Fanns hon inte? Nej, inte om man har läroboken som källa i alla fall. (Bild: Stockholmskällan)

För några veckor sedan var jag på spännande kvällsföredrag och träffade där en gammal hederlig läroboksförfattare. Vi tog en bira tillsammans med några andra kollegor och diskuterade historia, källkritik, deckare och annat smått och gott. (Nåja, vi kvinnor diskuterade väl kanske inte så mycket – vi fick mest vackert sippa på våra bärs och lyssna på DE STORA KUNNIGA. ) Efter ett tag kom diskussionen att beröra frånvaron av kvinnor i gymnasieläromedel, ett problem som den gamla hedersknyffeln till läroboksskribent tyckte var marginellt:

- Du kan inte gå in och förändra historien efter din egen ideologiska mission! var det sista han predikade fram till mig innan vi skiljdes åt.

Jag undrar nästan om han inte inom sig lade till ett ”flicka lilla” också.

Att kvinnor kontinuerligt och i lärobok efter lärobok skjuts bort i historiens periferi, att de inte får stå som aktörer utan istället förgylla den manliga historieskrivningen i små dekorativa kuriosafaktarutor, att många viktiga kvinnliga författare inte ens nämns medan rockstjärnor som Ulf Lundell får breda ut sig sida efter sida i gymnasiets litteraturhistoria, att ”borgare och bönder”,”rallare”, ”skomakare”,  ”soldater”, ”adelsmän”, ”krigsherrar” och ”kungar” driver fram  den RIKTIGA historien medan ”sjuksköterskorna”, ”bondfruarna”, ”barnmorskorna”, ”lärarinnorna”, ”barnaföderskorna”, ”änkorna med egna rörelser”, ”drottningarna”, ”kvinnorna” endast blir bihang – OM de ens nämns – att ordet ”man” eller ”folket” direkt och indirekt i alla sammanhang står för mannen, inte människan, att kvinnor plockas ut som offer istället för aktörer, att kvinnorna när de nämns placeras i ett separat kapitel, så där lagom perifert för läraren att hoppa över när ämnesstoffet blir för stort, att kvinnokampen beskrivs vid sidan av den VERKLIGA historien, att kvinnliga författare från år 1910 till idag endast står för 7% av innehållet i våra gymnasieläromedel, att dramat Medea, med en kvinna som huvudperson, beskrivs som ett ”familjedrama” medan ”Kung Oidipus” beskrivs som ett drama som handlar om att vara människa…

Allt detta handlar tydligen om min egen, mycket privata och personliga mission att ”förändra historien”.

Fanns det inga kvinnor förr? Nej, kanske inte! Och OM de nu fanns så spelade de hur som helst ingen särskilt stor roll för DEN VIKTIGA HISTORIEN som eleverna ska lära sig.

Där ser man!

Idag skriver Ebba Witt och Ann-Sofie Ohlander med flera om vikten av att Kulturrådet tar sitt ansvar och lever upp till skolans uppdrag att ”aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter” och ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning speglar både manliga och kvinnliga perspektiv”. Jag hoppas verkligen att deras debattartikel tas på allvar och skapar ytterligare debatt om hur våra läromedel skrivs och hur vår uråldriga kanon reproduceras och traderas, även om det kanske känns hotfullt för vissa gubbs och gumms därute.

Men jag är tveksam.

Träffade en annan läroboksförfattarkollega här om dagen. Han berättade hur han slitit med läroboksskrivande hela sommaren, precis som jag.

- Behöver du hjälp med litet kvinnohistoria i materialet står jag gärna till förfogande, sa jag gentilt även om vi två numera är konkurrenter med skilda förlag bakom oss. (Vi kvinnor vet att samarbete överträffar ensamt och enögt arbete!)

- Nej du, skrattade min kollega. Det där genustjafset och kvinnodravvlet, det hoppar jag nog över, serru.

Härlig attityd att sprida vidare till dagens ungdomar och dagens lärarskrå.

Dags att förlagen tar litet ansvar i denna fråga månne..?

Filippa Mannerheim

Läs gärna mer om kvinnoförfattares icke-varande i våra gymnasieläromedel i svenska i inlägget på Svenskläraren kommenterar.

Ps: Svensklärare! Söker du en lärobok med ett trovärdigt och genomgående genusperspektiv? Tips från fröken är Carl-Johan Markstedt och Sven Erikssons Svenska Impulser 1 och 2. Den har också för ovanlighetens skull en inbjudande och demokratisk ton, kreativa uppgifter förutom ett spännande ämnesstoff! Me like!

