Delar av kapitel 2 i läroboken har varit på granskning med blandade reaktioner från granskarna. Wikipedia som källa är (märkligt nog) inte helt okontroversiellt i skolan samtidigt som man nog som lärare nog måste börja inse faktum: eleverna använder Wikipedia! Det kan vi inte förbjuda bort hur mycket vi än försöker! Och frågan är varför vi ens försöker? Var går du själv när du vill ha snabb information om något eller sätta dig in i ett ämnesområde?

Frågan är inte ATT du använder en källa utan HUR! Detta är otroligt intressant att arbeta med ungdomarna med, tycker jag.

Lyckligtvis har lärarna som kommit till föreläsningarna varit mycket positiva och jätteintresserade av hur man kan arbeta som lärare med källkritik på Wikipedia. Ibland har diskussionerna blivit så livliga att det känns tråkigt att avbryta för att gå vidare. Kanske skulle en workshop vara en spännande fortsättning på föreläsningsinnehållet..?

Intressant för mig är också att de allra flesta lärare inte jobbar med Wikipedia i undervisningen. Och att nästan INGA lärare själv bidragit med information till Wikipedia och det som säger att de gjort det, vid nästan varje föreläsningstillfälle varit män. Hm…

En härlig anekdot från höstens föreläsning i en stad nära dig:

Jag står och berättar om hur jag använder Wikipedia i svenskundervisningen då en rar, litet gråhårig dam räcker upp handen.

- JAG har också gjort det med mina elever!

- Åh, säger jag. Vad spännande! Berätta om projektet!

- Jo, säger den rara tanten (och nu verkar hon litet ilsken.) Jag gick in och klottrade och skrev fel saker ÖVERALLT. Ja, för att visa mina elever hur opålitligt Wikipedia är som källa.

- Oj, då, säger jag överraskat. Jaha, men… Varför gick du inte in och lade in korrekt information istället? Som en förebild liksom?

- Hm, sa den rara tanten. Jo… Fast…Nåja, det går inte längre i alla fall för nu är jag BLOCKERAD!

Oj, vad vi skrattade (Och JA – tanten själv också!)

Hoppas kunna dela med mig av fler underbara läraranekdoter under våren.

Vill du läsa mer om föreläsningens innehåll får du gärna på in på Metod och Faktas hemsida eller på Skrivateljén där jag i ett blogginlägg berättar om hur jag själv arbetar med inforamtionssökning och källkritik som svensklärare och även ger föreläsningsdatumen för den som är intresserad!

Och så ska jag verkligen försöka att skriva fler och även publicera fler av era inlägg här på DS som har varit så vansinnigt eftersatt på sista tiden! Tråkigt för oj vad jag har mycket att säga om Klass 9 A!!!

Tack och lov har Rektor skrivit ett inlägg som ni kan kommentera om just denna serie.

Trevlig läsning!

Förra veckan var jag i Göteborg och föreläste om mitt läromedel som kommer ut i april nästa år. Precis som under föreläsningarna i Helsingborg och Linköping var det helt fantastiskt att få möjlighet att möta alla dessa otroligt kreativa, duktiga och engagerade lärare. Vilken förmån det är att få resa runt så här! Många glada skratt och många tänkvärda synpunkter – TACK till er alla!!!

I morgon blir det Lund och sedan en paus i turnérandet då jag verkligen ska fokusera på mina tålmodiga elever som stoiskt uthärdar att vara försökskaniner för diverse suspekta övningar och uppgifter. (Om två veckor blir det julguidning i Gamla Stan som plåster på såren. Håll ut!)

I all hast till nästa gång/ Fröken Filippa

För när jag läser artikeln om vad som krävs av våra ungdomar när de ska söka till gymnasieskolan gör det litet för ont. Sådär jätteont så att man bara måste skriva ett inlägg, hur förvirrat och snabbt det än blir.  Läsarna på DS får ursäkta….

