så hänvisar man till att dessa slumpvisa drogtester är helt frivilliga. Men stämmer det verkligen att dessa är frivilliga? Vid en närmare granskning visar det sig att det skolorna säger om frivillighet i många fall inte stämmer i praktiken.

Vi kan ta Ekerö kommuns drogpolicy som exempel här. I deras drogpolicy kan man läsa: ”Kan inte misstankarna undanröjas t.ex. genom att eleven genomgår droganalys för att befria sig från misstankar, så måste rektor anmäla misstanke om drogmissbruk hos elev till socialtjänsten.”

Här får eleven i princip välja mellan att ta ett integritetskränkande drogtest eller att bli anmäld till socialtjänsten. Det är knappast att kalla för ett frivilligt drogtest. Men det som kanske är ännu allvarligare med denna formulering, liknande formuleringar finns i många skolors drogpolicys, är att man i princip upphäver den enskilde elevens rätt att bli betraktad som oskyldig till motsatsen har bevisats. En princip som är helt nödvändig för att den enskildes rättssäkerhet ska finnas.

Men det är inte bara eleverna som drabbas av integritetskränkningar i skolan. För arbetsgivare har nämligen den fulla rätten att övervaka till exempel vad de anställda skickar för e-post eller gör på Internet och i sociala medier.

Striden om demokratin är inte över, den har precis börjat, och vi lärare kan, om vi bara vill, spela en nyckelroll för att föra Sverige i en riktning som innebär att vi förstärker den svenska demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna. Om vi ska vinna kampen om demokratin så måste vi kämpa varje dag, varje minut och varje sekund. Det är dags att vi vaknar upp och säger stopp nu till de som vill införa en omfattande övervakning av oss svenskar, genom lagar som FRA-lagen, Datalagringsdirektivet och IPRED. Striden om demokratin kan inte vänta till imorgon. Då kan det vara försent.

Då kan vi stå i en totalitär polisstat där övervakningen av oss medborgare är mycket omfattande. Situationen för mänskliga fri- och rättigheter i den svenska skolan är inte bra och den blir allt värre.  

Fredrik Karlsson, Helsingborgs kommun, Lärarstudent
Blogg: http://blogg.aftonbladet.se/frekar06

Min vän arbetar således 75%  i en affär vid sidan om sina heltidsstudier. Inga problem. Det han missar får han alla gånger ta igen genom att skriva en liten reflektion om något han läst i något häfte eller bok. Han får alltid godkänt på den reflektionen hur kort eller innehållslös den än är. Min vän tar inga studiemedel – det funkar ändå.

Min vän brukar säga att om man ser sju personer sitta och trängas runt en dator så vet man att det är lärarstuderande. Nästan allt de lämnar in består nämligen av grupparbeten. Lärarutbildarna vill ha så litet som möjligt att rätta. Och det är omöjligt att bli underkänd på grupparbetena. Om man inte kräver att få skriva sina arbeten själv. Det gjorde min vän en gång då han fick nog. Då protesterade hans lärare vilt. ”Ajabaja, göra eget arbete, nix, pix, lärande sker i grupp, det är viktigt förstår du blablabla…”

Min vän försökte en gång att göra ett riktigt jävla uselt grupparbete. För att testa . Det gick inte. Arbetet blev ändå godkänt.

Inte ens den där studiekamraten med tre hjärnceller lyckas bli underkänd på den här lärarubildningen på ett universitet nära dig. Min vän brukar skrattande berätta hur lärarna gång på gång ivrigt hjälper upp hans helt orimliga bidrag till grupparbetena (hjärncellsmannen förstår nämligen  inte den oerhört enkla kurslitteraturen så han läser den aldrig, vilket gör att han svarar ganska roligt på frågorna de får) genom att låta honom ”komplettera” med ett muntligt seminarium. Och så blir han godkänd. På varje moment. Trots att han knappt kan stava, än mindre förstå det han läser. (Ja, han utbildar sig till svensklärare!)

Nåja. Den svenska lärarutbildningen är på god väg framåt. Detta Sa Högskoleverkets chef Anders Flodström för två år sedan. Det känns bra. Sakta men säkert liksom. Även om man inte kan låta bli att undra hur dålig den var 2008? 2056 kanske vi får lärarutbildare som till och med vågar kräva något av sina studenter, vem vet.

Själv läste jag till lärare på lärarhögskolan i Stockholm innan den sögs in i Universitetet. Det var ingen hit. Att läsa där, menar jag. Är man till naturen en smula ambitiös är det oerhört frustrerande att ha utbildare utan kompetens (eller för den delen viljan!)  att utbilda.  Didaktiken var bra. Resten sög fett. Ärligt. Tur att man hade annan utbildning i bagaget att luta sig tillbaka på.

Nu i dagarna förlorade Stockholms universitet sin examensrätt för grundlärarutbildningen tillsammans med ett antal högskolor till. Vissa oroas av att obehöriga lärare nu kommer att bli lösningen för att täcka för lärarbristen framöver. Jag tycker snarare att vi borde tacka gud för den där lärarbristen. Nu kan det ÄNTELIGEN bli litet stil och klass på undervisningen i skolan och detta med hjälp av alla de ”obehöriga” som träder in! ”Obehöriga” (med universitetsubildning!) brukar –  till skillnad från de personer som genomlevt lärarutbi… lärarglidarstudierna – vara så otroligt mycket bättre, både pedagogiskt och ämnesmässigt.

Snacka om lyft för svensk skola framöver!