Bild: STOCK.XCHNG

”Högpresenterande stockholmsskolor ska få bonus” läser jag på Stockholmsdebatt i DN. Intresserat plöjer jag texten där Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M) och utbildningsnämndens gruppledare Cecilia Brinck(M) berättar att skolpengssystemet ska kompletteras så att det ”belönar de skolor som målmedvetet arbetar för att förbättra elevernas resultat.”

Det låter så bra. Och ändå skorrar det där ständiga ”huret?” inom mig. För HUR gör man egentligen för att mäta och bedöma de där fantastiska insatserna som har förbättrat elevresultaten. Sitter kontrollanter med på allas våra lektioner och för anteckningar om hur vi arbetar utifrån kriterier? Frågar man rektorn? Frågar man eleverna? Kollar man på slutbetygen?

Nej, jag är helt enkelt oerhört tveksam till alla dessa utlovade belöningssystem där man inte riktigt förstår på vilka grunder belöningen skall utfästas. För det är de facto en enorm prestation att få en mycket, mycket svag elev med ett vingligt (och i ärlighetens namn ganska tveksamt) godkänt att höja sig till ett starkt och stabilt godkänt i svenska. Det är ett enormt arbete att få en elev som inte tidigare pluggat nämnvärt att förstå vitsen av en utbildning och vilja satsa. Det är ett oerhört stort arbete att skapa intresse för lärande i ett klassrum, ett gott diskussionsklimat, ett bra studieanda.

Men hur mäter man detta?

Idag har vi lärare ett nästan aggressivt tryck uppifrån på att sätta höga betyg. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vissa av mina kollegor på skolor runt om i Stockholm drar sig för att sätta IG. Det blir helt enkelt ett sådant himla liv när man gör det: eleven gapar och skriker, föräldrar hotar med anmälningar, skolledningen låter indirekt påskina att man misslyckats som lärare och ber en tänka om eller i värsta fall: ber en ”handleda eleven”  litet sisådär vid sidan av de åtta övriga kurserna man håller. Bara liksom tills eleven nått det där godkända betyget som det är min skyldighet som lärare att se till att han eller hon ”får”.

Sätter man däremot godkänt eller högre blir alla nöjda och glada. Inga protester. MVG-glittret smittar av sig på läraren.

Med andra ord: Ett bonussystem som bygger på att antalet godkända elever som lämnar grundskolan och gymnasiet skall öka med en viss procent, låter i mina öron som en livsfarlig väg att gå. Snacka om att uppmuntra till överbetyg – skolan får ju bonus på kuppen! Dessutom undrar jag litet grand över det där extra stödet… Borde det inte komma redan INNAN eleverna misslyckats?

Nej, vi måste helt enkelt komma på bättre sätt att bedöma en lärares och skolas kompetens. Annars riskerar vi en situation där 100% av våra elever har godkänt samtidigt som betyget inte säger ett jota om deras kunskaper.

Och där har man vips urvattnat ett helt betygssystem.

Filippa Mannerheim, lärare och journalist

Ibland opponerar sig någon liten elev, ofta en tjej, och ofta en ordentlig och smart tjej med höga betyg:

-Men vi är väl människor, inte maskiner. Jag tycker att det är viktigt att läraren är mänsklig och schysst, kan förstå mig om det är något som händer som gör att jag just idag inte orkar och kan…

Hon blir dock genast nedskriken av de övriga. De som vet hur det ska vara och vurmar för hårda tag. Litet stryk har ingen dött av.

Skulle jag dock försöka använda den metod som majoriteten av mina elever förordar skulle jag få stora problem som lärare. Det vet jag efter tio år i skolskutan.

Det som däremot alltid fungerar är när man skapar ordning och reda tillsammans med eleverna, när man som lärare ser skillnad på ett kreativt kaos med övergripande lärarkoll och ett totalt undervisningshaveri, när man lyckas få eleven att förstå att kvalitativa kompetenser knappast går att gradera på en mätsticka, att ingen demokratisk arbetsplats i världen kan förorda en dispot som ledare, att en verkligt bra arbetsmiljö är kreativ och självgående, att visst kan jag föreläsa dygnet runt men det verkliga lärandet sker ofta när man blandar lyssnande med aktivt görande.