Själv sitter jag och filar på ett helvetesanbud. Det tar tid. Sena nätter. Jag är en bra skribent. Kunnig. Erfaren. Gillar målgruppstänkt och innehåll. Men förstår inte alla hiskeligt formella punkter. Så jag ringer far i Dalarna. Han vet. Han kan. Han har varit rektor och ansvarig för Kunskapslyftet.

Vilken tur. Far hjälper. Far förklarar och guidar per telefon. Det tar mig många dagars slit. Men jag har ju alltid far…

I DN idag läser jag att det är många saker som krävs av våra 15-åringar idag. De fantastiska tipsen våra ungdomar får är att:

• Prata med folk runt omkring. Kompisar, föräldrar, lärare eller andra vuxna som känner dig bra kan berätta vilken som är din starkaste sida och vilket program som kanske skulle kunna passa dig!!!
•  ”Fråga, fråga, fråga!!! Och fråga en extra gång
• Gå på öppet hus!!!
• Ha med dig en vuxen som kan de rätta frågorna!!!
• Kolla upp lägsta intagnings­poäng, betygssnitt och slutbetyg på de program du är intresserad av, vilket kan berätta något om nivån på utbildningen.
• Se också till att få ett kort samtal med studievägledaren på den gymnasieskola du besöker och en elev som går där…

och glöm för guds skull inte att…

• Besöka en pågående lektion. Andas in atmosfären, känn stämningen och om du helt enkelt får bra eller dåliga känslor av att befinna dig i skolan.

För det första är det oerhört ledsamt att allt detta skall krävas av en 15-åring! Ska inte ALLA skolor ha bra lärar, ”andas bra stämning” och få bra omdömen av tidigare elever?

En andra tanke jag får är : vilka ungdomar kommer att lyckas i valet av gymnasium? Givetvis de med engagerade föräldrar! Och vilka kommer ofelbart att misslyckas? Fy fan. Vilket (ursäkta) jävla medelklassperspektiv på artikeln i fråga.

Surt är det. Och inte rätt. Detta så oerhört  ”FRIA” gymnasieval….

Jag återgår till min upphandling och mitt anbudskrivande. Punkt 1.2.5.14.3 är svår. Fast… det gör ju faktiskt ingenting. Jag har ju far som hjälper mig. Han har formulerat tusen anbud och upphandlingsfrågor. Jag ringer honom. Han förklarar. Och frågar om maken är på till resan till Florens i vår…

Tänk vilken tur jag har!

För 20 år sedan

Tittarna är UPPRÖRDA!!!

Själv blev jag besviken när jag fick höra om relationen de haft för typ tusen år sedan. För nog ekade minnet av den romansen ganska tomt i TV-studion under kvällen? Inte en enda liten oskyldigt flörtig glimt fanns mellan de (numera inte så unga) tu. Inte en enda liten futtig programledarfråga från Nathanael som liksom avslöjade att de någon gång som tonåringar hållit varandra ömt i handen vid en gungställning och delat på ett tuggummi. DET tycker jag är skandal om något!

Istället babblade Maria på om skolfrågor. SKOLFRÅGOR!!! Som om INGENTING hänt (för 20 år sedan.) Och Nathanael… Inte en enda liten fördelaktig fråga till den forna flingen. Istället verkarde han mest fokuserad på ämnet. Borde han inte snarare få PRIS för sin utråkiga, korrekta och minst sagt oförskämt neutrala inställning till sin före detta  (för 20 år sedan), undrar Dagens Skola!

Fast…tänk vad hysteriskt roligt det hade varit om SVT:s Skolfront (som tittarna föreslog,) kickat sin programledare bara just för det här programmet. Och som skäl skyllt på en fling mellan honom och MP-ledaren.

För 20 år sedan.

Snacka om att kasta in en höna i TV-studion där det inte ens fanns en fjäder att tillgå! Och snacka om vilken snackis DET hade blivit i kvällstidningarna med kreativa rubriker som följd: ”Nathanael: Jag har aldrig kommit över Maria”. eller ”Nathanael är viktigare än politik för mig”.