Filippa Mannerheim
Oerhört behörig lärare (dvs jag har ett examensbevis)

Svenska skolan har under lång tid varit en sträng skola, det har ställts krav på ungdomar. Ungdomar i skolan har helt enkelt behövt prestera bättre för att klara skolan. Vilket enligt mig har varit en taktik som varit helt rätt. Men nu är det uppenbarligen slut med den stränga svenska skolan.´

Jag går nu på Östra Reals gymnasium i Stockholm och har gått alla mina samtliga grundskoleår i Stockholm. Min upplevelse av skolan i Sverige är genomsyrad av dåligt engagerade lärare, låga krav och framförallt knappt med resurser. Det är inte bara jag som upplever den svenska skolan på det här viset, jag har stöd av många skolungdomar som tycker detsamma. Ett bra exempel på de, faktiskt dåliga lärarna, är att när man blivit klar med ett arbete före andra i sin klass så finns det inget att göra. Det finns inga fler uppgifter. Vad är det för någon sorts skola?

Man kan inte hela tiden utgå från att man ska utforma allt så att alla få godkänt. Det måste finnas utmaning i skolan, ju hårdare utmaningar desto bättre resultat. Man måste kunna blanda hårda utmaningar med bra lärare, det skulle göra att alla skulle klara av uppgifterna. Även de som har det svårt. Sen så finns det självklart de som har svårigheter på grund av dyslexi eller liknande. De personerna måste få speciell hjälp av lärare som har kompetens på området.

Hur ska vi lösa detta då? Det är inte så svårt.

För det första bör lärarlinjen bli mycket hårdare. Sverige måste få en lärarutbildning som verkligen är bra, satsa pengar på utbildningen av lärare. För det är faktiskt lärarna i skolan som skapar Sveriges framtid. Om de är dåliga säger det sig självt att utbildningarna de håller blir dåliga. Jag personligen har haft fyra lärare under hela min skoltid (12 år) som jag tycker har varit riktigt bra. Det är knappast rimligt, ALLA lärare i skolan ska vara bra. Inte ens när jag började på gymnasiet märktes det tydligt att lärarna var bättre. Även om jag blev övertygad om att lärarna på gymnasiet skulle vara mycket bättre.

När vi gjort lärarutbildningen bättre är det dags för nästa steg, mer resurser. Många gånger när jag kommit till mitt skolbibliotek för att låna en grundläggande bok i kursen jag läser så har de inte ens boken. De säger att det kanske finns på någon annan skola och uppmanar mig att åka dit. Det här är också totalt orimligt. Jag förstår självklart att ett skolbibliotek inte kan ha ett extremt stort utbud av skönlitterära böcker men ett utbud av kurslitteratur bör de väl ändå ha. Något annat som måste satsas på är datorerna i skolan. Skolan har uppenbarligen inte hängt med i teknikens utveckling. Antingen så räcker datorerna inte till eller så fungerar de inte. När allt mer av skolarbetet kräver datorer är det väl ganska rimligt att det ska finnas datorer att utföra arbetet på. I skrivande stund sitter jag i skolan med en dator jag tagit med hemifrån just på grund av att datorerna inte räcker till hela klassen.

Självklart kommer detta kosta pengar men det är pengar som kommer att göra skillnad och är väl värda att satsa. Att ha en skola som sätter krav på ungdomar och får de att prestera bra resultat är ett krav i en demoratisk stat. Att satsa stora pengar på skolan och se till att de hamnar rätt är det bästa man skulle kunna göra för Sverige just nu.

Fixa skolan nu så att vi får en stabil framtid i Sverige, en framtid av människor som inte är lata på grund av oinspirerande skola.

Ernst Adamsson Borg, student, andra året på Östra Real i Stockholm

De har heller inte rätt till något provår som ger rätt till legitimation. Det provåret är helt tillägnat de som har gått den nya lärarutbildningen. Om min och uppenbarligen andras tolkning av propositionen stämmer så kommer en hel rad behöriga lärare i princip att bli stoppade från att utöva sitt yrke. Högskoleverket har i sin remiss yrkat på att förslaget om att införa lärarlegitimation i Sverige skall återremitteras därför att det är behäftat med flera stora brister. Högskoleverket sammanfattar i sin remiss sin kritik mot detta förslag på följande sätt:

Högskoleverket anser att de föreslagna ändringarna av författningen har stora brister, och knappast kommer att få önskad effekt. Det finns också omotiverade undantag. Inte minst det föreslagna introduktionsåret är förknippat med flera problem. Högskoleverket konstaterar också att de föreslagna ändringarna kan få stora negativa effekter för personer med utländsk lärarutbildning.

Eller med andra ord så borde förslaget aldrig lagts fram till riksdagen av regeringen i det skick som förslaget är i nu enligt Högskoleverket. Och det blir ännu värre. För Högskoleverket slår också i sin remiss fast att förslaget är ett hot mot den enskilde lärarens rättssäkerhet. Man skriver så här i remissen:

I paragrafen föreskrivs att det ska krävas ett introduktionsår för att få legitimation. Högskoleverket ser flera problem med denna konstruktion, och avstyrker att introduktionsår införs. Svårigheter att få en första anställning kan göra att lärare får vänta länge på att bli tillsvidareanställda. Läraren blir också utlämnad till en enskild rektor, vilket för med sig rättsäkerhetsproblem. Det bör vara en grundprincip att en godkänd lärarutbildning är en garanti för att studenten motsvarar kraven.

Slutsatsen av detta kan inte bli en annan än att regeringens proposition om införandet av lärarlegitimation och introduktionsår för lärare måste stoppas. Det är allvarligt att regeringen inte har gett en korrekt bild av innebörden av förslaget om lärarlegitimation. Det är också anmärkningsvärda brister som nu avslöjas i regeringens proposition om införandet av lärarlegitimation och introduktionsår.

Fredrik Karlsson (frekar06)

Lärarstudent, Helsingborg

Blogg: http://blogg.aftonbladet.se/frekar06