Hur skulle du själv vilja ha din arbetsplats?

Men den bilden verkar vara alltför komplicerad för svenska folket.

Eva-Lis Sirén menar att de politiska utspelen präglas av kortsiktighet.

– Den svenska skolan är ett slagfält för partierna, säger hon. Det finns ett intresse av att profilera sig, snarare än att ta ett långsiktigt ansvar.

Jag kan bara hålla med henne. Vad är det egentligen för dumheter som våra politiker lägger kraft på att diskutera. Elitklassefrågan verkar vara viktig. (30 klasser berörs!) Så också ordning och reda, kepsar och mobiler, burkor och behörighet och betyg och disciplin. Mindre roligt att ta upp är vilken kunskapssyn vi bör ha, alla speciallärare som vi behöver, galna vinstintressen som urholkar vår verksamhet, vårt skriande behov datorer, av bra skolmat och bibliotek som innehåller en bibliotekarie och fler böcker än fem. Och varför är det ingen, INGEN politiker som säger något om att läroplanerna faktiskt är stockkonservativa och skrivs av gubbs och gumms med det ena benet i graven och näsan över läroböcker från 70-talet. Våra elever kan som det ser ut med dagens remissförslag skriva alla sina ”uppsatser” med fjäderpenna utan att det bryter mot någon skollag. ”Internet vasaduattdethettesadu?” Fruktansvärt.

Det är dags att vi ser igenom de populistiska dumstrutsfrågorna som allvarligt talat inte är något problem över huvud taget i den svenska skolan. Jag lovar svenska folket: jag har inga som helst problem med några mobiler i mitt klassrum, mina elever sköter det hela mycket diskret och bra! Däremot brukar det ringa något fördjävligt på lärarkonferenserna på tisdagarna vilket stör en smula om jag ska vara ärlig.

Kanske blir det politikernas nästa favoriämne, vem vet?

Filippa Mannerheim

Tyvärr gällde detta vackra att ”alla ska med” inte riktigt i skidspåret då min väninnas väninna obönhörligt blev förbiåkt av alla sportnissar i klassen. Där låg hon i spåret som en skalbagge och sprattlade med skammens rodnad brännande på sina, av snö, iskalla kinder medan klasskamraterna hojtande svischade förbi. På sin höjd fick hon en hårdbakad snöboll kastad innanför kragen.

För näpp, när det gällde gympa var det inget snack om något så töntigt som ”alla ska med” eller ”Du som varvat Lina tre gånger nu kan väl vara snäll och hjälpa henne litet?!”  Må bäste man vinna var parollen och skam den som tänkte annat. Behöver jag säga att min väninnas väninna led sig igenom gympatimmarna. Och sedan var det tillbaka till matten då hon inte fick börja i Päppelboken och teoretiskt löpa förbi de andra utan istället stanna upp, hjälpa till, vara en schysst kompis…

Usch vad jag låter bitter, eller hur?

Men faktum är att jag är litet kluven till detta med elitsatsande. Gillar inte ordet. Men samtidigt inser jag att många elever faktiskt hålls tillbaka för att man som lärare tvingas anpassa tempot och nivån till någon sorts medelnivå som funkar halvbra för de allra flesta. (Det här med invidiualisering är så vackert på pappret, men försök själva med 32 elever i en klass där vissa med behållning kan läsa Les fleurs du mal och andra har enorma problem med Sandor/Ida!).

På min tid hade vi allmän och särskild matte. Det funkade förvånansvärt bra. Vi kallade det tack och lov inte ”elitmatte” och ”medelmatte” men jag antar att det var litet sammasamma som Björklund tänker sig det hela – de som är duktiga i skolan får faktiskt jobba på och satsa på sig själva. De som vill köra i normaltempo har rätt till det också.

Min väninnas väninnas ledare har satt spår. Min egen skoltid också. Med andra ord: jag sympatiserar helt enkelt med idén att mina elever får möjligheten att utvecklas i egen takt. Bara för att man är född på samma år betyder det inte att man måste ligga på samma sida i matteboken.

Men att kalla det för ”elitklasser”…

Usch, jag är nog på tok för vänster för ett sådant ruskigt fjantigt för att inte säga populistiskt uttryck.

Filippa Mannerheim

-Japp…Ni får IG allehopa…

Bild: STOCK.XCHNG

Det här är en krönika om en händelse som jag i ärlighetens namn först inte trodde var sann. Men när jag förstod att det var allvar övergick misstron mot att det har hänt till ren ilska.