Vad gäller debatten (som ju verkar ha kommit i skymundan som vanligt) tycker jag att den var ganska lam. Om jag hade fått bestämma hade jag istället valt att bjuda in spännande, roligt, bitskt, insatt, kunnigt, smart skolfolk från alla håll och kanter – allt från drabbade elever till upprörda lärare. Dessa hade sedan fått grilla partiledarna med häftigare och mer kreativa frågor än. ”Tycker ni att det är dumt med burqa i skolan?”

Å andra sidan blev det under programmets gång mer än uppenbart vilka problem skolan brottas med idag. Och att få av våra politiker verkar vilja ta i dem. Det tycker jag är intressant.

Filippa Mannerheim

Ingen i publiken visste. Tillslut pep någon:

- Var det inte… Eriks fru?

Jo, det var det. Filippa hette hon. (Tjusigt namn för övrigt. ) Forskarna vet mycket om henne idag. De vet till och med så mycket som att hon hade 1368 pärlor på en av sina klänningar. De vet att hon hade 30 par skor när hon anlände till Sverige. Mycket om henne finns bevarat. Och vad viktigare än pärlorna och skorna är: forskarna vet vad hon gjorde.

Jo. Hon var kvinna. Och gjorde samtidigt.

Filippa regerade Sverige i över 18 år. Hon var ordförande för Riksrådet och styrde all utrikespolitik, snackade omkull påven åtminstone två gånger (en gång för att se till att han inte upphävde Heliga Birgittas kononisering). Hon gjorde ett bra jobb i att styra Sverige och var en skicklig och mycket diplomatisk statschef. Under hennes regeringstid hade vi inga bondeuppror trots skyhöga skatter. Uppror fick vi dock sedan. Engelbrechtupproret. Fyra år efter Filippas död. Ingenting av detta står i NE eller Wikipedia där hon istället nämns som Erik av Pommerns fru.

- Nej, Filippa ingår inte i allmänbildningen, sa Dick Harrisson. Ingen av er visste vem hon var. Hon är bortglömd. Av ett skäl. Hon är kvinna!

Maken och jag var på Historiska museet i kväll och fick en härlig dos av deras spännande nya utställning Sveriges historia och Dick Harrisson. Den sistnämnda gjorde klart för mig att det vi fajtats om här på DS nämligen vad histora ÄR, är något man bestämmer sig för. Man väljer. Och man väljer bort.

Intressant.

-Erik av Pommern kommer vi ihåg, sa Dick Harrisson. Han finns i alla skolböcker och alla uppslagsverk. Han tillhör allmänbildningen. Men han regerade inte Sverige för han var nästan aldrig här. Det gjorde däremot hans fru. Hon var här. Hon styrde. Hon gjorde det bra. Men hon var kvinna och därför ointressant.

Vidare: I Vadstena finns en jättesarkofag på Gustav Vasas son. Han låg mesta delen av sitt liv inspärrad på mentalsjukhus och gjorde inte så mycket av vikt för Sverige. Men han är son till en stor man. Därav storleken på kistan. Filippas gravplats däremot är svår att hitta. Intressant.

Att Gustav Vasas fru Margareta Eriksson i praktiken var medregent är heller ingen som står i våra läromedel. Och detta endast av det skäl att hon hade fel kön. Allt enligt professor Dick Harrysson. Urval kallas det visst. På vilka premisser kan man undra…

Dick Harrisson menar att 50% av vår politiska historia är bortvald, bortglömd, försvunnen och trots att forskarna mycket väl är medvetna om allt detta sipprar det inte ut till resten av oss. Varför? För att historia traderas. Det vi vill bevara och behålla det sänder vi vidare och håller hårt på. Det andra kasserar vi.

Fröken blev glad över att få stöd i debatten om historieämnet, genus och allt detta som genererat i så många kommentarer här på DagensSkola.