Det här är en krönika om en grupp elever i Varberg som har blivit underkända på en kurs de inte har läst. Kursen var tydligen obligatorisk men skolan hade meddelat att kursen inte skulle genomföras på grund av tidsbrist. Det här låter oerhört märkligt och det är förståeligt att Skolinspektionen undrar vad det är som händer. Det tror jag många undrar.

Fallet väcker inte bara frågor om hur det går till på den aktuella skolan i Varberg. Det väcker frågan om skolor idag har möjligheten att neka elever obligatoriska kurser på gymnasiet med hänvisning till att det föreligger tidsbrist. Om Skolinspektionen inte tar krafttag mot den här skolan i Varberg så kan det här få allvarliga konsekvenser för hela det svenska skolväsendet. Om Skolinspektionen inte är oerhört tydliga i sitt beslut kring att det inte är tillåtet att neka elever obligatoriska kurser på gymnasiet så riskerar vi få en situation där fler skolor nekar elever obligatoriska kurser ”på grund av tidsbrist” eller på grund av andra skäl.

Att neka en elev att läsa en obligatorisk kurs på gymnasiet kan påverka dennes möjlighet att komma in på högskolan. Kursen kan till och med vara skillnaden mellan att komma in och inte komma in på den utbildning man vill komma in på. Att neka en elev att läsa en obligatorisk kurs på gymnasiet kan strängt taget påverka hela elevens framtida liv och yrkeskarriär.

Fallet med eleverna i Varberg väcker en fråga som inte borde behöva ställas, men som uppenbarligen behöver ställas, nämligen hur det är ställt med elevernas rättssäkerhet i den svenska skolan.

Fredrik, (Frekar06,) Lärarstudent i Helsingborg

Fredriks blogg hittar du på: http://blogg.aftonbladet.se/frekar06

- Jo, visst lärarna var väl bra, antar jag, men han träffade dem så sällan och fick ingen direkt kontakt med någon av dem. Fast han fick bra betyg ändå, märkligt nog.

-Nej, bibliotek hade de inte. Inte aula heller. Det var mer som en industrilokal med små konferenserum och in-och-utverksamhet. Som en elevfabrik, haha, knappast det man utlovade på de exklusiva kampanjaffischerna i tunnelbanan! Ja, det förvånade mig faktiskt att den skolan fick pris sen för ”bästa skola” eller nått sånt. Vi är i alla fall glada att Kalle bytte till er, det hade inte funkat i  längden.

Friskolans vara eller inte vara, det är frågan. Själv är jag absolut inte emot friskolor. Fram för pedagogisk mångfald, fram för kreativa skolentreprenörer som brinner för ungdomar och utbildning och för spännande didaktiska idéer. Men med handen på hjärtat: så har det väl inte riktigt blivit, eller hur?

Märkligt nog är det ändå få som vill ta i den heta friskolepotatisens möjliggörande av gubbs och gumms som tjänar storkovan på våra unga. ”Valfrihet” går före fall. Konkurrens går före allt, även om den utarmar hela vårt skolväsende. Glädjande nog gör vänsterpartiet ett försök. Rossana Dinamarca, ledamot i utbildningsutskottet för Vänsterpartiet, går så långt att hon kallar det hela för stöld från eleverna.

Men visst, varför inte? De flesta partier verkar vansinnigt nog ge klartecken för denna märkliga ordning där friskoledjungelns miljardindustri, med enorma utbildningskoncerner, ger privata investerare, utan ett uns intresse eller kunskap av pedaogik och ungdomar, stora delar av elevernas skolpeng. Själv kan jag bara inte begripa varför det inte upprör fler!

Tina Acketoft, Folkpartiets ledamot i utbildningsutskottet, har exempelvis inga problem med att vinstkåta riskkapitalbolag norpar åt sig ungarnas kosing.

– Jag tror i grunden på marknadsekonomin och så länge kvaliteten i skolorna är hög vill vi inte förbjuda aktörer, säger hon. Tina Ackertorft  är dessuom övertygad om att de stora riskkapitalbolagen inte startar skola bara för att de vill tjäna pengar i första hand.

Eh..?

Där kan man snacka om att både hålla händerna för öronen och sjunga ” We shall overcome” på samma gång . Sorgligt nog verkar heller inga bevis i världen få högerfolket att tänka till: marknadsekonomi är av godo just för att marknasekonomi är av godo. Retoriken bygger på ett moment 22-tänk som idag inte har någon som helst bäring i verkligheten.

Men istället för att irriterat vråla: SE ER OMKRING FÖR BÖVELEN! försöker jag bara förklara, lugnt och pedagogiskt:

-En skola vars ägare tänker utifrån ett vinstintresse riskerar att försumma sina mest centrala uppgifter: kunskapsutveckling och social fostran. Vill vi ha betyg som säger något om elevernas kunskaper, vill vi att skolorna ska ha fokus på pedagogiken istället för marknadsföring och kostnadseffektivitet, vill vi ha skolor med rimliga arbetsförhållanden och villkor för lärarna,  så måste skolans värld stå fri från vinstintressen.

Filippa Mannerheim

”Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.” skriver Jonas Folin på Svenska Dagbladets ledarsida. Jag  håller med men skulle vilja förtydliga:

Vinstintresse är bra  för den som får vinsten. Vinstintresse är rätt för den som inkasserar pengarna. Vinstintresse funkar för den som stoppar ned sedlarna i egen ficka.

Själv minns jag den charmiga lappen ”Använd endast ETT par handskar!!!” över pensionärernas toaletter när jag sommarjobbade på ett privatbolag inom äldreomsorgen här i Stockholm i min ungdom. Min lilla bolagspamp struntade nämligen fullkomligt i om hans vårdbiträden fick bajs på händerna, bara allt var billigt och lönsamt och gav klirr i hans plånka. Snacka om effektivt tänkande! Och plasthandskarna var så tunna att vi naturligtvis hade tredubbelt upp på händerna, något vi ständigt blev tagna i örat för.

Vi hade också helt olika typer av drivkrafter den där pampen och jag! Jag slet för att få de gamla att få en dräglig tillvaro trots att det knappast fanns några resurser till det. Min chef å sin sida kämpade för att få företaget att kosta så litet som möjligt utan att vi anställda gick till media. Trevligt samarbete!

Ett annat bra exempel är den lilla ”effektiva” pizzerian i Östberga. Den var bara ett fult hål i väggen men den unge drivna affärspizzemannen sålde sina pizzor för 23 kronor och konkurrerade snabbt ut de två andra som hade stora lokaler, många rätter på menyn och dyr personal. Men tji fick vi alla som glatt gått till hålet och handlat våra billiga pizzor. För så snart de båda stora restaurangerna slagit igen av den underbara konkurrensen som verkar vara lösningen på allas våra problem, höjde den vinstintresserade, drivne och duktige pizzabagaren raskt sina priser samtidigt som pizzorna blev mindre. Calzone med räkor kostade plötsligt 75 spänn och såg ut som Billys pannpizza med ett olyckligt och ensamt skaldjur på toppen. Så kan det också gå med litet härlig konkurrens.

Vad gäller skolan och vinstintressen har jag verkligen undrat över vilken sten vänsterblocket gömt sig när media larmat om alla de vinster penningkåta affärsgubbar (och tanter!) som startar skolimperier tar ut.

Oavsett vilken sten det var, kröp nu Ohly fram bakom den och skällde litet på DN debatt förra veckan. Äntligen! Det var en klok och vass artikel och han hade på fötterna. Tänk om han hade den där glöden i skolfrågan litet oftare. Vilken härlig utmaning för alliansen (läs FP) som tycker så ofantligt mycket om skolan. Men aldrig något smart. (Vad gäller det pajasartade utspelet från Björklund om att föräldrar ska tvingas sitta med på lektionerna vet jag inte om jag ska fnissa eller svepa enormt glas vin. Alla vet att i de allra flesta fall där barnen bråkar i skolan är föräldrarna problemet, inte lösningen. Att tvinga dessa redan skol-trasiga föräldrar till ett sådant översittaraktigt ”samarbete” är knappast något som kommer att gynna elevens lärande. Det där fattar en skalbagge. Men inte herr Björklund. Störtlöjligt förslag. För att inte säga pinsamt! Men jag anar att han vinner röster på det.)