- Historia är aldrig färdig! sa Dick Harrisson med emfas under sitt brandtal. Vi väljer ut, vi glömmer bort, vi vinklar och vi struntar i – allt detta måste vi vara medvetena om när historia skrivs.

Gissa om fröken ska köpa hans Sveriges historia…

Det var en spännande kväll med många, många viktiga och intressanta forskarsynpunkter som framfördes till oss lärare…. Fortsättning följer. (Detta var nämligen bara ett hastigt urval!)

Kungar, regenter, krig, politisk historia, tror vi är färdigforskat kring. Det är fel! sa Dick Harrisson.

”Fantastiska Skolan – skolan där allting händer!” ” Brabrabra-skolan – vi ger dig nyckeln till framtiden!” ”Superbästaskolan – utbildning för dig som vill ha möjligheter!” Knurribluttskolan – vi vet vad just DU behöver!” osv, osv.

-Höhö, säger jag då. För jag har inga tonåringar som ska välja skola. Än. Om jag däremot skulle vara förälder med en unge i 16-årsåldern skulle jag slita mitt hår. (Han är bara 15 – gulp, om ett år gäller det!)

För det är mycket riktigt som Kjell-Olof Feldt, ordförande för Friskolornas riksförbund, hävdar, att det idag behövs en öppen och samlad kvalitetsredovisning av våra skolor där andra faktorer än elevernas betyg räknas in. Problemet är att kvalitet är svårmätbart men på en konkurrensutsatt och aggressiv marknad där skolorna själva står för skolpresentationerna – den ena mer fantasifull och vidlyftig än den andra –  måste vi inse att något annat måste till, även om mätinstrumenten blir litet trubbiga. En skolornas Råd & Rön skulle inte vara helt fel!

Självklart finns det många faktorer man kan granska och redovisa: Antalet lärare, deras kompetens (här menar jag att en obehörig men högskoleutbildad lärare också ska ses som kompetent!) fortbildningsintresset hos lärarkåren på skolan, hur väl lärarna dokumenterar (och visar kunskap om) elevernas kunskaper i relation till mål och kriterier, hur väl lärarnas examinationsuppgifter stämmer i relaktion till mål och kritierier, om skolan har skolsköterskor, kuratorer, antal bibliotekarier, pengar som går till biblioteket, samt hur många som lånar böcker på skolans bibliotek (jo, det hävdar jag handlar om kompetensen hos bibliotekspersonal och lärare. )

Därtill kan man naturligtvis titta på resultatet på nationella proven men denna faktor skulle jag ta med en nypa salt. Själv rättar jag mina prov någon gång mellan klockan 21.00 och 23.00 när barnen lagt sig, under två veckors tid eller duttvis när jag hinner mellan lektioner och knackningar på lärarrumsdörren. På vår skola har vi alltså mycket liten tid att diskutera tveksamma bedömningar. Kanske förhållandena kring rättningen av nationella proven kunde vara ytterligare ett kritierium?

Andra spännande kvalitetsfaktorer skulle kunna vara om skolan har en matsal och en idrottshall, hur väl personal och lärare trivs, om skolan har resurscentrum och läxhjälp, hur skolpengen används, hur stora elevgrupper man har som max (själv ska jag i år ha två grupper i svenska som andraspråk med hela 31 elever i varje grupp - LÄRARE KAN trolla med knäna, helt uppenbart! )… Ja, jag kan  gå på i oändlighet.

”De öppna redovisningar av kvaliteten som vi vill skapa för landets skolor ska vara ett grundmaterial för att elever och föräldrar ska få möjlighet att jämföra kvaliteten i landets skolor inför sitt skolval”, säger Kjell-Olof Feldt.

Jag håller med. Ett mycket bra förslag som skulle kunna vara oerhört värdefullt för föräldrar och elever. Till skillnad då från alla ljugarbänkshemsidor vi idag är hänvisade till!

Filippa Mannerheim

Hur som helst - träffade många kanonsupertrevliga personer under minglet! De muntrade verkligen upp och jag glömde för ett slag min misslyckade dag som lärare! (Hoppas bara att jag inte pratade ihjäl dem men blir så i gasen när det finns ett helt rum med kunnigt och intressant skolfolk.)