Men vad gäller vinstintressen. Jag är antagligen helt bakom flötet vad gäller det här med ekonomi men jag har ärligt talat aldrig fattat hur det är möjligt att vissa friskolor lyckas gå så mycket i vinst att de plötsligt kan ”spara” miljoner som var tänkta att gå till barnen men nu hamnar i skolchefspamparnas egna fickor, samtidigt som den kommunala skolan läcker som ett såll och tvingas dra in på allt från skolmat till läromedel. De där pamparna måste lura på någon budgethemlighet som är guld värd- hög kvalitet OCH mindre kostnader – det är ju helt fantastiskt när man tänker på det! Jag vill hjärtans gärna veta hur det hela går till!

Men OM det verkligen är möjligt så borde vi väl i rimlighetens namn fundera på att sänka skolpengen? Jag menar – behöver skolan i så fall så mycket pengar för varje elev när det samtidigt är möjligt att gå miljoner i vinst? Jag måste säga att det hela är upp och nedvända världen. Det är häftigt att betala skatt, visst, men inte till bolagsägare som glufsar i sig de pengar vi öronmärkt åt våra barn.

Men vad vet jag. Jag är ju bara en liten obetydlig lärarinna (som skulle vilja jobba med pedagogiska frågor men istället tvingas förhålla mig till en skolverklighet där sådana struntsaker är underordnade de viktiga konsekvenserna av DEN FRIA KONKURRENSEN!)

Filippa Mannerheim

BJÖRKLUND: NEJ NU VET JAG – vi slår ett slag för burkan ut ur klassrummet!!!

BJÖRKLUNDS TOMTENISSAR: -JAAAA!

Eller hur lät det när Björklund & Co körde rejset denna gång, det är jag oerhört nyfiken på?.

Själv har jag arbetat på fyra olika skolor under mina nio år som lärare och ALDRIG mött någon elev som burit niqab eller burka, visst är det märkligt?! För nog borde detta vara ett vansinnigt stort problem i svenska skolan så mycket debatt och fokus som läggs på frågan. Tydligen vimlar det av burkabeklädda  utländska, förtryckta kvinnor kors och tvärs i våra klassrum vilket gör undervisningen i stort sett omöjlig. Jag har bara inte märkt det. Svenska folket är upprört och 90% tycker att det är förkastligt att ha burka på en arbetsplats. Jag med. Men var är de främmande tältbeklädda som vi kämpar så hårt emot? Är de två små elever vi talar om? Tre? Skulle det inte gå att snacka med dem litet istället för att ha en lag bara för dem?

Nåja. Skit samma. Alla dessa motarbetade kvinnor ska nu Folkpartiet gå ut och rädda. Från sig själva. Heder åt Janne med hjärtat på rätta stället! Tur att någon är uppmärksam. Upprörda föräldrar som Marie Söderqvist kräver ju en ändring på detta fruktansvärda ansiktsdöljandet som sker i våra skolor…

Men ärligt talat, burkaproblemet har jag liasom aldrig stött på, trots att jag arbetar i mångkulturell miljö, som det så vackert heter. Vad jag däremot har stora problem med är alla dessa skära, nervösa, irriterade, hormonstinna tonårsgrabbar som sitter med enorma mössor nedtryckta över sina finnbeklädda nunor, längst bak i klassrummet. Ibland har de även en stor pösig jacka som liksom flyter upp över öronen på dem som en jättelik krage och skymmer sikten. Ibland pryds öronen av små Ipodsnäckor. De känns mycket förtryckta på något sätt. Och svårnådda. Usch, vad hemskt det är. Kanske förbudet gäller dem nästa gång?

Nej, vänta… det skapar nog inga röster. De är på tok för grisskära för FP!

Ps: Själv irriterar jag mig vansinnigt på alla de vidriga lärare som slänger AIK-färgade axelvaddar på sina hammarbyelever i klassrummet. Inte för att det sker så ofta men det är helt klart FEL och är kränkande! För att citera Björklund: ”Men lagen måste kunna reda ut konflikter även om de förekommer sällan. Och vi måste våga ta i konflikter även inom /fotbolls/politiken, annars göder vi /hulliganism/.”

Filippa Mannerheim, gymnasielärare och journalist

För nu var det dags för det verkliga arbetet – nämligen omarbetningen!

-Skriv ut, läs igenom, arbeta om! Fundera, diskutera dina uttryck med en kompis, utveckla, stryk och jobba med språket. Höj textens kvalitet ett snäpp eller två! Jag som din lärare har lagt 40 minuters arbete på varje analys för att ge dig kvalitativ feedback. Nu är det din tur att lägga minst två timmar på omarbetningen. Det är så ett arbete blir riktigt bra! Det är med språket du förmedlar din kunskap alltså måste du jobba så här i alla ämnen, inte bara i svenska.  Lyft diskussionen! Dra egna slutsatser! Och kom ihåg – jag är journalist men inte någon gud. Tycker du att jag har fel i något förslag jag har på omarbetning får du jättegärna säga det men du måste motivera hur du tänker. Jag går runt och handleder – sätt igång, nu ska våra texter bli kanon!

För många elever är detta ett helt nytt sätt att arbeta på. De är vana att få ett litet VG längt upp i kanten på sin uppsats och så är den uppgiften klar och vi går till nästa! Pling! Så var det när jag gick i skolan och så är det i många klassrum än idag.

Men jag som skrivande journalist vet att det stora arbetet börjar när texten är ”klar”. Och självklart ser jag att de elever som lär sig jobba på detta vis snabbt blir mycket bättre. Feedback är helt enkelt en pil framåt och den funkar sporrande för nästan alla elever. Det är skönt att forskningen visar på detsamma.

På dagens DN debatt skriver nämligen forskarna Christian Lundahl och Anders Jönsson:

”I de fall där feedback dels ges regelbundet, som en del av undervsiningen, och dels ger information både om vad eleven gjort samt vad hon skulle kunna göra bättre framöver (så kallad feedforward) har man visat på stora positiva effekter för elevernas lärande – faktiskt bland de allra största överhuvudtaget när det gäller olika insatser i skolan.”

Min erfarenhet med eleverna är detsamma. Feedback är alltid individanpassad och också ett ypperligt sätt att konkretisera de för eleverna ganska svårbegripliga kriterierna: Här har du verkligen visat att du har ett varierat och rikt ordförråd (VG)! Ser du vad fint detta stycke fungerar i sitt sammanhang! Här har du jobbat mellan konkret och abstrakt genom att använda dig av ett talande exempel. Bra! Glöm inte att litet smidigare hänvisa till ditt källmaterial bara (G).

Så visst känns det bra att engagerat och tidskrävande arbete lönar sig.

Vad som dock inte känns så bra är att bedömning och feedback blivit omodert och betygsstämplar och moralkakor förs upp på agendan som pedagogiska instrument. I synnerhet när forskningen visar att betyg till och med kan ge negativa effekter för lärandet eftersom det i många fall kan påverka elevernas självkänsla negativt. Frågan är varför dessa forskningsresultat inte alls är relevanta för vår regering i deras satsning på en ny och bättre skola.

I sin iver att vifta med tydliga och spikraka pekpinnar och genom detta skaffa sig enkla väljarpoäng, glömmer dessa skolmoralens väktare det allra viktigaste nämligen själva lärandet och kunskapsutvecklingen. Som pedagog känns det fruktansvärt. Som förälder skulle jag verkligen dra öronen åt mig och fundera en eller två gånger på vilken skola jag vill sätta mitt barn i. En skola som är utformad efter Björklunds eget tycke (av med mössan in med moralen, skärp dig unge!) eller en skola som bygger på empirisk och teoretisk grund?

”Betygsfrågor brukar utredas antingen av parlametarisk sammansatta kommittéer eller av experter. Allt för att inte betygen ska användas till populism” skriver Christian Lundahl och Anders Jönsson som ger regeringen icke godkänt i denna fråga.

Som pedagog hoppas jag verkligen att fler nu reagerar. Det är helt enkelt för många luckor på för många ställen i regeringens satsning på Sveriges nya ”kunskapsskola”.

Filippa Mannerheim, gymnasielärare och journalist

Tack och lov hade jag på fötterna. Och en rektor som var väl insatt i målen och kriterierna för Svenska A. Dessutom tog han många av smällarna i de vilda diskussionerna med elever som tidigare, under sin högstadieperiod, aldrig behövt lyfta ett finger för sina G:n. Klart att det blev en total chock när någon plötsligt började kräva saker av dem.

Men himmel och pannkaka om dessa 15 elever hade varit med och satt min lön. Då hade sonen fått gå med trasiga skor och en skrikande mage, det är ett som är säkert.

Visst, nu raljerar jag litet. Förslaget är inte att eleverna ska bestämma min lön utan snarare att deras utvärderingar ska vara en faktor vid individuell lönesättning. Nåja. Jag kan bara gissa hur detta lönepåverkande ”instrument” kommer att användas från skolledarhåll.