OCH gillar deras Alfa grymt mycket! Måste börja prenumerera nu äntligen för jag får alltid sådana kanonidéer på inslag och upplägg för undervisningen när jag läser den. Så ska en tidning vara – konkret och relevant. Me like!

På vägen hem träffade jag Anne- Marie Körling som numera har sin blogg representerad på Lärarnas tidning. Samtal med henne är alltid så otroligt berikande. Det blev dock på tok för kort; hon var tvungen att hoppa av många stationer tidigare och mitt i en spännande diskussion som vanligt. Men det är precis som det ska vara. Man SKA känna att man vill prata mer. Och det ville jag!

Så trots att jag ringt hem till maken och gnällt över hur misslyckad, värdelös, hemskt dålig lärare jag egentligen är ( det är bara ingen som synat bluffen än!) så kom jag hem och var GLAD! Bubblande… Inspirerad… Vilken fin kväll de ordnat! Fantastiskt glad för att jag blivit inbjuden!

Glad? På en torsdag? Jo, faktiskt…

Men mingel straffar sig hårt. Nu är det jobb, jobb, jobb som gäller fram till tolv i natt. Förbereda lektioner är ingen barnlek!

I morgon blir det romananalys med eleverna för hela slanten.

Hoppas glädjen håller i sig…

Jag undervisar i svenska som andraspråk. Många av mina elever är förstagångsväljare. Tyvärr verkar få av dem veta att vi i Sverige har ett politiskt val om 26 dagar som handlar om vem som ska regera vårt land. De elever som faktiskt har ett litet hum om valet, har dock inte en susning om vad de ska rösta på. Fast det spelar ingen roll för de allra flesta ska inte rösta. Om de FÅR välja att låta bli vill säga:

- Får man skita i det, fröken, eller får man böter eller nått då?

Nej, det är inget skämt. Det är dagsens sanning. Och svensklektionen som skulle handlat om hur man skriver en romananalys, gick istället åt till att diskutera politik. Nåja, så nära politik man kan komma när majoriteten av de man diskuterar med inte har så mycket förkunskaper. (I rättvisans namn ska jag säga att några faktiskt hade en hel del koll. Men många var det inte. Och naturligtvis – de med höga betyg och stöd hemifrån var de som visste mest. Fast ändå: till och med de mest ambitiösa sade sig ha svårt att fatta samhällskunskapslärarens genomgångar och riksdag och regering, motioner och propositioner.)

Alltså: Vi pratade historia, arbetarnas villkor, klasskillnader, rösträttskamp och kvinnorörelse. Vi pratade frihet, liberalism, rätten att säga vad man tycker utan att bli skjuten på öppen gata. Vi talade censur, offentlighetsprinip och vilka skyldigheter man kan tänkas ha i ett samhälle. Vi pratade familjepolitik, vård, skola, omsorg. Vi pratade blockpolitik, allianser, Sifomätningar , kvällspressens löp om SD och diverse sakfrågor. Vi pratade hur man GÖR när man röstar.

- Fint! sa en av killarna i klassen. Fast jag fattar inte så mycket ändå faktiskt. SD verkar sjuka! Men OM jag  nu ska rösta vill jag åtminstone ha någon som fattar min och mina föräldrars bakgrund att rösta på. Hörru, fröken, säg en sån så röstar jag på han, skit samma vilket parti!

”Säg en sån…”

Lättare sagt en gjort. De enda jag kom på var Nyamko Sabuni och Ibrahim Baylan. Som verkligen verkar veta en hel del om hur det är att växa upp i Tensta med föräldrar utan jobb och utbildning. Not!