Och oavsett är förslaget så absurt att man tappar målföret. Det är litet grand som att min tonåring skulle vara med och betygsätta mig som förälder och det skulle ligga till grund för hur stort barnbidrag vi skulle få. Snacka om att man skulle köra den utvärderingen med handen på plånkan precis innan veckopengen skulle delas ut. Eller mitt under bergodalbaneturen på Grönan en solig sommardag. Men knappast då sonen ilsket står och muttrar över att han inte får gå ut med kompisarna en sen fredagkväll.

Så funkar det ju givetvis även i klassrummet. Fram med en godisskål på katedern och kör kursutvärderingen precis innan betygssättning och du får fantastiska resultat som lärare. Aldrig, aldrig en kursutvärdering efter betygssättning – det är rena självmordet! Herre min Gud, det är tonåringar vi snackar om!

Det är inte så ofta det händer. Men i det dagens debattartikel om att elever inte bör vara med och bestämma lärares löner har Jan Björklund verkligen slagit huvudet på spiken. Inte för att han slår på den av samma skäl som jag men det må vara hänt. Givetvis handlar det hela inte om att jag är orolig för att min auktoritet i klassrummet flyger all världens väg vid ett sådant förslag. Jag vänder mig över huvud taget mot illalukande och konservativa ord som ”auktoritet” som jag inte alls tycker passar in i en modern skola och i LPF -94:as själva kärna. Lika litet som jag vill att min chef pekar med hela handen i beslutsprocesser som rör mig, vill jag som lärare göra det i klassrummet. Istället hoppas jag att mina elever ser mig som en schysst och bra vuxen som försöker att se dem, lyssna på dem och jobba hårt tillsammans med dem för att de ska utvecklas både kunskapsmässigt och socialt. Det är i alla fall så jag ser på mitt uppdrag och jag skulle ärligt talat bli en smula nedstämd om någon av mina elever såg mig som en ”auktoritet” i ordets rätta bemärkelse.

I min värld är idéen istället befängd av det enkla skälet att jag är fullkomligt övertygad om att ungdomar knappast är mogna det ansvar som förslaget innebär. Jag säger detta, samtidigt som jag varje år, ja, varje termin faktiskt, låter mina elever utvärdera kursen jag hållit i. Det är utvärderingar som är till stor hjälp för mig i mitt arbete och som jag glatt använder mig av för att förbättra min undervisning, mina projektplaneringar, min pedagogik.

Men att låta dessa utvärderingar ligga på bordet hos rektorn under lönesamtalet…Tja, då skulle jag nog omformulera vissa frågor för att skapa ett bättre och mer fördelaktigt resultat, det kan jag säga utan att skämmas. Och säkerligen skulle jag för all framtid undvika alla nya roliga spännande grepp i undervisningen, eftersom dessa skulle kunna äventyra undervisningen, mina utvärderingar och i slutändan påverka min lön negativt. Huga – bäst att köra tråkigt och säkert!

Björklund monterar i sin artikeln med sedvanlig säkerhet också raskt ned förespråkarnas argumentation:

”Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. /…/ En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betygen kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid.”

Det är precis detta som är förslagets stora dilemma- vi lärare sitter med styrdokument, ofta lång skolerfarenhet, många och långa studieår bakom oss när vi betygsätter våra elever. Dessutom slutar vi inte vår tjänst efter tre år som eleverna som sedan vandrar vidare till nästa moment i livet och sorglöst kan lämna det gamla bakom sig.

Detta tokiga förslag går enligt min åsikt hand i hand med förslaget om att elever ska kunna överklaga sina betyg – det är orimligt att begära av en 16-åring att denna ska vara insatt i läroplan, direktiv, ämnesmål och kriterier – det våra bedömningar vilar på. 

Med andra ord får vi hoppas att detta knasputteförslag inte sprider sig. Risken är nämligen stor att vi lärare av ren självbevarelsedrift börjar förhandla med eleverna och föräldrarna för att inte själva råka illa ut. Vi ser tyvärr redan idag tydliga indikationer på detta i skolkonkurrensens Sverige där pressade lärare (och pressade rektorer) talar om eleverna som sina ”kunder” och gör allt – ALLT – för att deras skola inte ska gå i graven.

Och kunden har ju alltid rätt. Till och med när det kommer till att bedöma pedagogisk kvalitet. Eller?

Filippa Mannerheim, lärare och journalist