Skamset fick jag erkänna att jag själv inte kunde nämna några. Jag kunde för litet helt enkelt. De där Politiker-Ahmedarna syns liksom inte riktigt på affischerna där bakom Mona, Fredrik, Lars och Maud. Om de ens finns. Och när jag förstod detta, fattade jag med ens hur absurt det är att begära att mina elever ska gå till vallokalerna och lägga sin röst på… På vad då? Vad finns det i den svenska politiken som de kan ta fasta på? Vad i alla dessa buttler- och Rot- och Rut-tjafs kan de sålla ut från det övriga, känna att: ”DET HÄR berör verkligen mig!”?

Men skam den som ger sig: läxa till fröken är nu att försöka leta fram politiker med invandrarbakgrund som på något sätt förstår och kämpar för mina elevers viktigaste frågor: att invandrare får jobb, att invandrare behandlas rättvist och inte diskrimineras av svennar, att invandrare får tillgång till samhället på samma sätt som vi andra. OCH att invandrare har rätt att bygga en och annan moské. Det är i sanning inga orimliga krav de har, eleverna.

Fröken sliter med sin läxa!

När kompisens pappa kom för att hämta stod både jag och maken beredda. Detta kunde inte få fortgå. Vi var skakade och upprörda. Killen hade ju blivit mobbad förut och det verkade knappast som han var den enda som fick utstå detta hemska varje dag i klassen.

Reaktionen vi fick i dörröppningen  av pappan var om möjligt än mer märklig än pojkens lättsamma berättelse. En ilsken och irriterad förälder tornade upp sig inför den lille:

- Erik! Jag och mamma har ju SAGT att du MÅSTE berätta om du blir mobbad igen!!! Varför har du inte SAGT någonting?

Både jag och min man hade full förståelse för att killen inget sagt. Om detta stränga, ilskna, besvärade, irriterade var reaktionen – hade man själv som barn vågat? Aldrig!

Som lärare tror jag att detta faktiskt är ganska vanligt. Visst finns det föräldrar som vågar och orkar stå upp för sina barn mitt i allt eget livspusslande och karriärsmässande. Men det finns också föräldrar som tycker att det hela är ganska jobbigt. Och helst skulle vilja slippa vara med. Och som liksom litet stilla hoppas att skolan och lärarna sköter allt från det där medd att lära barnen stryka skjortor till att inte mobbas. Jag har själv mött attityden: ”Min son skolkar så vad ska du som handledare göra åt det?”

Kanske låter det litet hemskt men på något vis blir jag ändå som lärare en smula trygg med att Barn- och elevombudet har fått in rekordmånga anmälningar om kränkningar. Förhoppningsvis är det som Ann-Marie Begler anar, att det faktiskt kan bero på att Skolinspektionen och BEO har blivit mer kända och att elever och föräldrar har förtroende för att de faktiskt kan hjälpa.

Det bästa vore väl kanske om dialogen mellan hem och skola fungerade. I de allra flesta fall tror jag att den gör det. Men inte alltid…

Så: Mobbingplaner i all ära men så länge lärarna pressas till papperstigerarbete får eleverna stå tillbaka. Vi har helt enkelt inte tid med dem för alla papper som måste fyllas i och alla mobbingplaner som måste författas.

Se där en sanning jag tycker borde utredas så här i utredningarnas och inspektionernas tidevarv.

Filippa Mannerheim

Jag VET nämligen som lärare hur fantastiskt det är när en elev (eller två) som aldrig varit på Dramaten tidigare helt plötsligt inte kan tala sig mätt om upplevelsen. Vill gå igen. Frågar om mer. Har kollat upp andra teatrar. Man glömmer det inte.

Vad man tyvärr inte heller glömmer är att skolan inte har pengar för mer än ett teaterbesök på tre år per elev. Om ens det på vissa skolor. Jag menar – skolpengen måste ju i många fall öronmärkas åt riskkapitalisterna..?

Kultur är viktigt. Det är nog lika viktigt som att ha teknologin att spränga jorden i bitar flera gånger om. Kanske viktigare. Även om det satsas mer på det förstnämnda.

Det lutar åt vänster.

Trots Mona.

Jag gillar synen på människan och vad hon behöver!